Selma Lagerlöf i USA

kl. av |

Gästbloggare: Leif Stinnerbom, teaterchef och konstnärlig ledare för Västanå Teater. Inledning: Stefan Hansen, Kulturhandläggare vid Sveriges Ambassad i USA.

Mellan den 27-28 oktober höll Sveriges Ambassad i USA tillsammans med ASTRA-nätverket – Association of Swedish Teachers and Researchers in America – i en fortbildningskonferens med rubriken ”Selma Lagerlöfs värld.” Tvådagarskonferensens syfte var att fördjupa deltagarna i Lagerlöfs författarskap men också i hennes roll för den svenska stumfilmens framgångar. Sveriges Radio rapporterade om konferensen, läs och hör gärna mera här: http://t.sr.se/2z4j89h. Karlstad Universitet arrangerar också en konferens, läs mera här https://www.kau.se/kufo/aktiviteter/selma-lagerlof-2018 .

För en publik bestående av lärare som undervisar i svenska och om svensk kultur från universitet runt om i USA, föreläste bland andra Leif Stinnerbom, teaterchef och konstnärlig ledare för Västanå Teater. Teatern har från starten haft Selma Lagerlöfs verk som en av utgångspunkterna i teaterarbetet och grunden till flera framgångsrika föreställningar. I det här gästbloggsinlägget publicerar vi Leif Stinnerboms föredrag om Selma Lagerlöf från en teaterregissörs perspektiv.

1234556

Föredrag: Washington: Selma Lagerlöfs prosa, från en teaterregissörs perspektiv.

”Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte, hon utförde den sköna Marianne Sinclairs roll, och själviakttagelsen – – – såg henne uppträda.”

Så beskriver Selma Lagerlöf Marianne Sinclair i roman Gösta Berlings Saga. Här finns ingen annan publik än den egna värsta kritikern, självförhånandets gud. Vilken mardröm för en skådespelare, man skulle kunna få scenskräck för all framtid. Jag kommer att tänka på William Shakespeares pjäs As you like it, där Shakespeare påstår att hela världen är en teaterscen, där vi alla spelar flera, olika roller.

Det finns många likheter mellan Selma Lagerlöfs och William Shakespeares författarskap. Båda författarna skriver gärna allegoriskt och symboliskt om mänskligt liv, de använder sig av myten och sagan för att väcka sin publik till medkänsla och engagemang. De är båda väldigt förtjusta i metafysiska inslag, spöken och vålnader. Människokaraktärerna i deras berättelser skildras alltid som väldigt sammansatta personer. De båda författarna beskriver människan i alla hennes former, med hennes ljusa och mörka sidor. Carl-Göran Ekerwald som skrivit en bok om Shakespeare menar att det aldrig är entydigt; ” i människan bor hennes egoism, vinningslystnad, hennes omättliga maktbegär, den enda motkraften till människans mörka sidor är kärleken, självuppoffringen. Det bor en ängel och en djävul i oss alla, det är människans olösliga dilemma”. Henrik V säger att t.o.m i det onda bor godhetens själ och Hamlet påstår att skulle vi behandlas efter förtjänst – då skulle vi alla, utan undantag, ha prygel.

Trots att man alltid tydligt känner var Selma Lagerlöf själv står i olika frågor skildrar hon sina karaktärer mångtydiga. Gustaf Fröding skrev; ”Selma Lagerlöf har gåvan att förstå människorna och förlåta dem”. Inte minst är Selmas kvinnoskildringar överlägsna det man möter i samtida litteratur. Forskaren Helena Nyblom beskriver Anna Stjärnhök, i Gösta Berlings saga; ”hon är en människa, som sammanfogas av motsatser, som vi alla. Selmas samtida kollega Hjalmar Söderberg uppskattade hennes oförskräckthet av det fula, det råa och mörka, till skillnad från många andra samtida kvinnliga skribenter.

Det är klart att sådana sammansatta och motstridiga karaktärer är intressanta att undersöka och tolka för oss teatermänniskor.

Livsglädjen är hela tiden central hos Selma Lagerlöf, hon har själv talat om ett avståndstagande från ”gråvädersprosan”. Selma räds inte ett patosfyllt tonläge, där hennes egen närvaro som berättare är omedelbart och deltagande, inte analytiskt och distanserat.

Det finns andra likheter mellan Lagerlöf och Shakespeare. Båda författarna använder sig av ett förhöjt språk med poetiska ambitioner. När Selma Lagerlöf skrev debutverket Gösta Berlings Saga var det en lång och ganska besvärlig väg hon beträdde. I hennes egen En saga om en saga beskriver hon hur berättelsen om Gösta Berling och de andra karaktärerna i princip redan är färdig och att det handlar om HUR den skull berättas, vilken FORM som den redan färdiga berättelsen skulle använda sig av. Äventyren har kommit till henne i form av spökhistorier och sannsagor från granngården eller med fattiga officerare som gästat Mårbacka och på kvällarna, då toddyn satt mod i dem, berättade sina livshistorier. I början verkar det som om Selma inte ens visste om det skulle bli en roman eller ett skådespel, hon prövade med både vers och prosa och till slut uppfann en egen stil poesiprosan.

Vad menas då med poesi? Det är ett farligt ord att använda på teatern, för att det är så allmänt och oprecist. Det kan lura ut skådespelaren på djupt vatten, där skådespelaren kastar en air av lyriskhet eller sentiment över repliken och leder till att man spelar känslan istället för specifika tankar och intentioner. Om man börjar ”spela över” det upphöjda blir det lätt fånigt och de flesta av dagens skådespelare har det lättare med naturalistisk text, eftersom de är mer vana med det. Här måste vi acceptera att det är just så här karaktärerna talar och ta reda på varför rollen behöver just dessa ord, dessa formuleringar i en viss situation. Publiken måste känna det som att rollen i stunden uppfinner de ord hen säger, inte känna den stora författaren bakom orden.

När Selma Lagerlöf kallar Gösta Berling för poeten handlar det om att förhöja vardagen och väva in en guldtråd i verklighetens gråa väv. En förtätning av verkligheten. Jon Fosse, den norske dramatikern och författaren menar att poesi är en kvalité och därmed omöjlig att definiera; så länge ingen frågar mig vad det poetiska är, så vet jag det, men om någon frågar mig, så är det så gott som omöjligt att säga vad det är. Eller som Joseph Campbell uttrycker det; poesin låter orden bortom orden höras. När man säger det som inte kan sägas. Som musiken, som Selma beskriver som det som sammanbinder jorden med himlen.

Och det är just detta poetiska, förhöjda, språk hos Selma Lagerlöf och Shakespeare som intresserar mig som teaterman. Det är en stor utmaning, därför att språket är så komplicerat och svårt att få liv i på scenen. Det krävs oerhört mycket av skådespelarna för att lyckas.

Shakespearekännaren John Barton har i sin bok Playing Shakespeare sagt att det gäller att få publiken lyssna, speciellt när det handlar om en krånglig och svår text. Publiken kommer inte att lyssna om inte skådespelaren får dom att lyssna!

Det handlar alltså inte bara om vad man säger, utan framförallt om varför man säger det. Stanislavskij har sagt: Om en skådespelare säger en replik, utan att till fullo klart inse vem man är, varifrån man kommer, varför man säger den, vad man vill, var man är på väg och vad man ska göra när man kommer dit, så spelar man utan inlevelse.

Skådespeleri handlar alltså i första hand om ett tankearbete, en analys, inte om att söka känslor, de kommer av sig själv, om tankarna är rätt. Ta reda på varför rollen behöver orden i stunden.

När man jobbar med en pjäs har man ju bara sina repliker, där gäller det att ta reda på vad det är som föder behovet av orden. När pjäsen bygger på en roman av Selma Lagerlöf har ju författaren gjort det mesta av detta arbete. Selma skriver ner vad karaktären tänker, fantiserar och drömmer om, allt det som inte sägs. Dessutom får man ofta Selmas tankar kring det som karaktären själv inte ens vet om sig själv!

Selma verkar hela sitt liv varit fascinerad och hänförd över teaterns förmåga att med fantasins hjälp gestalta mänskligt liv. Redan som nioåring upptäckte hon detta på Stockholms teaterscener, då hon bevistade huvudstaden för att få behandling för sin sjuka höft. I fjortonårsåldern var hon ånyo i Stockholm och besöken på teater- och opera-scenerna var höjdpunkter under även denna vistelse. När hon arbetade som lärarinna i Landskrona under 12 år besökte hon Köpenhamn och såg teater så ofta hon kunde och umgicks även i teaterkretsar. Under hela sitt liv verkar kärleken till teatern hålla i sig.

I sina texter finns också en stark teatralisering, något som Ulla-Britta Lagerroth framhållit i sin artikel ”Selma Lagerlöf och teatern”. Det är något som gör att hennes verk med lätthet låter sig transformeras till sceniska produktioner. Jag vet få författare som berättar så mycket av berättelsen med dialog, som Selma Lagerlöf gör.

Det är sagt om Shakespeares verk att hans verk inte ska läsas, utan upplevas, de är gjorda att lyssna till. I det engelska språket kallas publiken för audience, till skillnad från i Sverige där vi på teatern kallar publiken åskådare. Selma Lagerlöf betonade ofta högläsningens kvalitéer och älskade själv att läsa högt ur sina verk.

För Selma Lagerlöf var högläsning en egen konstart, framhåller Louise Vinge i sin artikel: ”Selma Lagerlöf och högläsandets konst.” Under 1800-talets senare hälft hörde högläsningen till den underhållning man ägnade sig åt i många hem. Selma Lagerlöf var väl medveten om att hon var duktig högläsare och lär ha påstått att högläsning – det skulle hon ha kunnat försörja sig på. Vid ett tillfälle när hon i Danmark läst högt ur Gösta Berlings Saga lär hon också känt att hon besatt sådana aktörstalanger så att hon formulerade det så här: ”Jag skulle kunnat bli skådespelerska.”

Selma har sagt att i dessa högläsningssituationer vaknade ”alla möjliga dramatiska instinkter i henne”. Hon beskriver det som att ”hon får en massa röster i strupen, vet hur rösten ska nyansera. Jag står och hör förvånat på mig själv och har så hjärtans roligt”. Hon betonar att hon vid dessa tillfällen måste anstränga sig för att inte bli för mycket skådespelare.

Vad menar Selma Lagerlöf med detta? Att inte bli för mycket skådespelare? Jag tolkar det som att hon kommer in på kvalitémässiga aspekter på skådespeleri. Det handlar om att finna en balans mellan tanke och känsla, att inte enbart färga texten och spela textens kvalité, utan att finna intentionen med texten. Det finns ett exempel när Selma Lagerlöf i ett brev till Sophie Elkan beskriver Mathilda Widegren, en kamrat från studietiden, som högläser ur Antikrists mirakler för Selma: ” Hon läser högt vart ord klart och distinkt – – – men det retar mig att hon ej vet vad (min kursiv) hon läser.

Detta är en av regissörens viktigaste uppgifter, att hela tiden hjälpa skådespelaren att förstå vad och varför de säger det dom säger. Klargöra avsikten med repliken. Här har författaren Selma Lagerlöf i sina berättelser svar på de flesta av våra frågor.

Här tänker jag på Hamlets direktiv till skådespelarna: Framför talet som jag dikterade det för dig, lätt och ledigt. Om du gapar och skriker som många av dina kollegor gör, kan jag lika gärna låta brandvakten överta det. – – – Mitt i strömmen och stormen, ja jag kan gott säga virvelvinden av passioner måste du sträva efter en viss behärskning, så att det verkar naturligt.

Bra skådespeleri handlar om att hela tiden söka efter balans. Balans mellan de naturliga och det upphöjda, mellan det inövade och det spontana, mellan klarhet i tankarna och passionerade känslor, mellan allvar och humor, använd er gärna av ironi, sarkasm och tvetydigheter, passion och iskyla. Det handlar om sökandet efter jämvikt, så fort man går får långt åt det ena hållet, måste man genast dra sig åt det andra, för att återställa balansen.

Det heter ju att i begynnelsen var ORDET, det är inte sant och här känner jag ett starkt släktskap med Selma Lagerlöf. Jag är övertygad om att vi båda menar att i begynnelsen var BERÄTTELSEN. Det är en stor skillnad, ordet kan absolut kommunicera och berätta, men vissa saker berättas bättre med gester, blickar, rörelse, dans, musik osv, eller utan ord. Storheten i Gösta Berlings predikan i början av romanen är den effekt orden får: Väggarna på kyrkan går isär, golvet med församlingen sjunker neråt, taket lyfter sig och Gösta skådar rätt in i Guds ansikte. Selma är alldeles för smart för att skriva vilka ord Gösta använder i sin predikan, det överlåter hon till läsarens fantasi. Hur bra ord Selma än hade skrivit skulle det ändå bli mindre och förminskat i sammanhangen än vår egen fantasi och den fantastiska beskrivningen av resultat av hans predikan.

Leif Stinnerbom, Teaterchef och konstnärlig ledare för Västanå Teater

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *