Processbiennalen

kl. av | Taggar: , , ,

Efter ett visst övervägande föreslog jag Sinopale biennalen att kontakta curator Jonatan Habib Engqvist som modigt tog sig an uppgiften som co-curator för biennalen. Jag visste att om det var någon som entusiastiskt och brinnande skulle ro iland ett projekt i Sinop så var det Jonatan. Helt rätt, och här kommer hans rapport och reflektioner kring den 6. Sinopale biennalen.

Mr. Jonatan
Mr. Jonatan

Mitt på dagen fläktar en svalkande bris från det klarblå havet som omger halvön. Vi dricker te och diskuterar hur många olika lager och tolkningar det finns i berättelser om havet, beskrivningar i myter, poesi, politik och visuell kultur. Hur många förhoppningar, rädslor och drömmar har inte projicerats på dess yta, och på vad som döljer sig i dess salta djup?

De här frågorna är utgångspunkten för Maria Lantz pågående serie ”The sea is calm now” som består av sex storformatsfotografier som skildrar olika hav på skilda platser i världen. Vi har precis hängt dem på den före detta isfabrikens svarta väggar bredvid ett fönster som ser ut över en hamn och Svarta Havets horisont. På bilderna har hon skrivit korta texter med blyerts på turkiska. På en av dem kan vi läsa följande historia:

”En gång simmade jag ut en bit. Jag nådde en sandbank där jag bottnade, men när jag skulle simma tillbaka till stranden var strömmen så stark att jag inte kom inåt land hur mycket jag än tog i, utan förflyttades i sidled, tillbaka till sandbanken. Jag började vifta med armarna för att påkalla uppmärksamhet. Tillslut simmade två unga killar ut till mig. Jag var skräckslagen. Jag förstod inte vad de sa, men de visade hur jag skulle göra: Jag måste dyka och simma nära botten, så upp och hämta andan och dyka igen, som en delfin. De simmade med mig på var sin sida och vi nådde stranden. Jag har aldrig varit så rädd, och aldrig så tacksam.”

Maria Lantz
Maria Lantz, ”The sea is calm now”

 

Maria Lantz
Maria Lantz

Isfabriken ligger i den lilla staden Sinop vid svarta havets kust. Det är Turkiets nordligaste hamn och en plats med många historiska lager. Staden ligger sedan århundranden i en geografisk periferi som samtidigt är ett geopolitiskt centrum. Den första världsmedborgaren och frontfigur för den Kyniska filosofin, Diogenes, föddes här och finns representerad med en skulptur när man kommer in till staden. Filosofen står på en piedestal i solen med en lykta och söker efter en upplyst man. Från Sinop exporterades även det röda pigment som utvanns i Anatolien, framförallt i Kappadokien och som från antiken fram till renässansen användes av exempelvis Michelangelo för att skapa grundteckningar inför fresker eller mosaikläggning. Det ligger även ett enormt fängelsekomplex i Sinop där flera framstående poeter och författare suttit fängslade; det finns en före detta nordamerikansk militärbas – och vid ett besök till det lokala arkeologimuseet inser man snabbt hur många sjöfarare, riken och ideologier som passerat denna ort. Till och med vikingarna kom den här vägen. Men snarare än ockupanter tycks de allra flesta nyanlända behandlats som gäster. En del blev kvar, andra stannar en stund eller reser vidare. Många lämnar spår efter sig.

instavyuse
Susanne Hopmann och Julian Rosenfeldt

På ett liknande sätt fungerar stadens biennal, nu i sin sjätte upplaga. Trots att den nu funnits i ett decennium är Sinopale inte någon institution i traditionell mening utan först och främst ett nätverk. Självklart kan detta vara frustrerande när man kommer in utifrån och inte förstår den komplexa strukturen, men det är också oerhört dynamiskt. Biennalen blir inte ett resultat, utan ett spår. Ett kapitel i en berättelse, eller ett skeende – en utställning i ständig tillblivelse där både lokala och internationellt inbjudna konstnärer producerar huvudsakligen nya konstverk tillsammans med lokala hantverkare, skräddare, organisationer, ett bageri och ett tjugotal volontärer. Årets Sinopale, på temat ”Transpositions / Aktarim” är en utställning som jag på inbjudan av organisatörerna har varit med och curerat tillsammans med turkiska Melih Görgun och tyska Nike Bätzner. Processen har tagit över två år eftersom utställningen var tänkt att öppna i augusti 2016, men på grund av förra årets händelser i Turkiet bestämde vi oss för att skjuta på den till i år. I utställningen medverkar fyrtio konstnärer från hela världen varav tre kommer från Sverige. Förutom Maria Lantz deltar även svenskarna Alvaro Campo och Bella Rune.

Konsekvensanalys
Bella Rune, ”Konsekvensanalys”

Även själva utställningen är som en organism. Den har omskapats i takt med att flera verk har uppstått på plats och genom att andra verk kommer att genomföras den kommande månaden. Runes ”Konsekvensanalys” är ett verk som muterar i sig självt genom en applikation i mobiltelefonen där en tredimensionell bild uppstår på skärmen. Andra verk förändras genom den förhandling som det innebär att skapa konst baserat på breda nätverk och genom lokal förankring: Wilhelm Frederking arbetade exempelvis med material från en nedlagd glasfabrik utanför staden, Ulrike Mohr samlade drivved som sedan förkolnades och blev en mäktig installation, Roland Stratmann arbetade med vykort som skickats till honom i Berlin från Sinop de senaste två åren, medan İpek Hamzaoğlu lyckades göra en film på tio dagar – med manus, skådespelare och musiker som hon träffade på plats!

Roland Stratmann (detalj)
Roland Stratmann (detalj)
Raluca Popa tar simlektioner
Raluca Popa tar simlektioner

Om vädret tillåter kommer Campos instruktionsverk för sex personer med sex speglar efter en serie workshops låta solens ljus lysa upp en reflekterande skulptur nästa vecka. Det är ett verk som existerar ett kort ögonblick, bortom pressträffen eller det spektakulära evenemanget blir det istället ett spår av samtal och möten. Dessa intima möten som sammanhanget erbjuder och som sker under hela processen kan kanske bäst exemplifieras med Raluca Popa. Som barn i Ceausescus Rumänien lärde hon sig aldrig att simma. Men under sina två veckor i hamnstaden tog hon simlektioner varje morgon och blev inte bara av med sin rädsla för vatten utan lärde sig även simma ett par meter i det salta vatten som förenar länderna. Hennes lärare var en volontär, och även en före-detta medlem i det Turkiska landslaget för konstsim.

opening 2

Buz Gibi Ayse Erkmen
Ayse Erkmen, ”Buz Gibi”

Vernissagen förra lördagen var frukten av två års arbete som förhoppningsvis innehåller många frön som kan växa och gro med tiden. För de konstnärer som tillåts att experimentera och testa sina gränser, och för den lokala befolkningen som får en unik direktkontakt med konstnärliga processer. Det är en utställning, men också en utställning i vardande. Ayşe Erkmen´s platsspecifika installation med monumentala bokstäver i den före-detta isfabriken installerades först några dagar efter öppning och Can Altay kunde känna av stämningen på vernissage innan han bestämde sig hur han ska genomföra sitt ljudverk om ett par veckor. Under den närmaste månaden sker även ett antal regelbundna workshops, en liten filmfestival och andra sammankomster. Bland annat förbereds tidningen ”Sinopsis” i skrivande stund. Den kommer att lanseras i slutet av utställningsperioden och under utställningens sista vecka kommer även Lantz till Sinop för att fotografera Svarta Havet från dess historiska stränder.

Isfabriken
Isfabriken

http://sinopale.org/

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *