Efter fyra händelserika år i Bryssel känns frågan naturlig; vart är vi på väg?

kl. av | Taggar: , , , , , , , ,

Att travestera ett välkänt uttryck i ett populärt tv-program passar utmärkt i detta sammanhang samtidigt som man tvingas konstatera att EU:s utveckling är precis allt annat än på spåret!

Så är då fyra år i Bryssel till ända. Sett i ett EU-perspektiv måste jag väl säga att de har varit politiskt tämligen turbulenta och med en ”grand final” i form av den brittiska folkomröstningen!

Kriser kan sägas ha avlöst varandra: Ekonomisk kris i flera medlemsstater, valutakris som konsekvens, migrationskris, flyktingkris, Brexitkris etc. Till detta kan läggas flera terroristdåd och en aldrig sinande vilja i Bryssel med omnejd att uttrycka sitt missnöje genom strejkåtgärder i olika former. Det gör tillvaron här i Bryssel på samma gång väldigt intressant och väldigt oförutsägbar.

Vart EU tar vägen nu är högst oklart. En närmare integration, särskilt för den ekonomiska politiken, som på politisk nivå drivs av främst Frankrike och Tyskland, ter sig som svårframkomlig i nuläget. I takt med att EU-kritiska rörelser/partier får allt mer stöd även i dessa länder så påverkas oundvikligen möjligheterna för dem att på politisk nivå driva på för ytterligare integration. Det yttrar sig t.ex. genom att den politiska diskussionen även i Frankrike alltmer fokuserar på hur medlemsstaterna kan ”ta tillbaka makt” från EU-institutionerna. Denna diskussion är sannolikt något som kommer att accentueras ytterligare inför 2017 då presidentval hålls i Frankrike och ordinarie val äger rum i Tyskland. Att gå i spetsen för ytterligare EU-integration är sannolikt inte den största röstmagneten i dagsläget.

En utveckling av EU i s.k. två hastigheter är förstås en tänkbar väg men kanske heller inte så trolig på kort sikt. På kort sikt är det snarare – återigen – fokus på hur EU kan göras begripligt för gemene man och därigenom också förmå framhålla de mervärden det europeiska samarbetet skapat och har potential att skapa även i framtiden. I detta ryms även frågan om att utveckla EU:s ”sociala dimension”. Förutsättningarna för detta torde vara att det finns ett starkt politiskt ledarskap som kan visa på en alternativ väg till en ständigt ökad integration. Huruvida starkt politiskt ledarskap är den rätta modellen kan naturligtvis ifrågasättas. Det är sant att de mer markanta utvecklingsstegen i EU:s historia tagits genom sådant ledarskap bland några enstaka tongivande politiker. Samtidigt är ju medborgarnas allt högre uttryckta missnöje med EU – och bristande förtroende för det politiska ledarskiktet i gemen – en tydlig indikation på att tidigare top-down-initierade utvecklingssteg kanske inte är den rätta modellen för framtiden. Misstron mot det politiska etablissemanget och ”makten i Bryssel” kan helt enkelt vara alltför stor.

Jag har flera gånger tidigare här på Kulturrådsbloggen lyft EU-programmet Erasmus+ som något som bör kunna utvecklas ytterligare om man vill försöka påverka medborgarnas syn på och känsla för EU. Det är därför positivt att man nu också på högsta politiska nivå uppmärksammar detta programs förtjänster -senast omnämnt i en debattartikel författad av EU-minister Ann Linde tillsammans med sina kollegor från Frankrike, Tyskland, Italien och Portugal.

Det finns en risk att EU – med starka populistiska krafter i flera medlemsstater – kommer att hamna i en mer introvert maktkamp där ett antal medlemsstater – kanske redan nu under det slovakiska ordförandeskapet med stöd av övriga Visegradländer – kommer att driva på för ett starkare råd på bekostnad av främst kommissionen. Att återta mer makt till medlemsländerna är ett starkt argument från dessa länder, frekvent artikulerat bl.a. i samband med tidigare tagna beslut om solidarisk omfördelning av flyktingar. De faktorer som talar för att denna falang får ett tydligare genomslag är sannolikt att om nationella politiker kan visa på att man ”tar tillbaka” vissa beslut till medlemsländerna så kanske man också kan stilla eventuella kommande krav på EU – folkomröstningar i flera medlemsstater.

Samtidigt finns en utveckling sedan flera år som syftar till att minska det s.k. demokratiska underskottet i EU, bl.a. genom att verka för att öka kunskap om och deltagande i valen till Europaparlamentet och att stärka de nationella parlamentens inflytande i beslutsprocesserna.

Argumenten från förespråkare för dessa mer eller mindre olika utvecklingslinjer är dock delvis desamma, d.v.s. att stärka medborgarnas kunskaper om och förtroende för EU-samarbetet. Huruvida medborgarnas förtroende bäst stärks genom att återta viss makt till medlemsstaterna eller genom att i stället stärka de demokratiska strukturerna i EU – genom ökad insyn och inflytande genom EP-val och genom att nationella parlament ges ökad makt – finns det naturligtvis inget enkelt svar på. I slutänden kanske det kommer att röra sig om – som så ofta i EU-sammanhang – en kombination av olika utvecklingsprocesser.

Under mina fyra år i Bryssel har dessa mer övergripande frågeställningar även berört mina bevakningsområden. Det har då främst handlat om – som nämnts ovan – att på olika sätt stärka medborgarnas kunskap om och inflytande i EU men också om behovet av att medvetandegöra för medborgarna att EU är något mer än bara ett ekonomiskt/politiskt (byråkratiskt) samarbete. I denna diskussion har det bl.a. handlat om behovet av att tydliggöra en gemensam nämnare – att skapa en ”europeisk berättelse” – i syfte att etablera en tydligare känsla av europeisk identitet. Här har flera initiativ tagits under senare år och det förväntade förslaget om ett europeiskt år för kulturarv 2018 kommer sannolikt också att innehålla element med denna inriktning.

Arbetet under hösten kommer att fokusera på revideringen av AV-direktivet, som i grunden är ett inre marknadsdirektiv men som samtidigt innehåller många komplexa parametrar som bl.a. berör våra olika kulturella utgångspunkter i medlemsstaterna. Som jag nämnt ovan förväntas även frågan om ett europeiskt år för kulturarv att behandlas samt kommissionens nyligen presenterade meddelande om EU:s internationella kulturella relationer tas upp i någon form. Det finns alltså gott om intressanta frågor för min efterträdare, Mikael Schultz, att ta tag i när han tar vid efter mig den 1 september.

Jag vill med detta tacka för mig här på Kulturrådsbloggen och önska alla läsare en riktigt trevlig sommar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *