Monica Sjöö på tapeten

kl. av | Taggar: , ,

Gästblogg av Johanna Övling, praktikant på kultursektionen vid Sveriges ambassad i London

Vid förra veckans bjudning hemma hos kulturrådet Ellen Wettmark möttes gästerna av en födande kvinnogestalt projicerad på vardagsrumsväggen. Den svartvita målningen, som bär titeln God Giving Birth, är den svenska konstnären Monica Sjöös mest kända verk. Stämningen var påtagligt förväntansfull bland de femtontal konstnärer, konstvetare och kuratorer som samlats för att ta del av doktoranden Amy Tobins, University of York, presentation om Sjöös konstnärskap. Flera av gästerna, inklusive mig själv, erkände sig ha begränsad kunskap om Sjöö. Varför pratas det inte mer om henne?, inledde Tobin träffande sin presentation innan hon gav sig i kast med att med stor entusiasm berätta om Sjöös konstnärskap.

För den som inte känner till Monica Sjöö (1938-2005) kan jag kort nämna att hon levde större delen av sitt yrkesverksamma liv i Bristol, England. Hennes målningar kännetecknas av en moder-jord-tematik med solar, kvinnokroppar, gudinnor och naturlandskap som återkommande element. Sjöö var även författare, filosof och aktivist med anarkistiska/ekofeministiska förtecken. 1968 startade hon ”Women’s liberation group” i England.  Samma år målade hon God Giving Birth som när den ställdes ut möttes av starka protester, till den grad att hon anmäldes för blasfemi. Hennes verk, som är påtagligt politiska och har etiketterats som obscena, har i hög utsträckning exkluderas från den svenska och brittiska konsthistorien.

Med utgångspunkt i några av Sjöös konstverk presenterade Tobin en rad spännande konstnärliga och samhälleliga perspektiv på hennes konstnärskap. Hon beskrev bland annat hur verken utmanar representationen av kvinnors kroppar och den manliga blicken och hur verkens avsaknad av klassiskt narrativ ger dem en särskild energi. Särskild fascination uttryckte Tobin inför ”fulheten” i Sjöös verk och de känslor de väckte, och fortfarande väcker, hos betraktaren samt hur de utmanar de traditionella konstkategorierna. Det efterföljande samtalet kom till stor del att handla om samhällets syn på Sjöös verk. Kanske bör vi ”pausa estetiken” när vi betraktar hennes verk, föreslog en i publiken. Det handlar om hur vi lärt oss att förstå konstnärlig kvalitet, underströk en annan.

Så, varför pratas det inte mer om Sjöö? Efter att ha tagit del av Amy Tobins spännande nedslag i Sjöös konstnärskap känns frågan mycket befogad. Klart är att hon är en i raden av kvinnliga konstnärer vars erkännande skuggats av patriarkala strukturer. Ett mer välkänt exempel är konstnären Hilma af Klint, som fick bred uppmärksamhet först i och med Moderna museets storsatsning. Samma museum uppmärksammade konstvärldens könsmässiga obalans i projektet Det andra önskemuseet (2006-2008), som syftade till att öka andelen verk av kvinnliga konstnärer i museets samlingar. Sjöö och af Klint var några av de konstnärer vars verk köptes in till museet. Sammanfattningsvis kan konstateras att Amy Tobins presentation onekligen påminde om hur synen på konst är intimt sammanlänkad med ett flertal maktstrukturer såsom klass, kön och sexualitet. Och kanske ännu viktigare: Sjöös liv och verk visar hur konsten kan användas som redskap för att lyfta, ifrågasätta och utmana just dessa strukturer.

Johanna Övling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *