Filmfanatiker och festivalmani

kl. av | Taggar: , , , , , ,

Dokumentärfilmfestivalen Documentarist öppnade för 9:e gången den 28 maj – 2 juni med ett urval av filmer från Turkiet och runtom i världen. I årets festival fanns det ett antal svenska filmer med i programmet:

Bikes vs Cars – Fredrik Gertten
Ladyboy – Claes Lundin och David Sandberg
KIKI – Sara Jordenö
Next Doors Letters – Sascha Fülscher
Förvaret – Anna Persson och Shaon Chakraborty

Anna Persson
Anna Persson

Under festivalen deltog regissören Anna Persson i en workshop där hon berättade om sin film Förvaret som skildrar människor i Migrationsverkets låsta förvar i Flen. I samtal med Anna talade vi om hur viktigt och värdefullt det är att få möjlighet att få delta i dessa festivaler och få tillfälle att träffa och dela erfarenheter med andra filmare och möta en annan publik än den svenska. Festivalen drivs av en liten grupp engagerade filmälskare och jag beundrar arrangörernas entusiasm och ambition med sitt brinnande intresse och passion för att visa oberoende film i Turkiet. Documentarist filmfestival är en av de många filmfestivaler som finns i Turkiet och vilka utgör en stor del av den turkiska kulturscenen. Följande länk listar bokstavligen hundratals festivaler som sträcker sig från mycket specialiserade och tematiska visningar till de mer storskaliga årliga internationella evenemangen. https://sadibey.com/festivaller/#.V01HMed950G

I listan ingår allt ifrån kortfilmsfestivaler, ekologiska filmfestivaler till festivaler med ett mer regionalt perspektiv eller filmer för barn. De flesta större städer i Turkiet tycks ha någon form av filmfestival men de mer prestigefyllda evenemangen sker i Ankara, Istanbul och Antalya. Mer lokalt riktade större festivaler finns i städer som Bursa, Izmir, Malatya och Eskişehir. Det har tills nyligen även funnits ett antal festivaler i de östra delarna av Turkiet som i Gaziantep samt i de övervägande kurdiska städerna Diyarbakir, Mardin och Van.  Några av festivalerna på den förhållandevis långa listan, visar även turkiska filmfestivaler som sker utomlands och den ger en någorlunda bild om hur spridningen av festivaler ser ut i landet. Dessvärre resulterar många av länkarna i listan att man hamnar i en återvändsgränd och många av de listade festivalerna har tillfälligt skjutits upp eller avbrutits. Att flera filmfestivaler har lagts ner är kanske oundvikligt i det nuvarande instabila politiska klimatet i Turkiet och flera av de viktigaste och större festivalerna har drabbats. I september förra året fick den nationellt viktiga 22:a International Golden Boll filmfestivalen i Adana plötsligt avbryta sin öppning och avslutningsceremoni på uttrycklig order av Adanas borgmästare Hüseyin Sözlü. Den 52:a internationella filmfestivalen i Antalya sköts upp förra året för att inte sammanfalla med höstens politiska val http://bit.ly/1Vv68OD  och den välrespekterade 1001 International Documentary Film Festival fick också skjuta upp sin festival med en viss rädsla om att den kanske skulle kunna stängas ner permanent eller möjligen få hitta nya former för sin existens. http://bit.ly/1waMMlg

Det finns en slags motsägelsefullhet inom den turkiska filmscenen. Å ena sidan har både den nationella och internationella filmindustrin och press hyllat turkiska internationella filmskapare som Nuri Bilgi Ceylan (Winters sleep) och Deniz Gamze Ergüven (Mustang) som vunnit ett flertal internationella priser. Samtidigt berör ett större antal filmer sociala spänningar och öppna sår i det turkiska samhället. Förra årets censur av dokumentärfilmen Bakur (North) inför Istanbuls internationella filmfestival resulterade i att många turkiska regissörer och filmskapare i protest drog tillbaka sina filmer http://bit.ly/1FGs7eB   Ergüvens mycket uppriktiga uttalande i samband med händelsen där hon uttryckte svårigheterna med att göra film i Turkiet belyser väl de fortsatta konflikterna mellan internationell uppmärksamhet och de politiska och sociala konservativa attityderna för ett filmskapande som diskuterar samhällsfrågor.  http://bit.ly/1XeYObW

Det är tydligt att dokumentärfilm i Turkiet har blivit en krutdurk för potentiell konflikt. Beslutet att inkludera dokumentärfilm för första gången i Istanbuls internationella filmfestival i år visar tydligt både på ett enormt intresse men ger även skäl för en viss oro gällande yttrandefrihet. I Turkiet liksom i många andra länder kan man se att de mest framgångsrika turkiska dokumentärfilmarna är kvinnor. Under den 19:e Ucan Süpürge Uluslararası Kadin Filmleri Festivali i Ankara (19 Flying Broom International Women’s Film Festival) i maj kunde vi tydligt ta del av det. tp://bit.ly/1XOzHel Från ett svenskt perspektiv var det roligt att festivalen uppmärksammade den svenska experimentfilmaren Gunvor Nelson med en retrospektiv av femtio år av filmskapande med ett urval av hennes filmer. Gunvor Nelson själv har naturligtvis aldrig dragit sig för det kontroversiella och hennes filmer ansågs som något svåra men uppskattades av en entusiastisk festivalpublik i Ankara. I festivalen ingick även filmerav Karin Ekberg, Cristine Berglund och Sophie Vukovic.

Gunvor Nelson
Gunvor Nelson

I reflektion över den just avslutade Documentarist festivalen http://www.documentarist.org/ är det svårt att förutse vad som kommer att hända inför de kommande festivalerna efter sommaren. Men en sak är helt säker, att de spänningar som för närvarande finns mellan vad som ofta är mycket polariserade politiska ståndpunkter kommer säkert fortsättningsvis att exponeras i den turkiska fascinationen för filmproduktion och med en djup kärlek till film.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *