Hur har det gått för scenkonstinstitutionerna efter nedskärningarna?

kl. av | Taggar: , , ,

I morgon lanserar den brittiska regeringen sin vårbudget. I den senaste budgeten, från i höstas, framhölls värdet av ett starkt kulturliv, både för ekonomin och för samhället i stort, och kulturbudgeten låg kvar på samma nivå som tidigare (i en tid då många departement såg sina budgetar dras ned). Kulturlivet kunde dra en lättnades suck, men många kommentatorer kunde också konstatera att den budget som nu hölls fast vid, är en budget som kapats rejält de senaste fem åren.

Under åren som gått sedan nedskärningarna i kulturbudgeten initierades, 2010, har dessutom många städer och regioner tvingats skära ytterligare i sina budgetar, vilket lett till ytterligare minskningar av det offentliga stödet för kultur i England (jag fokuserar på England i detta blogginlägg, då finansieringen av kultur är decentraliserad, med ansvaret för stöd till kultursektorn uppdelat mellan Arts Council England, Creative Scotland, Arts Council of Wales och Arts Council of Northern Ireland). Med neddragningar på upp till 50% i sin egen administration, har Arts Council England (ACE)  tvingats lägga om sitt sätt att arbeta. Men ACE ligger fortfarande i framkant när det gäller att samla in och redovisa data relaterat till de organisationer man finansierar. Nu har ACE släppt data från redovisningar från de institutioner som mottog stöd under 2013/2014. David Brownlee (tidigare chef för UK Theatre) har i en serie artiklar i tidningen The Stage, jämfört siffror från de 215 scenkonstinstitutioner som mottog stöd 2009/2010 med de 180 som fick stöd 2013/2014, och utifrån detta analyserat vilka effekter de senaste årens förändringar har medfört för de offentligt finansierade scenkonstinstitutionerna. Några av de slutsatser han drar är:

  • Offentlig finansiering har under perioden minskat med 50% från lokala och regionala finansiärer, och med 22% från Arts Council England. 2009/10 stod den offentliga finansieringen för 40% av scenkonstinstitutionernas intäkter. 2013/14 hade andelen minskat till 26%.
  • Intäkterna från inkomst (biljettförsäljning, uthyrning etc.) har ökat med 25%, vilket mer än väger upp för neddragningarna av offentligt stöd. Totalt har inkomsterna för scenkonstinstitutionerna (offentligt stöd, intäkter och extern finansiering) ökat med 5%. Biljettförsäljningen har ökat, men dessutom har biljettpriserna generellt ökat mer, vilket skapar oro för att tillgängligheten till kulturen påverkas.
  • Inkomst från extern finansiering (sponsorer, donationer) har ökat dramatiskt, men kostnaden för fundraising har också exploderat: inom sektorn som helhet har kostnaderna för fundraising ökat med 24%. Men är det väl använda pengar? 2013/2014 kostade det institutionerna £35 miljoner att få in £50 miljoner – med andra ord: varje pund som generats kostade 70p. (Det är tydligt att institutionerna blivit betydligt bättre på att få fram privata pengar: 2009/2010 kostade det 91p att generera 1 pund…). Men den stora utmaningen är skillnaden mellan olika delar av landet. I London, som genererar största sponsor- och donationsintäkterna är kostnaden för att tjäna in £1 bara 57p. I West Midlands, där de näst största intäkterna genererats, kostade det däremot £1,48 att generera £1.
  • En fara som många observatörer uttryckt är att risktagandet skulle minska med mindre offentlig finansiering. Detta är givetvis svårt att utläsa ur data, men däremot framgår av Brownlees översikt att scenkonstinstitutionerna 2013/14 spenderar 12% mer på det konstnärliga arbetet (”artistic programming”) än innan nedskärningarna. Områden där man däremot har sett neddragningar är inom education (skolföreställningar, outreach etc.) samt marknadsföring. Detta föranleder pessimistiska bedömare att oroa sig för att inte tillräckligt görs för att nå nya grupper besökare.

Med andra ord är det en komplex bild av det offentligt finansierade kulturlivet som framtonar. (Andra resultat – som inte framgår av dessa jämförande siffror – är vad som hänt med de mindre projekt och fria grupper som helt förlorat sina bidrag). En av de frågor som diskuteras flitigt, och som inte ser ut att minska i relevans, är hur man ska garantera ett högkvalitativt och tillgängligt kulturliv i hela landet. Alla siffror pekar på att kultursektorn i London går på högvarv, men att andra delar av landet varken får del av samma mängd statliga pengar, intäkter från sponsring och filantropi, eller för den delen, från turister som flockas till London och som är pådrivande för en stor del av de ekonomiska framgångar som scenkonstsektorn kunnat räkna hem under senare år. Detta är en diskussion som bara påbörjats och som sannolikt kommer fortsätta med oförminskad styrka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *