Femte Moskvabiennalen – More light

kl. av | Taggar: , , , , , , , , , ,

Denna gästblogg kommer från curatorn Martin Schiblis vistelse i Moskva med anledning av den Femte Moskvabiennalen – More light. I samband med biennalen hölls även en vernissage för ryska och svenska konstaktörer och institutioner i svenska kulturrådets bostad. Medverkade gjorde även konstnärskollektivet Raketa, som var ett av de svenska bidragen på biennalen med utställningen There is a Visitor #13Statliga Darwinmuseet.

——————————–

Världen är full av konstbiennaler, ständigt pågår det någon biennal någonstans i världen, och man kan inte hinna med alla. Man får helt enkelt sålla. En av de biennaler som för mig är både roligast och alltid givande är Moskvabiennalen. I förra veckan invigdes den femte biennalen med den lätt tråkiga titeln More light. Mediabevakningen i Ryssland har alltid varit påtaglig för biennalen, och biennalen tycks alltmer dra en allt större och bredare publik.

Biennalen äger rum i Manegen; en byggnad som ligger granne med Kreml, det är en prestigefull byggnad som vittnar om att biennalen är något man satsar på från rysk sida. Huvudutställningen är som brukligt en putsad tillställning, där det mesta redan är accepterat av konstvärlden. Utställningen på övre plan utgår från en tematik kring tid, rum och förflyttning och hålls genomtänkt samman med flera intressanta verk. Tid, rum och förflyttning är ämnen som konstbevandrade i Ryssland lätt kan referera till då en stor del av det ryska avantgardet också utgick från sådana frågeställningar.  Utställningen i Manegens källare var jag dock inte lika övertygad om; den utgick från konstnärer som använder ljus på olika sätt, men förmodligen är ljus är ett för öppet begrepp att det skall fylla en funktion.  

Emellertid, och så som på flertal biennaler, har denna biennal åtskilliga sidoprojekt, mer eller mindre kopplade till biennalens huvudtema. Det är egentligen på sådana projekt jag har störst chans att bli överraskad eller se något nytt. Ett drygt trettiotal officiella sidoprojekt finns, liksom åtskilliga inofficiella. Omöjligt att hinna se allt på några dagar.

Det sidoprojekt som fått mest gehör är Isbrytaren Lenin. Detta projekt är egentligen förlagd till staden Murmansk, och äger rum på och i den atomdrivna isbrytaren som var en känd symbol för det tekniska kunnandet och framstegen i Sovjetunionen, men vars öde är att nu ligga förtöjd i den nordliga hamnstaden. Emellertid fanns en presentation av projektet på ett galleri i Moskva. Verken hade alla mer eller mindre marina sovjetiska referenser; som intervjuer med kaptener osv. Men projektet sätter också fingret på politiska och ekonomiska förändringar inom Ryssland som skett under senare decennier, till exempel med döende städer. Murmansk är en sådan stad, en stad vars förutsättningar till sin existens delvis försvunnit, och staden har minskat sin befolkning från ca 1 miljon till 300 000 på kort tid. Projektet ställer frågan vad sådana städer skall göra.

Personligen är det flera av sidoprojekten som jag mest uppskattar, inte minst för att många av projekten äger rum på institutioner utanför vanliga konstmuseer; till exempel Gulagmuseet, Judiska Museet eller Statliga Darwinmuseet. Sammantaget visar det också hur stort stödet är för biennalen som helhet; mer eller mindre alla institutioner ställer upp och backar upp biennalen.

Lite kul var det också att Moskvas konstmässa, som äger rum på Centrala Konstnärshuset nu åter sammanfaller med biennalen. Här ges en annan, kommersiell, bild av den ryska konstscenen. Dock var det kanske vanligare att man förskräcktes – vilket stundtals är underhållande – än såg något som var genuint intressant.

Till synes saknades många internationella gäster i år. Det kan ha många orsaker, t ex konkurrens från andra event som ABC i Berlin, men kanske också på grund av en mer komplicerad logistik att ta sig till Moskva (t ex visumhantering). Men trots detta är det ändå många tillresta och man träffar kollegor från flera av de postsovjetiska staterna som Vitryssland och Litauen, men också de inom det s.k. östblocket som Polen.

I år var det dock även många australier på plats och det finns en trogen tysk och österrikisk professionell publik som kommer.  Till det får man lägga att detta är en fantastisk möjlighet att träffa tillresta kollegor från alla delar av Ryssland.  Det är värt att notera att alltfler städer i Ryssland börjar få engagerade individer som startar museer eller konstnärsdrivna gallerier med en ambition att spela en aktiv regional roll.

Emellertid kan jag ändå tycka det är synd att inte fler från Sverige kommer mer frekvent till Moskva, eller passar på att besöka Moskvabiennalen. Förutom en påtaglig gästfrihet så är Ryssland ett av Sveriges viktigaste grannländer med en rik kultur och konsthistoria som påverkat vår egen, och där samtidskonsten är en viktig sfär där mycket utspelas; allt från politiska ställningstaganden till att åtskilliga privata personer bildar egna museer med samtidskonst. Publiken ökar också stadigt varje år och det finns åtskilliga fantastiska ryska konstnärer.

Det finns kanske en bekvämlighet i Sverige att vi gärna tittar på den redan etablerade konstvärlden med en till stor del anglosaxisk utgångspunkt? Samtidigt som – lite paradoxalt – har svårt för konstnärer från andra länder. Jag menar paradoxalt eftersom vi på så många andra områden gärna ser oss som internationella och öppna för andra kulturer och intryck.

Jag hoppas att intresset ökar för rysk konst och kultur, inte bara för dess egen skull, utan även för den svenska kulturens skull.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *