Kulturens roll i Trumpland (ur Teatertidningens nummer 2-3/2017)

kl. av |

Gästbloggare: Stefan Hansen, vikarierande kulturhandläggare för kulturrådet vid Sveriges Ambassad i USA. Artikeln har sedan tidigare publicerats i Teatertidningens nummer 2-3/2017. Läs också gärna Birgitta Haglunds artikel ”Amerikanska dramatikers vapendragare” via länken http://teatertidningen.se/?p=1437.

Identitetspolitiken påverkar det amerikanska kulturlivet i hög grad, precis som i Sverige. Vad kommer Trumps presidentskap innebära för de landvinningar inom kulturlivet som identitetspolitiken gjorde under Obamas tid? Vem kommer nu få berätta om USA och kalla sig amerikan? Det frågar sig Stefan Hansen, vikarierande kulturhandläggare för kulturrådet vid Sveriges Ambassad i USA, i sin artikel.

Jag cyklar från teaterscen till teaterscen genom ett vårdoftande Washington D.C., där körsbärsträden precis slagit ut medan Trump spurtar ur sig den ena exekutiva ordern efter den andra. USA:s huvudstad har närmare åttio teatrar och repertoaren på dessa scener visar en flora av identiteter och politik, i kölvattnet av att Trump sägs ha vunnit valet utifrån minoriteternas frammarsch de senaste åren. På National Museum of African History and Culture spelas »Fly«, av Trey Ellis och Ricardo Khan, som handlar om de fyra unga män, de första afroamerikanerna någonsin, som deltog i flygvapnet under andra världskriget. På Forum Theatre ges två nyskrivna verk med den gemensamma titeln »#NastyWomen«, här med det uttalade syftet att utmana den politiska styrningen av kvinnors liv. På Kennedy Center, landets nationalscen för scenkonst, framförs balett med män som dragqueens. Många av teatrarna har särskilda fredagskvällar under epitet Gay Pride, där stadens mingelsugna från framförallt den manliga gaykresten samlas för lättklädda farser eller nyskrivna musikaler med champagne och mingelmottagningar. Stadens teatrar jobbar noggrant med målgruppsarbetet, men exemplen är också många på hur scenkonsten i Washington D.C., denna politikens Mecka, organiserar sig tematiskt utifrån identiteter.

Dry land av Forum Theatre, med Emily Whitworth och Yakima Rich. Foto av DJ Corey Photography
Dry land av Forum Theatre, med Emily Whitworth och Yakima Rich. Foto av DJ Corey Photography

Vad är egentligen identitetspolitik i en amerikansk kontext och hur yttrar den sig på de amerikanska scenerna jämfört med de svenska? Under mina månader här i USA – jag flyttade hit dagen före Trumps installation – har majoriteten av det jag sett på teaterscenerna kretsat kring just identitetspolitik. Teatrarna presenterar genom konstnärliga iscensättningar ståndpunkter och undersökanden utifrån särintressen för en särskild befolkningsgrupp – indelad utifrån genus, etnicitet eller kultur – där pjäserna reflekterar, snarare än attackerar, sin grupps position i den hierarkiska samhällstrappan. Föreställningarna synliggör diskrimineringen och efterfrågar bekännelser från samtiden och erkännande från samhället. Pjäsernas texter och berättelserna som framförs är skrivna utifrån upphovsmännens och de medverkandes egna erfarenheter: utifrån identitetspolitikens synsätt är livserfarenheter överordnade ideologier och ger tolkningsföreträde.

Identitetspolitik och representationsfrågor har diskuterats och manifesterats livligt inom kulturen i USA. Ett av många exempel är årets Oscarsgala. Efter Oscarsgalan 2016 startades hashtagen #oscarssowhite, som en motreaktion till att de nominerade och pristagarna på galan i princip alla var vita. Kampanjen visade sig bli framgångsrik och på Oscarsgalan tidigare i år vann »Moonlight« titeln för bästa film, en film av, med och om afroamerikaner. Dessa kulturella framgångar för identitetspolitiken står i stark kontrast till den rådande politiska administrationen, som gör allt för att istället kväva den. Det producerades naturligtvis berättelser som »Moonlight« även innan Obama blev president, men de tilläts inte breda ut sig i offentligheten på samma sätt då. Obamas åtta år som USA:s första afroamerikanska president har förändrat förutsättningarna för identitetspolitiken inom kulturen i USA. Villkoren för vem som får berätta om USA och vem som får kalla sig amerikan har förändrats. När nu Donald Trump tar vid presidentskapet, hur kommer det att påverka scenkonsten?

Identitetspolitiken i USA och Sverige bär många likheter men också stora skillnader, det gäller också när vi jämför hur länderna arbetar minoritetspolitiskt. Sverige har tagit stort intryck av debatten i USA och försökt överföra vissa begrepp. Men USA har sin historia med slavsystemet, en stark rassegregation, ett dödligt polisövervåld som drabbar främst vissa grupper (unga, afroamerikanska män) och en minimal välfärdspolitik. USA är en federal republik som innefattar en enorm landyta med en massiv och demografiskt spridd befolkning. Av USA:s befolkning är 13 procent afroamerikaner och 77 procent vita. I landets fängelser, vilka till stora delar är privatiserade, sitter däremot fler afroamerikaner än vita. I genomsnitt löper en afroamerikansk man fem gånger större risk att hamna i fängelse jämfört med en vit man.

USA har ett kulturliv i allmänhet och en scenkonstbransch i synnerhet som finansieras och styrs till stora delar utan kulturpolitik. Medan Sveriges statliga kulturmyndighet Kulturrådet sedan ett par år tillbaka förfogar över särskilda bidrag riktade till landets fem nationella minoriteter, lägger den nuvarande amerikanska administrationen fram budgetförslag som helt vill slopa den amerikanska kulturpolitikens finansiella möjligheter till stöd för såväl den fria som den institutionella konsten. I Sverige kämpar minoriteter och identiteter som inte tillhör majoritetssamhället med att ta plats och hävda sig, med visst skattefinansierat kulturpolitiskt stöd. I USA, där skattefinansierade projektstöd är minimala, är diskursen idag att dessa berättelser och identiteter är en del av den nya berättelsen om USA:s historia och nationsbeskrivning, yttringar som är väl synliga såväl inom allmänpolitiken som på teaterscenerna.

Men identitetspolitikens framgångar väcker långt ifrån sympatier hos alla. I Sverige menar vissa att vänstern ägnar sig enbart åt identitetspolitik, att det är därför man tappat kontakten med »verklighetens folk«. Republikanerna i USA beskriver raljerande identitetspolitiken som en ideologi som försöker få majoriteten att anpassa sig efter minoriteternas ideal om feminism, antirasism och HBTQ-rättigheter. Soyica Colbert, professor vid scenkonstinstitutionen vid Georgetown University och frilansande dramaturg, har noga följt och analyserat utgången av maktskiftet i USA och dess påverkan inom teaterlivet. Hon menar att teaterscenerna återspeglar identitetspolitiken genom att utmana stereotypa bilder av minoriteter, med syfte att förnya och uppdatera bilden av vem som är amerikan.

– Många amerikanska scenkonstnärer presenterar identitet likt en konstruktion som har en särskild historia och som påverkas av denna. Teaterarbetare funderar kring hur publiken intellektuellt sett kan förstå att identiteten är en konstruktion, och samtidigt ha en önskan om att få se framställningar av ras och kön som de känner sig bekanta med, säger Soyica Colbert.

Polariseringen ökar i såväl USA som Sverige. De högerextrema krafterna har de senaste åren fått stark vind i seglen, samtidigt som en allt större befolkning medvetet genomanalyserar maktstrukturer, representationsfrågor och identiteter. I USA märktes det särskilt i mitten av januari, då Donald Trump ena dagen svors in som USA:s 45:e president och dagen därpå genomfördes landets hittills största demonstration – Women’s March. Miljontals demonstranter manifesterade människors längtan efter och hopp om mänskliga rättigheter och jämställdhet, inte bara i Washington D.C. och andra amerikanska städer, utan också runt om i hela världen.

– Trumps valvinst över Hillary Clinton kan ses i ljuset av en backlash efter identitetspolitikens framgångar, på alla nivåer: från rörelser som Black Lives Matter till Barack Obamas presidentskap, säger Soyica Colbert. Majoritetssamhället verkar ha gått till val på uppmaningen: »Kan alla minoriteter ta ett steg tillbaka, vi vill inte förlora vår mark.«

Eric Berryman, Damian Thompson och Mark Hairston med Omar Edwards i bakgrunden i Ford Theatres föreställning av 'Fly', regisserad av Ricardo Khan. Foto av Scott Suchman.
Eric Berryman, Damian Thompson och Mark Hairston med Omar Edwards i bakgrunden i Ford Theatres föreställning av ‘Fly’, regisserad av Ricardo Khan. Foto av Scott Suchman.

Washington D.C. är en stad som präglas av sin president. Staden skiftar i karaktär beroende på vem som bor i Vita huset. Under åren med Barack Obama beskrevs Washington D.C. som festlig och varm. Det återstår att se hur Donald Trump sätter sin prägel på staden, men vi vet redan att delar av hans familj vägrar bosätta sig här och likt de tre systrarna i Tjechovs pjäs hellre drömmer om storstaden en bit bort (läs New York City och inte Moskva). Av Washingtons invånare röstade endast fyra procent på sittande president. Stämningen verkar redan vara dämpad såväl hos allmänheten som inom kulturen. Men ur betongen pyr nu en mängd energiska kulturarbetarnätverk och kluster har skapats utifrån den enkla, men tidstypiska, frågeställningen: How to Take Action – and Stay Sane – in the Trump Era.

Obamas tid som president bidrog till ett radikalt skifte i den amerikanska kulturen, hävdar de flesta jag samtalat med från olika teatrar i Washington D.C. Inte minst som ett symbolvärde för en ny tid där minoriteter har samma tillträde till högsta styrande ämbete som majoriteten. Maktskiftet mellan Obama och Trump är i sig ett radikalt kliv där politiken närmar sig det fördomsfulla och främlingsfientliga, men också en påminnelse om identitetspolitikens kärna: vilken extra ansträngning det är för personer som inte ingår i gruppen vita, heterosexuella män att nå samma position som dem. De förändringar och reformer Obama drev igenom, särskilt under sina två första år, har Trump lagt all energi på att riva upp under våren. Men identitetspolitikens inflytande på kulturen är väl grundad i Washingtons betong: Trump kan upphäva biståndslagar om informationsspridning om aborträtt och regler som tillåter transgender personer egna toaletter, men i grunden har det redan skett ett skifte inom kulturen som inte går att backa ifrån. De idéer som Obama förkroppsligat är numer förankrade i kulturen, honom förutan.

– Det vi har sett de senaste åren är hur exempelvis afroamerikanska berättelser tillåtits och tagit platsen som amerikanska berättelser, säger Renee Elise Goldberry, en av artisterna bakom publik- och kritikersuccén »Hamilton«.

Denna amerikanska musikal (som Teatertidningen skrev om i nummer 3/2016) beskrivs som ett kulturellt fenomen som handlar om hur landet har byggts av immigranter. Föreställningen berättar om de amerikanska grundarna och iscensätts av en färgblind casting. Istället för att enbart vita män spelar huvudrollerna, gestaltas exempelvis en av USAs grundare av en afroamerikansk kvinna.

– »Hamilton« är en berättelse om USA, och det vackraste med musikalen är att den gestaltas av en så diversifierad ensemble med en sådan musikalisk bredd, förklarar Renee Elise Goldberry. Vi har möjligheten att återta en historia som vissa av oss inte nödvändigtvis tror är vår egen.

När jag frågar Soyica Colbert om hur identitetspolitiken har manifesterats under de senaste åren inom scenkonsten på de amerikanska scenerna, lyfter hon fram pjäsexempel som »An Octoroon« av Brandon Jacobs-Jenkin, »Smart People« av Lydia Diamond och »Venus« av Suzan-Lori Parks.

– Dessa föreställningar har ruckat på de konventionella framställningarna av stereotyper genom att berätta historier som utmanar hur vi ser på kön och ras i USA, till exempel vår historia när det gäller slaveriet. Teatern ger en komplexare bild, den demonstrerar och analyserar våra fördomar om svarthet. Vi förstår idag att det inte går att sömlöst översätta våra historiska skildringar och nidbilder av svarta till vår egen tid: tiderna förändras och vi måste radikalt uppdatera vår självbild eftersom den inte är sann och korrekt.

Jag frågar Soyica Colbert om huruvida vi kommer se förändringar framöver på de amerikanska teaterscenerna på grund av den nya presidenten och hans administration. Finns det en rädsla hos HBTQIA-grupper, kvinnoorganisationer och Black Live Matters-rörelsen för vad Trumps politik kommer innebära och planerar dessa grupper några förändringar i sina strategier?

»En druva i solen«, Arena Stage, bygger på Lorraine Hansberrys roman från 1959 som handlar om familjen Youngers drömmar om ett bättre liv och hur de motarbetas av ett strukturellt rasistiskt system. På bilden syns Emmanuel Epongo Junior, Dawn Ursula och Will Cobbs. Foto: C. Stanley Photography
»En druva i solen«, Arena Stage, bygger på Lorraine Hansberrys roman från 1959 som handlar om familjen Youngers drömmar om ett bättre liv och hur de motarbetas av ett strukturellt rasistiskt system. På bilden syns Emmanuel Epongo Junior, Dawn Ursula och Will Cobbs.
Foto: C. Stanley Photography

– Väljarna godkände den nya administrationens retorik under valkampanjen när det gällde svarta, kvinnor och muslimer, det kommer säkert påverka hur vi gör teater i USA framöver. Huvudfrågan och tematiken från Lorraine Hansberrys klassiska pjäs från 1959, »En druva i solen«, som Arena Stage återupplivar nu den här våren, handlar om huruvida familjen som avbildas i pjäsen kommer att kunna förverkliga sina drömmar eller inte. Visioner som är kopplade till fundamentala amerikanska framtidsdrömmar om att ha ett hem och att uppnå frihet från förtryck och ekonomiska hinder. Kraften hos den här typen av grundläggande amerikanska drömmar stämmer inte överens med de förändringar som den nya administrationen för med sig, där politiken ökar polariseringen mellan människor boerende på ursprung, kön, religionstillhörighet och identiteter. Publiken kommer att tvingas konfrontera de pågående utmaningar som Hansberrys pjäs sätter fingret på, när det gäller skillnader i vilka förutsättningar och möjligheter olika grupper har i samhället. Teatervärlden har inte svarat den nya administrationen med rädsla utan genom att göra politiskt engagerad och angelägen teater som påvisar konstens roll när det gäller att förverkliga och uppfylla demokrati.

Stefan Hansen

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *