Hur ökar vi medborgarnas insyn, delaktighet och inflytande i EU-arbetet?

kl. av | Taggar: , , , , , , , , ,

Genom att läsa mina blogginlägg kanske… Skämt åsido. I en statlig utredning (SOU) ”EU på hemmaplan” har man försökt att besvara just den frågan. Det är en utredning som tillsattes av den förra regeringen med Maria Strömvik, universitetslektor i Lund, som utredare(länk http://www.regeringen.se/contentassets/e14fa0ed28d34271b3ea94da154b7968/eu-pa-hemmaplan-sou-201610.pdf). Utredningens syfte: Utreda möjligheterna att främja insyn, delaktighet och inflytande för individer och aktörer i Sverige när det gäller frågor som beslutas inom EU.

Ni som följt min blogg kanske kommer ihåg att jag tidigare beskrivit KOM:s arbete med att försöka öka medborgarnas förtroende för EU och stärka deras ”europeiska identitet”. Nyligen tagna initiativ om en ”Ny europeisk berättelse för Europa”(2013) http://blogg.kulturdep.se/kulturradsbloggen/en-ny-berattelse-om-europa/ och Europeana 280 – ett EU-initiativ av kommissionen och Europeana (en europeisk plattform för digitalt kulturarv)http://www.europeana.eu/portal/  och den europeiska kulturarvsmärkningen http://ec.europa.eu/culture/policy/culture-policies/cultural-heritage_en.htm är exempel på försök som görs för att bl.a. försöka stärka den gemensamma Europatanken och medborgarnas ”europeiska medvetenhet”.

De frågor som tas upp i Strömviks utredning rör brist på insyn och inflytande, bristfällig utbildning på alla nivåer, begränsad mediebevakning, och som en följd av bl.a. detta, skrala kunskaper hos gemene man om EU:s institutioner och beslutsprocess. Några förskräckande exempel är att av tillfrågade studenter på masternivå i statsvetenskap kunde över 60 procent inte ange namnet på EU:s två lagstiftande institutioner. Ungefär samma resultat fick man då frågan ställdes till anställda på statsvetenskapliga institutioner från hela landet och lika mediokert blev resultatet då frågan gick till EU-skolambassadörer (som genomgått en särskild EU-utbildning). Man kan ju mot bakgrund av detta fråga sig hur kunskapen ser ut i samhället i stort. Kanske speglas detta i den stickprovsundersökning som utredningen lät göra bland gymnasieelever då endast tre av 181 elever kunde ange EU:s två lagstiftande institutioner (1,6 procent)!

Problembilden innehåller även frågan om den ”europeiska medvetenheten” (eller snarare bristen på denna), d.v.s. att svenska medborgare också är EU-medborgare och en del av samma system som 27 andra länder. Vår benägenhet att sortera ut EU-frågorna och ”Bryssel” som något externt – som sker någon annanstans utanför den svenska nationella, regionala och kommunala beslutssfärerna – fastän vi vet att EU-lagstiftningen har en direkt påverkan på alla nivåer i samhället, lyfts fram i utredningen.

Ett talande exempel som jag själv fastnade vid när jag läste utredningen var hur EU hanteras i grund- och gymnasieskolan. EU beskrivs oftast som separat från det svenska styrelseskicket. Fokus ligger på historia, fördrag och institutioner och endast i begränsad utsträckning på EU:s politikområden och hur samarbetet fungerar i praktiken. EU-kunskapen mäts oftast i frågor av typ ”vad kostar en euro”. I de få analysfrågor som tas upp återkommer två teman av typen ”EU är odemokratisk” alternativt ”för- och nackdelar med EU”.

Ska man vara lite krass kan man kanske säga att vi har den EU-debatt vi förtjänar i Sverige!

Hur kommer man då tillrätta med dessa brister?

Utredningen lägger en rad förslag/rekommendationer, dels på hur regering, riksdag och myndigheter kan förbättra sin information och sina konsultationsprocesser, dels om att utbildningen av kunskapsförmedlare (lärare, folkvalda, journalister) måste förbättras radikalt innan den allmänna kunskapsnivån – med start i grundskolan – kan förbättras på sikt. Det handlar också om mer konkreta förslag som att Regeringskansliet bör skapa en EU-portal, att regeringen bör upprätta departementspromemorior (liknande DS-serien) för förslag till nya EU-rättsakter, att riksdagens EU-upplysning bör återfå sin tidigare central roll som informationskälla, att Regeringskansliet bör etablera EU-beredningsgrupper på ett tidigt stadium i lagstiftningsprocessen etc.

Jag delar utredningens problembeskrivning och identifierade behov av förbättringar. Inte minst välkomnar jag att fokus ligger på hemmaplan och det faktum att det största s.k. demokratiska underskottet återfinns just där – i form av bristande kunskap, förståelse, information och inflytande – och inte avgörs av hur många direktvalda parlamentsledamöter Sverige har i EU-parlamentet eller Europaparlamentets relativa makt i förhållande till rådet. Samtidigt vill jag reflektera kring några komplicerande faktorer (främst den del som gäller den svenska statsförvaltningen som jag av naturliga skäl är mest insatt i), även om jag tycker att utredningen lyfter och bemöter flertalet av dessa på ett bra sätt.

Utredningen pekar på brister i regeringens konsultationer med det omgivande samhället. Man konstaterar att en svensk offentlig utredning alltid skickas ut för offentligt samråd innan regeringen lägger fram en ev. proposition till riksdagen. I EU-frågor sker detta samråd nästan alltid efter direktivet/förordningen har antagits av rådet och EU-parlamentet.

Ett kommissionsförslag, beroende på i vilket skede av lagstiftningsprocessen det kommer, uppvisar ju likheter med såväl en SOU som en proposition. Utredningen slår fast att det för en enskild individ eller aktör är i princip omöjligt att få kunskap om arbetet i förberedelsestadiet av ett EU-lagstiftningsärende. Här tycker jag att man till viss del underskattar de öppna samråden som kommissionen genomför (som dessutom har ökat under senare år) och som syftar just till att ge information och möjliggöra insyn, deltagande och därigenom inflytande. Detta rör sig normalt sett om öppna konsultationer där såväl medlemstater, myndigheter och civilsamhälle har möjlighet att uttrycka sin syn på det som föreslås alternativt svara på ett antal vägledande frågor som kommissionen ställt. I detta stadium av arbetet kan man säga att alla nationella aktörer – regering, myndigheter, intresseorganisationer, enskilda etc. – har samma möjligheter att försöka påverka inriktningen på kommissionens kommande förslag (alt. försöka förhindra ett förslag). Att medvetandegöra denna inflytandekanal så den utnyttjas av fler aktörer skulle vara en bra åtgärd att genomföra. Faktum är att för en intresseorganisation är sannolikt möjligheten att kunna påverka ett beslut i en riktning som regeringen inte vill något större inom EU än i motsvarande nationell lagstiftningsprocess där ju regeringen, om det finns ett stort motstånd i remissomgången, helt enkelt kan välja att inte lägga fram något förslag. Det är alltså inte – från ett demokratiskt inflytandeperspektiv – självklart att ett mer systematiskt genomfört remissförfarande – i regi av regering, departement el. myndighet – skulle öka möjligheten till påverkan eller genomslag av intresseorganisationers och andra aktörers egna prioriteringar. Å andra sidan utesluts inte den ena påverkankanalen av den andra.

Det jag beskrivit ovan illustrerar också det faktum att regeringen och regeringskansliet inte är den enda ingången för det omgivande samhället. Det finns också en direktkanal till såväl kommissionen – via bl.a. konsultationer inför ett förslag – och via EU-parlamentet då förslaget väl har lagts. Många svenska organisationer har en omfattande lobbyverksamhet – såväl direkt som genom sina europeiska paraplyorganisationer – för att påverka kommissionen, EU-parlamentet och rådets medlemsländer från det att de hört talas om ett ev. kommande förslag till dess att förslaget antagits av parlamentet och rådet.

Tidsaspekten är naturligtvis mycket viktig. Jag har sedan jag började arbeta med EU-frågor lyssnat på mantrat om att vi måste komma in tidigare i processen. Ett av problemen är dock att ”tidigare i processen” uppfattas ganska olika av olika aktörer. För vissa handlar det om att försöka delta i eller påverka de expertgrupper eller konsulter som kommissionen ofta använder sig av för att ta fram själva embryot till ett lagförslag. För andra är det att få tillfälle att yttra sig om kommissionens slutliga förslag. Ett av problemen med ett alltför omfattande remissförfarande i det senare skedet är att ett kommissionsförslag normalt sett börjar förhandlas i rådet och EU-parlamentet ganska omgående efter att det presenterats. En EU-beredningsgrupp är troligen ett bra alternativ i detta skede där pågående förhandlingsarbete i rådet löpande kan stämmas av med myndigheter och civilsamhällets organisationer. Detta är i och för sig inget nytt utan denna typ av grupper förekommer redan idag då viktigare lagförslag diskuteras i rådet. Vad det huvudsakligen handlar om är att etablera tydliga och mer enhetliga rutiner för tidiga och regelbundna konsultationer. Man bör dock vara medveten om att tiden inte alltid finns eller att den kan vara extremt kort ibland(några timmar) under själva förhandlingsarbetet. Det innebär att även med ett välfungerande s.k. e-samråd kommer vissa aktörer inte att hinna reagera. Tror därför att det är viktigt att tydliggöra villkoren för EU-beredningsgrupper och e-samråd initialt för att undvika ”besvikelser” från berörda aktörer i efterhand.

Man bör också förhålla sig till situationen att regeringen utgör en röst av 28 och att även EP och kommissionen påverkar hur slutresultatet kommer att se ut. Det är först efter att beslut tagits i rådet och EP som regeringen sitter med hela faktaunderlaget och har mandat att agera utifrån ett icke-rörligt mål.

Det faktum att tidsaspekten är en försvårande faktor bör dock inte hindra att man åtminstone försöker, så långt det är möjligt, att etablera mer fasta och enhetliga rutiner i enlighet med utredningens förslag. Man ska heller inte glömma att mycket av detta redan finns i Regeringskansliets cirkulär för beredning av EU-frågor så mycket handlar om att befästa dessa på ett tydligare sätt.

Balansen mellan att tydliggöra EU genom separering från eller integrering i den nationella verksamheten/informationen är inte helt lätt att hantera. Här kommer utredningen delvis till lite motstridiga slutsatser då man samtidigt som man konstaterar problemet med att EU-frågor ses som något extern, lämnar förslag om särskilda EU-portaler m.m. Man kan säga att den tidigare gjorda nedbantningen av riksdagens EU-upplysning – som nämns i utredningen – är ett exempel på det senare, d.v.s. att vissa av uppgifterna skulle integreras i utskottens löpande EU- arbete. Det är min fasta övertygelse att EU-frågor kan behöva hanteras/informeras om separat för att just kunna tydliggöra och förklara hur dessa hänger ihop med nationella förhållanden. Sannolikt är utredningen inne på samma tankegång även om den inte är jättetydlig.

Förhoppningsvis kan åtminstone en del av utredningens förslag genomföras och därigenom råda bot på en del av de påtalade bristerna. Att något måste göras, och att vi som arbetar dagligen med EU-frågor har ett stort ansvar för att inte minst information och insyn förbättras, råder det nog inga som helst tvivel om!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *