EU:s framtid

kl. av | Taggar: , , , , , ,

Så, har EU-projektet någon framtid? Vad händer om vi får en Grexit (grekiskt utträde ur valutaunionen)och/eller en Brexit (brittiskt utträde ur EU)? Finns det risk att fler medlemsstater följer Storbritannien om ett brittiskt utträde skulle bli resultatet av den aviserade folkomröstningen 2017? Och vad kan vi göra för att i så fall motverka detta? Kan kanske uppfattas som lite lätt förmätet av mig att söka besvara dessa otroligt komplexa frågor men som varandes kulturråd med fri tillgång till en blogg låter jag mig naturligtvis inte begränsas av sådana eventuella futiliteter. Därutöver kan tilläggas att min ambition inte är att ge några svar utan snarare att peka på några, som jag uppfattar det, viktiga faktorer för den fortsatta utvecklingen av EU.

Nu tror ni kanske att jag som kulturråd ska understryka kulturens och det kulturella samarbetets kraft som lösningen på dessa problem? Men nej, där måste jag göra er besvikna. Jag tror dock att kultursamarbetet och en ökad interkulturell dialog är en delfaktor för ett långsiktigt bra fungerande EU, men på såväl kort som medellång sikt är det många andra faktorer som spelar betydligt större roll för om EU klarar av att hålla samman eller inte.

Dagens europeiska kris kan inte heller enbart beskrivas som en ekonomisk eller finansiell kris, utan den innefattar också en svårartad förtroendekris i såväl medlemsstaterna som för det europeiska projektet som sådant. Många medborgare kan sägas ha tappat tilltron till att det etablerade politiska och ekonomiska systemet kan lösa dagens utmaningar. Om vi tittar på något av de nuvarande problemen som lyfts från Storbritanniens sida, t.ex. problemet med s.k. EU-migranter”, är det nog tyvärr inte en fråga som löses genom ökat kulturutbyte. Grundproblematiken ligger oftast i en situation där många människor befinner sig i en utsatt social/ekonomisk situation(även om migranterna själva oftast har det ännu värre), t.ex. är arbetslösa eller riskerar att bli arbetslösa, och så länge den typen av social- och ekonomisk osäkerhet finns kvar uppstår alltid risken att man söker finna en orsak till denna prekära situation, som i Storbritanniens fall nu bl.a. tagit sig uttryck i högljudda krav på begränsningar av såväl EU-migranter som tredjelandsmigranter (en sådan förklaring stöds också delvis av en undersökning som nyligen redovisades i Financial Times (http://www.ft.com/intl/cms/s/0/121d3f92-093c-11e5-b643-00144feabdc0.html?siteedition=intl#axzz3byoyOok8) om att den brittiska allmänhetens stöd för EU nu har återhämtat sig lite jämfört med då den ekonomiska krisen var som djupast. Stödet för EU nådde bottenrekord under 2013, men sedan dess visar resultaten från tankesmedjan Pew Research Center på en markant återhämtning i flera länder, däribland Storbritannien. Tankesmedjans resultat visar att 55 procent av britterna är positiva till ett fortsatt EU-medlemskap, medan 36 procent vill lämna unionen. EU:s ökade popularitet sammanfaller med en mer optimistisk syn på den ekonomiska utvecklingen. I Spanien och Italien syns en liknande utveckling där EU har fått ökat stöd).

Den förvisso ganska korta EU-historien har visat att det finns många olika skäl för varför ett medlemsland, vid folkomröstning, sagt nej i samband med fördragsändringar. I vissa fall har det t.ex. rört sig om kombinationer av bristande förtroende för den nationella politiska ledningen och en misstro mot att EU kan göra något åt de problem som finns. I andra fall om en faktisk övertygelse om att detta inte är frågor som ska hanteras av EU. Det är dock en viss skillnad mellan att säga nej till ”mer EU” och att folkomrösta om ett eventuellt utträde ur EU.

Vi ska heller inte glömma att det trots de konvulsioner som EU-samarbetet nu är utsatt för så står ett antal länder i kö för att komma med. Det rör framför allt ett antal Balkanländer där Montenegro, Serbien, Albanien och Makedonien är s.k. kandidatländer där förhandlingar om medlemskap redan pågår för Montenegro och Serbien. Även Turkiet är som bekant ett kandidatland. De tecken på splittringar inom EU som uppstått under de senaste åren (och som delvis berörts ovan) har dock lett till att höga europeiska företrädare uttalat att det inte är aktuellt att utöka medlemskretsen under denna kommissions mandatperiod, d.v.s. sannolikt inte före 2020.

Så, finns det då en risk att ett brittiskt utträde ur EU får andra länder att följa efter? Jag tror inte det. Ett eventuellt brittiskt utträde kommer självklart att få enorma återverkningar för EU-samarbetet, både på kort och medellång sikt, och också öka risken för en ytterligare accentuerad ”förtrondedebatt” om EU:s framtid. Samtidigt har EU:s historia vid flera tillfällen visat att organisationen och dess medlemsländer stått stark även då den utsatts för stora påfrestningar. Det faktum att ett stort EU-land hoppar av behöver därför inte få några dramatiska konsekvenser för det fortsatta samarbetet.

Samtidigt bör man heller inte utesluta (snarare är det sannolikt) att Storbritannien faktiskt förmår förhandla sig till en lösning före folkomröstningen som delvis kan vända den negativa EU-trend som nu råder i landet. Även om det initialt ser svårt ut att få till stånd några mer omfattande fördragsändringar som britterna önskar – eftersom detta kräver att alla medlemsstater godkänner dessa varav flera måste hålla folkomröstningar – så har historien även här visat att det finns stort politiskt manöverutrymme inom och vid sidan av fördraget och att det därigenom kan finnas utrymme att hitta lösningar som är tillräckliga även utan fördragsändringar – om de paketeras och presenteras på ett bra sätt – för att britterna ska säga ja till fortsatt medlemskap i EU. Återförande av vissa befogenheter till nationella parlament är en viktig fråga för Storbritannien. En annan är tydliggörande av att EU ska kunna utvecklas i olika hastigheter (en möjlighet som redan i dag finns i fördraget), där t.ex. euroländerna ges en möjlighet för närmare samarbete på olika områden som bl.a. rör den ekonomiska politiken. Sannolikheten för att total avknoppning är därför inte så stor. Det ligger i såväl Storbritanniens som EU:s intresse att bevara det som bevaras kan och förhoppningsvis kan man hitta lösningar för britterna liknande dem som tidigare bl.a. använts i förhållande till Danmark.

Man nu tänker ni att jag ändå måste säga något om kulturens helande roll i detta arbete? Och absolut måste jag det. Jag vill särskilt fokusera på det interkulturella utbytet för ökad kunskap och förståelse för våra likheter och olikheter. Jag har i ett tidigare blogginlägg (http://blogg.kulturdep.se/kulturradsbloggen/finns-det-en-europeisk-identitet/) nämnt forskning som visat att den enda typ av gränsöverskridande aktivitet som verkligen gav utslag i form av en mer positiv uppfattning om EU, var när man umgicks med (d.v.s. spenderade en inte alltför kort tid) personer från andra europeiska länder.  En av slutsatserna blev följaktligen att EU-insatser för just denna typ av ”social interaktion” borde breddas till andra målgrupper och inte som nu begränsa sig till huvudsakligen studentutbyte genom Erasmusprogrammet.  Jag tror personligen att detta är avgörande faktor för ett långsiktigt väl fungerande EU. Ju fler personer vi kan få att bo i ett annat EU-land under en inte alltför kort period – inte minst för att uppleva det landets kultur, välfärdssystem etc – desto mer ökar förståelsen för andra länder och medborgare och därigenom också acceptansen för våra likheter och olikheter och i förlängningen förståelsen för EU:s roll.

Det bör understrykas att en viktig förutsättning för att en sådan ”social interaktion” ska få några positiva effekter är att det sker på någorlunda likartade villkor. Att som nu sker ett stort antal EU-migranter från främst sydöstra Europa tar sig till länder som t.ex. Storbritannien och Sverige för att där försöka förtjäna sitt uppehälle, i många fall genom tiggeri, är knappast något som stärker förtroendet för EU-projektet eller ökar förståelsen för andra kulturer. Snarare motsatsen. Och EU:s fria rörlighet får här lite oförskyllt ta skulden för att det finns medlemsstater som inte klarar av att ge alla sina medborgare någorlunda drägliga levnadsförhållanden.

Och naturligtvis fyller ett långsiktigt kulturutbyte precis samma syften, som t.ex. ökad kunskap och förståelse, men räckvidden är i viss utsträckning begränsad, av såväl ekonomiska skäl som att det de facto är en relativt liten del av befolkningen som ägnar sig åt ett mer frekvent och aktivt kulturutbyte med motparter i andra medlemsstater. Det är definitivt ett bra komplement men större insatser av typen utvidgat ”Erasmusutbyte” behövs för att långsiktigt öka förståelsen och förtroendet för EU och dess roll.

Nyligen tagna initiativ om en ”Ny europeisk berättelse för Europa”(2013) http://blogg.kulturdep.se/kulturradsbloggen/en-ny-berattelse-om-europa/ och Europeana 280 – ett EU-initiativ av kommissionen och Europeana (en europeisk plattform för digitalt kulturarv)http://www.europeana.eu/portal/  och den europeiska kulturarvsmärkningen http://ec.europa.eu/culture/policy/culture-policies/cultural-heritage_en.htm är också exempel på försök som görs för att bl.a. försöka stärka den gemensamma Europatanken och medborgarnas ”europeiska medvetenhet”.

Samtidigt ska vi inte glömma att inte heller ett sådant ökat utbyte och sådana försök till identitetskapande insatser kan stärka ett EU som i många länder präglas av arbetslöshet, hopplöshet, utanförskap och brist på förtroende för det etablerade politiska och ekonomiska systemet. Kan inte EU bidra till att lösa dessa stora samhällspolitiska utmaningar, utan som nu är fallet snarare uppfattas orsaka problemen, finns nog risk att förtroendekrisen snarare eskalerar och att EU i förlängningen krackelerar eller delas upp. Den ”nya” kommissionens arbete med en tydligare långsiktig agenda, bättre och effektivare reglering och en bättre samordning inom kommissionen och mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet inom ramen för det s.k. interinstitutionella avtalet, är viktiga steg på vägen mot en utveckling som förhoppningsvis i förlängningen också kan tydliggöra EU:s roll i förhållande till dessa stora utmaningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *