En månad i USA med fokus på kulturfinansiering

kl. av |

Gästbloggare Elin Norquist från Statens kulturråd summerar sin månad på plats i Washington DC och New York.

Under en månad så har jag varit på plats på Sveriges ambassad i Washington, eller snarare varit på språng i Washington och New York för att göra research om kulturfinansiering i USA, konstnärens status och möjligheten för bilaterala och ömsesidiga kulturutbyten mellan svenskt och amerikanskt kulturliv. Detta ska resultera i en rapport som kommer att göras tillgänglig bland annat här och på Statens kulturråds hemsida. Samtidigt har det utsända kulturrådet Linda Zachrison varit i Sverige och träffat företrädare för svenskt konst- och kulturliv för att efter två år i USA uppdatera sina nätverk och den konstnärliga floran hemma i Sverige. Detta inleddes med att Linda Zachrison tog med en amerikansk delegation med konstnärligare ledare inom dans och teater till Stockholm och Scenkonstbiennalen i Norrköping för att se svenska föreställningar, träffa kollegor och skapa bilaterala samarbetsmöjligheter.

För att kunna skriva rapporten har jag haft möten och samtal med politiska företrädare, både republikaner och demokrater, federala, regionala och lokala offentliga bidragsgivare och institutioner, filantropiska stiftelser, individuella givare, lobbyister, tankesmedjor, analysverksamheter, konstinstitutioner, fria aktörer och individuella konstnärer. Bilden som presenteras är komplex och samtidigt tydlig.

Relationerna avgörande
Det amerikanska kulturlivet finansieras till största del av privata medel, men den som tror att det betyder mindre ansökningsförfarande och administration än det svenska systemet bedrar sig. Den bild som tydliggörs är vilket enormt arbete som läggs på bidragsansökningar, fundraising och ett konstant relationsbyggande arbete.
Utan goda relationer mellan den konstnärliga aktören, allt från the John F Kennedy Center for Performing Arts i huvudstaden till en enskild koreograf verksam i New York, och finansiärerna så finns där inga medel för att bedriva sin verksamhet. Alla aktörer har en Development Departement, Kennedy Centers är på 72 personer av totalt knappt 600 anställda och drar in 90 miljoner dollar årligen, av en totalbudget på 220 miljoner (den federala delen är på 30 miljoner) att jämföra med Movement Research, ett hus för samtida dans i New York, som har två halvtidsanställda för finansieringssidan. Det de dock har gemensamt är att samtliga anställda måste arbeta för att bibehålla och odla nya relationer.
En samstämmig bild från alla delar av kulturlivet är att de individuella givarna och styrelsernas insatser blir viktigare och viktigare och att de offentliga bidragsgivarna och stiftelserna minskar i betydelse. Och med det så växer vikten av relationsbyggande arbete och individuella nätverk. Bland de individuella givarna kan Washingtonbaserade David Rubenstein och svenska Barbro Osher nämnas, som båda genom ekonomiska bidrag möjliggjorde den stora nordiska kulturfestivalen Nordic Cool på Kennedy center 2013.

Kultur som medel i fokus och frågan om objektivitet
I samtal med de tre stora stiftelserna, Bloomberg Foundation , Ford Foundation och Andrew W Mellon Foundation så är det konst och kultur som bidrar till samhällets utveckling som är det essentiella. Alltså konst som medel snarare än konstnärlig utveckling. Detsamma gäller många av de federala och regionala stöden. Dock finns det en hel del Fellowship-program, dels regionala sådana men också lokala, där konstnärer kan söka stipendier för att utveckla sin konstnärliga verksamhet. En stiftelse, Jerome Foundation, fokuserar endast på emerging artists och processbaserad verksamhet, men det gäller endast konstnärer verksamma i Minnesota eller New York State. Detsamma gäller för New York Foundation of the Arts, en offentligt finansierad aktör som ger stöd för konstnärlig process, dock avknoppad från the New York State Council of the Arts, NYSCA, då den regionala sidan inte vill ta risker med sina stöd och skjuter frågan vidare till en Non Profit organisation istället. Att kunna vara verksam som konstnär betraktas som antingen en lyx eller som en mission.
Den svenska processen med ansökningar/redovisningar till stat, region och kommun ter sig helt plötsligt inte lika omständlig ut när en fri aktör berättar om de cirka 30 ansökningar och 20 redovisningar de hanterar per år. Samt fundraising och membership och styrelsearbete som också behövs för att kunna gå runt. En företrädare från en stiftelse beklagade kulturaktörernas svåra situation ekonomiskt och konstaterade att mycket lite tid kunde läggas på den konstnärliga och visionära verksamheten då i princip all tid är tvungen att på finansieringsfrågan.

De stora stiftelserna har heller inga öppna ansökningar utan bjuder in aktörer att söka medel En företrädare för en av dessa stiftelser vidhöll att detta var ett demokratiskt problem och att endast offentligt stöd med öppna ansökningsomgångar kunde säkerställa demokratisk tilldelning av medel. De offentliga stöden, bedöms av Peer Panels, som dock inte är officielle utan hemliga, för att säkerställa en objektiv process. Ur ett svensk perspektiv med transparens som ledord är ju detta ett märkligt synsätt. Återigen blir olikheterna i systemen tydlig.

Konstnärlig frihet och vikten av kultur
Den konstnärliga friheten och på vilket sätt den kan riskeras att styras oavsett finansieringspart är ingen så intresserad av att diskutera. Även om exemplet med the Public Theatres föreställning Julius Ceasar, med en rödhårig Ceasar med slips, som spelats under sommarens Shakespeare in the Park, där två privata finansiärer dragit sig ur och National Endowment for the Arts tydliggjort att de INTE gett stöd till den produktionen utan En midsommarnattsdröm är ett högst aktuellt exempel.
Med en dag kvar på ambassaden så ska jag sätta tänderna i sammanställningen av rapporten som kommer att vara klar i mitten av augusti. Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett enkätsvar som Commissioner Tom Finkelpearl på New York City Departement of Cultural Affairs (New Yorks kulturförvaltning med en befolkning på cirka 8 000 0000 och en budget som överstiger NEAs) delade med sig av.

På frågan om konst är viktig så svarade 97 procent av New York-borna ja.

/ Gästbloggare Elin Norquist, Ansvarig internationella frågor, Statens kulturråd

Mer om Julius Ceasar i New York
https://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2017/06/the-misplaced-outrage-over-a-trumpian-julius-caesar/530037/

En jämförelse om stöd till musiklivet runt om I världen
http://pitchfork.com/features/article/how-countries-around-the-world-fund-musicand-why-it-matters/

One response to “En månad i USA med fokus på kulturfinansiering

  1. Intressant sammanställning som jag känner väl igen mig i. Efter 12 år i New York verksam som konstnär och arkitekt har jag direkt erfarenhet av detta. Två reflektioner: 1. Att verka på en plats där 97 % av befolkningen tycker att konst är viktigt ger mycket positiv energi. Samhället där möjliggör för oss konstnärer att arbeta på kvällar, några dagar i veckan osv på ett helt annat sätt än här hemma i Sverige som är mer konformt. Det är underbart att höra borgmästaren säga att ”New York finns inte utan våra konstnärer”.
    2. Allmänt säger man att 60%av en konstnärs tid går till administration. Över tid tycker jag mig se detta på konsten. Den europeiska traditionen att jobba långsiktigt med mycket nerlagt arbete är få förunnat där. Ibland undrar jag om inte konceptkonsten utvecklades i USA just pga bristen på tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *