Hur kan EU fungera bättre?

kl. av | Taggar: , , , , , ,

Bör Europeiska rådets inflytande över lagstiftningen minska? Bör rådets olika formationer göras om till förberedande organ ”utskott”? Bör möjligheten att ta beslut i den s.k. första läsningen begränsas?

I den allmänna turbulensen av flyktingkriser, Schengens ”upplösning”, möjlig Brexit, allmänt lågt förtroende för EU-samarbetet etc., har också Europaparlamentet (EP) sett behovet av att se över möjligheterna att förbättra EU:s funktionssätt – och detta inom ramen för nuvarande fördrag. Det rör sig om ett s.k. initiativbetänkande som för närvarande behandlas i Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor (AFCO).

Rapportörerna för betänkandet, Elmar Brok (EPP, DE) och Mercedes Bresso (S&D, IT), framhåller i sitt utkast att unionens funktionssätt måste förbättras för att EU ska kunna möta de många inre och yttre kriser som den står inför och för att öka det europeiska samarbetets legitimitet.

Det finns en hel del intressanta förslag i betänkandet, som rör såväl demokratiska som mer utpräglat funktionella aspekter, varav jag ska nämna några.

I utkastet föreslår rapportörerna att Europeiska rådets inflytande över lagstiftningsarbetet måste begränsas i enlighet med fördraget och att unionsmetoden inte får undergrävas av olika former av mellanstatligt samarbete. Som en konsekvens bör t.ex. EP:s godkännande av fördjupade samarbeten villkoras med att det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas även inom ramen för dessa. Bland andra möjliga förändringar som presenteras i rapporten noteras att rådet rekommenderas bli en enda lagstiftande enhet och att befintliga rådskonstellationer ”omformas” till förberedande organ, att jämföra med EP:s utskott. Andra förslag som rapportörerna pekar ut som möjliga inom ramen för Lissabonfördraget är inrättandet av en europeisk finansminister samt att EP och rådet görs till likställda lagstiftare i frågor som rör EMU och MFF-processen(flerårsbudgeten), vilka föreslås omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

I betänkandet föreslås även en rad åtgärder inom EMU, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och inom området för rättsliga och inrikes frågor.

Även mer specifika frågor kopplade till respektive institutions funktionssätt berörs. T.ex. föreslås EP:s arbete förbättras genom en begränsning av möjligheten att sluta överenskommelser vid den första läsningen till exceptionella och brådskande fall.  Kommissionens och Europeiska rådets ordförande bör enligt rapportörerna slås samman till en post. Vidare bör en finansiell förvaltning inrättas som leds av en europeisk finansminister, med den dubbla rollen som kommissionens vice ordförande med ansvar för ekonomiska och finansiella frågor samt eurogruppens ordförande.

Rapporten är en initiativrapport och föranleder ingen direkt åtgärd från övriga institutioner, men visar att en aktiv diskussion förs inom Europaparlamentet om EU:s institutionella utveckling samtidigt som det europeiska samarbetet står inför flera stora prövningar.  Flera av förslagen innebär en institutionalisering av praxis som stärker EP i den institutionella balansen, exempelvis i fråga om Spitzenkandidaten-processen (valet till kommissionens ordförande). EP:s inflytande föreslås också öka, inte minst i frågor kopplade till EMU. Flera åtgärder för att värna EP:s inflytande föreslås av rapportörerna, bland annat att slå vakt om den ordinarie lagstiftningsprocessen så att den inte ersätts av mellanstatliga lösningar

Parallellt med detta betänkande har ALDE-gruppens ledare Guy Verhofstadt (BE) inlett arbetet med ett betänkande om hur EU:s funktionssätt kan förbättras genom ändringar av fördraget. Denna rapport har ännu inte presenterats för utskottet.

En spontan kommentar är att förslagen utifrån EU-strukturen försöker maximera möjligheten till åtgärder inom ramen för existerande fördrag (flera kräver dock ändring i ett andra steg) men att de, sett utifrån den allmänna förtroendekris som EU befinner sig i, kan te sig lite tondöva. Dock bör man nog se detta som en spegling av den divergerande utveckling vi nu sannolikt kommer att få se av ett EU i olika hastigheter då förslag om en gemensam finansminister, reducerad makt till rådet och en genomgående övergång till ordinarie lagstiftningsförfarande (inkl. kvalificerad majoritet i rådet)i beslutsfattandet etc., knappast faller de mer skeptiska, subsidiaritetsinriktade, medlemsländerna på läppen. Till det ska läggas en flyktingkris som onekligen kräver starkare gemensamma insatser men som paradoxalt nog snarare riskerar att leda till fragmentering och lösare samarbete inom EU.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *