Kroppar i staden som aldrig är tyst

kl. av | Taggar:

SU-EN blogg

Gästbloggare nummer två från NY är koreografen och dansaren SU-EN:

Kroppar i staden som aldrig är tyst.

”Visst är min lägenhet tyst” säger min väninna Nancy Zendora som jag bor hos under min vistelse i NYC. ”Javisst” säger jag, men tänker att jag bor inne i en ventilationstrumma på en pråm med trasiga motorer. Lägenheten är belägen sex trappor upp (ingen hiss) i ett gammalt hus i utkanten av Soho. På något sätt vänjer man sig. Men jag vänjer mig aldrig vid att behöva skrika för att höras, på gatan, i tunnelbanan, på restauranger eller andra ställen där folk samlas. Lokalbefolkningen verkar inte störas av ljudvolymerna och antagligen har deras röster utvecklat sig i styrka under generationer. Jag tänker på alla dansstudios i NYC som jag har undervisat i min butoh metod under dessa år. Nån slags buller av ena eller andra sorten har jag liksom fått inkorporera in i min kropp under träningen. Att sätta på musik och vrida upp volymen för att överrösta löser inte situationen alls.

 

En deltagare i senaste workshopen på CAVE, 12-14/5 i år ställde den centrala fråga, ”Hur skall jag förhålla mig till omvärlden när jag går hem från studion och träningen? Jag känner att jag blivit känslig, nästan genomskinlig och väldigt mottaglig för allt som nästan tvingar sig på mig.” Så insiktsfullt, att efter endast tre dagar av träningen uttrycka detta. Att se att en konstnärlig kropp inte helt utan motsättningar kan fungera i samhället, att behovet av att ha en egen plats är viktig. Vikten att skapa sin egen plats.

 

Jag tänker att jag själv behöver tystnaden (det är ju ändå aldrig helt tyst, även hos oss som bor och har studio i skogen…) för att kunna tänka. Och för att låta kroppen skapa buller och ljud utifrån sig själv.

 

En fråga av en person i publiken på 92 Y, där vi fyra helt olika koreografer just hade framfört våra korta stycken. ”Hur är det att arbeta med dans i Sverige?” Vi svarar lite olika, men det tangerar nog hur vi alla känner, att i Sverige finns det finns rymd, plats, space. Men att det är lite förståelse för dansen som konstform, gemene person vet inte vad en koreograf gör – i motsats till folk man träffa i NYC, som alla verkar gå på dansföreställningar. Samt hur lite plats det finns i det svenska kulturarvet för kroppen – det är ordet och intellektet (teatern) som tar mest plats.

 

Det är intressant att se sin egen kultur och land bli lite ”exotiserat”, så gör vi ju allihopa med kulturer som vi inte levt nära i och har en direkt vardaglig förståelse för. Vad kan vi tillföra världen tänker jag? Nu har Sverige en officiell feministisk utrikespolitik, och på vårt lite stillsamma svenska sätt kan vi nu initiera startskottet för en feministisk världsrevolution!

 

Samtidigt, tillbaka i min skog, där evighet, laddad tystnad och naturens krafter hela tiden påverkar mitt liv och dans, gör jag mig redo för nästa kroppsliga insats så att någon gång kroppen får en naturlig plats i konsten och samhället. Vare sig det är i NYC, Uppsala eller västra Sumatra. En kropp som inte bara skall vara nyttig eller ett verktyg, utan existerar för sin egen konstnärliga kvalitets skull.

SU-EN

Haglund Skola, 25 maj, 2015

SU-EN blogg 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *