Gatan som scen i modets Paris

kl. av | Taggar: , , , , , , , , , ,
Lunchbeat i Metron.
Lunchbeat i metron på stationen Quai de la Gare. Foto: RATP/Bruno Marguerite

Flanör – Mode – Promenad. Franska låneord som förkroppsligar idén om att se och att synas – om gatan som scen i det offentliga rummet. Eller för att låna en skarpsynt reflektion ur Walter Benjamins klassiska passagearbete ”Folkmassan är den slöja genom vilken den välbekanta staden hägrar som fantasmagori för flanörens blickar”.  Det handlar om kulturella koder kopplat till det offentliga rummets erbjudande om att kunna se och synas. Att till exempel som den äldre damen som häromveckan kom gående på rue Caulaincourt i orange dräkt och smaragdgröna lackskor vara synnerligen medveten om att blickarna spann samman det privata och offentliga med osynliga trådar. Ja – och Benjamins iakttagelser av osynliga gränser är lika aktuella nu som då ”för flanören inträffar följande förvandling med gatan: den leder honom genom en svunnen tid. Han flanerar längs gatan: varje gata öppnar en brant för honom. Den leder nedåt, om inte till mödrarna så dock in i en förgången tid, som kan vara så mycket djupare därför att den inte är hans egen privata”.

Och just denna upplevelse av att kunna röra sig genom olika tidsdjup är ständigt närvarande i det Paris som på Benjamins tid var 1800-talets huvudstad men som idag har blivit 2000-talets mest turistbesökta stad. Kanske just på grund av detta tidsdjup och den allestädes närvarande historien även om de historiska lagren på vissa platser riskerar att bli mer av en kuliss för turisternas fotoblixtar än en realitet. Bilden av staden och dess landmärken är så stark – Eiffeltornet, Notre Dame, Sacré Coeur – att den har svårt att bryta sig loss från sitt emblematiska grepp kring vår perception. Då är det enklare att uppleva stadens årsringar på platser bortom turisternas mest pregnanta tummelplatser, som just på rue Caulaincourt där damen med de smaragdgröna lackskorna kunde göra gatan till sin just för att gatan inte var för upptagen med turisternas avbockning av sevärda platser.

Gatan som scen är utan tvekan en förutsättning för modets exponering och caféet är förstås första parkett med sina stolsrader riktade ut mot gatan, till skillnad från svenska uteserveringar där stolarna är uppställda runt borden, mer som i väntan på förtroliga samtal än sökande efter flanörens blickar. Och på den vägen är det i den samtid där modebloggare under Paris modeveckor kretsar runt i Marais-kvarteren för att fånga in nyanserna i gatumodets senaste uttryck där det ofta handlar om 50 nyanser av svart – färgen som är en av de tydligaste identitetsmarkörerna i modevärlden. Men flödet av inspiration går givetvis åt båda hållen, se bara på det franska modets ”enfant terrible” Jean Paul Gaultier, som nyligen visats i en stor hyllad retrospektiv på Arkitektur- och designcentret i Stockholm. För Gaultier har gatans mode alltid varit ett slags levande arkiv, ständigt närvarande och föränderligt, som en till synes outtömlig källa i sökandet efter nya formspråk inom ett könsöverskridande mode som både upprör och berör.

Men gatan som scen är också intressant för andra konstarter. Gatuteatern har en lång tidshorisont i Paris och har även sått frön till nya kulturella uttryck som performancekonst och nycirkus. Många har säkert stått vid den sluttande förplatsen till Centre Pompidou och fascinerats av akrobatiska nummer, ”levande statyer” och olika performanceakter. Och strategin att inta det offentliga rummet med konst och kultur har på senare tid haft sin givna inramning i och med de europeiska kulturhuvudstadsåren som nu senast i år, med Marseille som Europas kulturhuvudstad, bjöd in till en spektakulär invigning som jag tidigare skrivit om i kulturrådsnyhetsbrevet. En invigning med bland annat en svindlande poetisk föreställning signerad Compagnie des Studios du Cirque på en av stadens större torgplatser med akrobater hängande i linor spända mellan hustaken i ett hav av vita fjädrar som sakta singlade ner från den upplysta natthimlen. Ja det offentliga rummet är onekligen både en inspirationskälla och spelplats – ett rum som kan intas på de mest oväntade sätt och erbjuda besökaren vad de inte visste att de behövde – som t ex då vi nyligen mitt under rusningstid genomförde ett ”lunch beat” på en av Paris metrostationer. Det tillhör ju knappast vanligheterna att parisarna kan dansa loss i metron under sin obligatoriska lunchtimme.

En längre text på ämnet Gatan som scen finns att läsa i det kommande decembernumret av tête à tête / www.teteatetemag.com

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *