Motvilliga radikaler i Europa

kl. av |

Marika

Sverige – ett motvilligt land? Den frågan debatterades ivrigt på seminariet Europe’s Hidden Wiring i Berlin. Seminariet ordnades inom ramen för tankesmedjan Counterpoints projekt Recapturing Europe’s Reluctant Radicals. I samband med seminariet släpptes även en samling artiklar av tio författare, journalister och forskare om populismens skepnad i de olika länderna. Göran Rosenberg, som bidragit med artikeln Sweden: the reluctant nation, var en av de tio inbjudna till seminariet att diskutera ämnet.

Målet med projektet Recapturing Europe’s Reluctant Radicals är att försöka förstå den europeiska populismen och dessa rörelser i ett historiskt och nationellt sammanhang. Temat är högaktuellt i fler europeiska länder, bland annat i Tyskland där det populistiska partiet Alternative für Deutschland fick 4,7 % av rösterna och hamnade knappt under spärren till den tyska förbundsdagen vid valet för en dryg månad sen.

I centrum för analysen av vilka som utgör de populistiska partierna anhängare står de så kallade reluctant radicals (motvilliga radikaler) eller voters with changeable minds (väljare med föränderliga åsikter). De utgör kärnan för stödet till högerextrema partier, men är inga traditionella radikaler. Talarna vid seminariet menade att populismen växer när ett demokratiskt löfte brutits, t.ex. under en ekonomisk kris när osäkerhet kring arbetsplatser, bostäder och sociala frågor uppstår. Samtidigt som stödet för populistiska partier ökar i dagens Europa, minskar stödet för etablerade partier och misstron mot sedan länge etablerade politiska grupper växer.

Vid en snabb utblick på två länder nära oss i Sverige är det påtagligt att situationen är olika från land till land. I Storbritannien är motsättningarna i samhället annorlunda de i många andra europeiska länder. Arbetarklassen är traditionellt stark och elitskiktet relativt diskret. Den brittiske journalisten Julian Baggini menade att ända sedan Thatcher-regimen har klassamhället brutits ner och idag får populistiska partier i Storbritannien stöd från alla klasser och partier. I Danmark däremot är frågor som rör genus och sexualitet i fokus, enligt de danska journalisterna Johanne Mygind och Anders Haarh. De menade att danska opulistiska partier använder traditionella vänsteridéer om sexuell frigörelse och feminism, som argument mot invandrargrupper som antas vara konservativa i dessa frågor.Så uppstår paradoxala situationer där högerextrema anhängare ses gå bredvid demonstranter med en svajande regnbågsflagga i demonstrationer för jämställdhet och sexuell frigörelse.

För Sveriges del betonade Göran Rosenberg nostalgins betydelse. Rosenberg tror att många ser tillbaka på hur den svenska modellen skapades och drömmer sig tillbaka till bättre tider. Enligt Rosenberg är ”populism” ett dåligt begrepp för den svenska politiska situationen eftersom han menar att folkhemmet byggde just på populism och icke-pluralism – att alla skulle vara inbegripna och införstådda. En viktig utgångspunkt för att förstå dagens utveckling är det socialdemokratiska, konsensusbetonade samhället som källa till den svenska modellen.

Kärnan i folkhemspolitiken är full sysselsättning. Rosenberg menar dock att nya politiska program inte i lika stor utsträckning har lyckats införliva drömmen om folkhemmet. När drömmen om folkhemmet krossats ges de populistiska partierna mer bränsle. Det avgörande är dock hur de etablerade partierna hanterar dessa förändringar av den svenska modellen och partilandskapet. Enligt Rosenberg kommer inte bara samhällsstrukturen hotas av dessa förändringar. En förtroendekris och osäkerhet kring den svenska modellens innehåll och betydelse kan komma att uppstå. Frågan är också vad som händer när den svenska självbilden hotas av ouppfyllda löften om ett folkhem som inte längre finns? Hur ser vi på vårt eget land och hur ser andra länder på Sverige då, frågade Göran Rosenberg avslutningvis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *