En turkisk melange!

kl. av | Taggar: , ,

Det finns stunder av upplevelse av total kulturell mashup. Inför en ihopblandning av spridda kulturingredienser till en upphettad brygd med spretiga och förvirrande kulturella signaler. Med en mängd symboliska referenser eller reminiscenser, under- och övertoner, därtill tillagda. Att beskriva turkisk kultur tar i en sådan kulturell mashup sin oundgängliga utgångspunkt. Lyssna till exempel på följande scenarier.

Jag ser Lars Noréns apokalyptiska pjäs Krig på Kadir Has teatern i Istanbul. Pjäsen är regisserad av Serdar Biliş, en ung turkisk regissör som arbetar i London och Istanbul. En lysande föreställning! Skådespelarna rör sig utsökt genom Noréns grymma skildring av en dysfunktionell familj i skuggorna av ett fasanfullt krig. Det slår mig hur väl berättelsen passar in i ett turkiskt samtidssammanhang. Hur pjäsens skildring av brutalitet, de bibliska referenserna och den dystopiska tematiken matchar det vardagliga våld i demonstrationer och poliskontroller som idag har blivit till ett återkommande inslag på gatorna i Turkiets städer.

Savas
Savas

Några kvällar senare går jag till D22, en nyöppnad liten teater i ett före detta bageri för att se happy happy together, en performance av och med Ilyas Odman samt skådespelaren Çağlar Yiğitoğulları. Här undersöks vad ett förhållande är, hur man kan separera sig från varandra och varför man fortsätter efter en upplösning. Skådespelarna är sammanlänkade med en gemensam ring i örat, vilket tvingar dem att röra sig i takt med varandra. Tätt sammanslutna rör de sig nära varandra över scenen, upprepande ett mönster som till slut bryts ned. En kamp mellan de båda, väl sammantvingade, utspelar sig. Gemenskapen bryts då ringen tas bort och de går sin egen väg. En intim, mycket ömsint kärleksfull föreställning om de två männens relaterande till varandra. Efter föreställningen talar Ilyas Odman helt kort till publiken om homosexuellas rättigheter och orättigheter i Turkiet. Och om vikten att genom kultur tala om detta och om möjligheter att spränga kulturella och legala begränsningar och gränser.

happy happy together
happy happy together

Väl hemma läser jag en rapport om den pågående diskussionen av den megasuperpopulära TV-serien Muhteşem Yüzyıl (Det magnifika århundrandet). Denna blockbuster-serie som färgstarkt och dramatiskt skildrar den ottomanska historien med alla dess intriger är enormt populär i Turkiet och en framgångsrik exportvara. En episod nyligen där man visar hur Süleyman den store mördar sin egen son upprörde en tittare, Hassan Koz, så till den milda grad att han lämnade in en stämningsansökan mot sultanen mer än femhundra år efter händelsen ifråga!!! Det är slående hur historia levandegjord och dramatiserad fungerar som en referenspunkt och ett filter för hur man ser, tolkar och förhåller sig till det som händer i dag, nu och här. Hur drama komprimerar tid, för samman och överskrider dåtid och nutid.

Att grått, den grå färgen, skulle kunna bära på en stark symbolisk mening är något jag aldrig föreställt mig eller kunnat fantisera om. Men grått är den färg som Istanbuls myndigheter har valt för att måla över de politiska slagord som målas på väggarna efter varje demonstration i centrala Istanbul. Så snart den sista tårgasen eller gummikulan skjutits och polisen återvänder till sina långa rader av bussar tycks målarna komma fram och de agerar med en otrolig fart för att se till att något uttalande omedelbart raderas ut, suddas bort. Inga spår skall lämnas kvar. Grå rutor av övermålat pryder fasaderna. De finns överallt. Oändligt antal små minimalistiska konstverk där fragment av text blöder igenom det grå. Ibland hinner jag läsa texten som någon har spraymålat, men jag vet att det är bara en tidsfråga innan den politiska gesten är gråmarkerad. Följande text kunde jag dock läsa på en vägg i närheten av Cihangir efter en av den senaste tidens demonstrationer. Med en ganska träffande kommentar, både vad gäller det politiska läget och den grå armén av målare som invaderar gatorna varje kväll. Den engelska texten lyder: ”You can’t kill gamers, they respawn”.
respawn

grey1

Ett besök på en plats som Tirilye, en kustby vid Marmarasjön, förstärker också bilden av en kulturell mix i Turkiet. Byn är typisk för regionen med en blandning av gamla grekiska hus, ottomanska och moderna betongbyggnader. I mitten av det lilla samhället finns en av de äldsta kyrkorna i Turkiet, Fatih moskén som den nu heter. Ursprungligen var den en bysantinsk kyrka tillägnad Sankt Stefan, byggd på 700-talet. När man passerar moskén ser man att den fortfarande är den centrala platsen för dyrkan i staden. Följer man sedan backen upp som leder vidare genom denna vackra by passerar man en fallfärdig gammal grekisk skola, ytterligare en kyrka och når till sist toppen av byn med en fantastisk utsikt åt alla håll. Där ligger en restaurang som kanske bäst beskrivs som byggd i en slags spartansk Vilda västern stil med en blandning av betong, oputsat trä och plast. Téet är varmt och lukten av stekt mat fyller luften. På väggen i baren finns en stor platt-TV som visar en turkisk popvideo med en kvinna som tycks älska med en mängd röda rosor. Blandningen av utsökt och banalt, av historiska påminnelser och samtidspopulärkulturellt, är med sin omedelbara och påtagliga blandning överväldigande. Som så mycket av det man möter i Turkiet och det turkiska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *