Teater i maktens centrum

kl. av | Taggar: , , , , , ,

 

Som svenskt kulturråd i Washington DC, en huvudstad som bokstavligen lever, andas och talar politik dygnet runt, år efter år, har jag ibland fascinerats av hur relativt opolitiskt stora delar av stadens kulturliv har verkat. Staden är – tvärtemot sitt lite orättvist ”tråkiga” rykte där amerikaner utanför huvudstaden ofta skämtar om att Washington DC är som ett ”Hollywood för nördar”, en stad full med byråkrater och lobbyister (enligt ryktet i illasittande kostymer) – fullständigt indränkt i konst och kultur och kreativitet! Här finns ett otroligt utbud och inte minst tillgång till Världen – internationell konst av alla genrer – bland annat genom många ambassaders och kulturinstituts starka närvaro. Men också tack vare att många av de nationella kulturinstitutionerna finns på plats just här: som till exempel det imposanta Kennedy Center för scenkonsten, National Library of Congress och det generösa pärlbandet av Smithsonians museer i absolut världsklass längst ”the Mall”, det stora gräsklädda fält som präglar stadens kärna. Dessutom finns här mängder av konsertlokaler, klubbar, ambitiösa bokhandlare med otroliga program, och sist men inte minst, i en stad med ungefär 650.000 invånare, inte mindre än över 80 (!) verksamma teatrar av skiftande storlekar.

Men å andra sidan, det där allra första intrycket av att konst- och kulturlivet lever en frodande tillvaro vid sidan om den politiska dagordningen, det har absolut förändrats, sedan mitten av november. I princip varje samtal eller möte jag har med konstnärer eller konstnärliga institutioner präglas – sedan mitten av november – av en politisk, och inte minst kulturpolitisk nerv, inte minst inom teatern. Nu pågår istället en intensiv och omfattande mobilisering bland många av stadens och landets kulturinstitutioner, inte minst på bildkonstsidan, där blytunga institutioner som till exempel MoMa i New York flera gånger tagit direkt ställning i den politiska debatten, till exempel genom att efter den nytillträdda presidentens första inreseförbud omedelbart hänga om hela sin samling på så sätt att man särskilt lyfte fram konstnärer från de utpekade muslimska länderna.

”Hur påverkar Donald Trump svensk scenkonst?” Det var rubriken på ett uppmärksammat seminarium under Almedalsveckan i somras, som jag hade fått äran och utmaningen att moderera:

Många reagerade då över att rubriken kändes lite spekulativ och till och med långsökt, och ett scenario som verkade relativt långt bort – men dess relevans kanske har visat sig snabbare än vi trodde då. Panelisterna i det svenska seminariet hade olika ingångar; Makode Linde sa till exempel att en politisk figur som Donald Trump skulle kunna öppna för en ström av satir (så rätt han fått! Tänk bara på Saturday Night Live och det enorma genomslaget för Alec Baldwins karaktär), medan Riksteaterns Måns Lagerlöf menade att politiker somTrump som arbetade så långt från fakta och relevans under sin kampanj kanske skulle tvinga teatern att ligga närmre ”verkligheten”…

En utveckling som liknar Lagerlöfs förutsägelse har redan börjat märkas på ett antal olika teatrar i Washingtonregionen och andra delar av USA, när konstnärliga ledare, regissörer och kompanier väljer att positionera sig i det offentliga samtalet på ett anmärkningsvärt skarpare sätt än tidigare.

Hamilton och Lin Manuel Miranda på Hamiltonawards

Även rent kommersiella scenkonstproducenter som vanligtvis planerar år framåt, med ganska krassa ekonomiska analyser som en absolut förutsättning för sina planer, för nu in nya pjäser och projekt betydligt snabbare än normalt. Broadway-producenter annonserade häromveckan att den nu bästsäljande dystopiska klassikern 1984 av George Orwell kommer att göras om till scenversion inom kort i NY. En annan anledning till detta är kanske också en slags ”Hamilton-effekt” –  där en musikal med historiskt innehåll under några år seglar in mitt i den politiska debatten –  både som älsklings- (Michelle Obama talar till exempel om Lin-Manuel Mirandas verk som det största konstverk hon någonsin sett) och som hatobjekt, med uppmaning till bojkott av bland annat Donald Trump och hans anhängare på twitter. Musikalen Hamilton har också blivit en ekonomisk monsterframgång, som drar in över 30 miljoner dollar i veckan.

 

Flera av dem jag talar med, så väl kritiker som teaterchefer och konstnärer över hela USA menar att det nu finns en potential och vilja att skapa och driva politisk teater med förankring i samhällsdebatten med en intensitet som inte setts sedan 1960-talet, när motståndet mot framförallt Vietnamkriget drog igång en stormvåg av antikrigspjäser och musikaler.

Theater J, Washingtons judiska teater, kommenterar den inflammerade debatten om flyktingar och stängda gränser med att öppna säsongen med Sotto Voce, en pjäs av den Pulitzer-vinnande Nilo Cruz. Den handlar om SS St Louis, en tysk oceanångare som fylldes med hundratals judiska flyktingar som i början av andra världskriget blev avvisade av USA och andra nationer. Som ett resultat av detta tvingades båten och dess passagerare tillbaka i Europa, och många dog i koncentrationsläger.

Silver Spring’s Forum Theatre, som i höstas, med premiär den 11 september, satte upp Jonas Hassen Khemiris pjäs Jag ringer mina bröder (i samarbete med Sveriges ambassad) har också gjort en hastig ändring i sin repertoar. Denna vår gör de pjäsen Building the Wall, av Robert Schenkkan, den Tonyprisade författaren som tidigare uppmärksammats för sin pjäs om president Lyndon B. Johnson, All the Way.

I ett samtal med Michael Dove, Forum Theatres unge chef, på svenska ambassaden berättar han att han som ung regissör blev provocerad och inspirerad av en artikel av Washington posts tunge kritiker Peter Marks, som påstod att teater i Washington DC inte kunde vara politisk. Michael Dove kände sig tvungen att flytta till Washington DC, dra igång en egen verksamhet och testa tesen! I ett informellt brev som han nyligen skickade ut till sina kollegor i den lokala branschen skriver han bland annat:

”Vi, den amerikanska teatern, har aldrig varit så nödvändig, och kanske aldrig så viktig… Så jag utmanar oss alla att försöka hitta ny djärvhet i hur vi arbetar och att använda detta historiska tillfälle för att vara den viktiga institution som vi alltid drömt att vi kunde vara.”

Energin är tydlig – och märks överallt. Jag hör om mindre teatrar i direkt reaktion mot valresultatet – till exempel gruppen Bostons Praxis Stage som bildades på dagen den 9 november, och omedelbart drog igång produktionen av Arthur Millers Incident at Vichy, vilken presenterades som en ”anti-inauguration-pjäs” i samband med den nya presidentens tillträdande.

Men även i de mycket mer etablerade sammanhangen, hos de tunga institutionerna händer det saker. Kennedy Center lyfter i olika program fram konstnärernas samhällsansvar: om än mindre politiserat –  ”citizen artistships”, med Yo Yo Ma och Renee Fleming som mentorer för unga konstnärer och musiker. Arena Stage, som drivs av Molly Smith, en starkt tongivande, orädd nyckelperson i Washingtons teaterliv annonserade nyligen att hela deras säsong 2017/18 blir ”politisk”. Under de närmsta 10 åren ska Arena beställa inte mindre än 25 nya så kallade Power Plays, ”maktpjäser”, en för varje decennium bakåt.

“We are the perfect place to be producing Power Plays because this is the most powerful city in the world”.

“And in the middle of the tumultuous change we’re going through, it’s the right time to say we’re doing it” citeras Molly Smith i en artikel nyligen i Washington Post.

Just nu spelar hennes scen Arena Stage Lillian Hellmans drama från 1941 Titta på Rhen om Washingtons uppvaknande till hotet om nazismen i Europa. Och i början av april sätter Arena Stage upp A raisin in the sun, Lorraine Hansburrys klassiker om rasismen i södern. Denna ikoniska text som häromåret sattes upp för första gången i Sverige av Riksteatern i regi av Josette Bushell-Mingo, vilket väckte uppmärksamhet även i USA.

Förra året bjöd jag tillsammans med TCG (Theatre Communications Group, USA:s motsvarighet till ITI, numera Scensverige) Josette Bushell-Mingo och Riksteatern att tala om sina erfarenheter på den nationella teaterkonferens som ordnades i Washington DC i juni 2016.

En druva i solen sätts nu upp igen på många platser, och har plötsligt fått en ny relevans och publik runt om i världen. Därför har jag nu initierat ett internationellt symposium kring detta, utifrån en idé av Josette Bushell-Mingo. Den 27 mars samlade vi skådespelare och regissörer för en workshop från Sverige, Sydafrika (Market Theatre), Baltimore (Center Stage) och Washington DC (Arena Stage), på House of Sweden där ambassaden också verkar. Senare på kvällen bjuder vi in till ett öppet seminarium på Georgetown university för ett samtal om deltagarnas erfarenheter och tankar kring att vara en del av den afrikanska diasporan och verka inom teatern, om att arbeta (idag) med Hansburrys text och hur de, och deras sammanhang förhåller sig till textens dess aktuella teman: rasism, jämlikhet och rättvisa, civil Rights Movement och apartheid. Gensvaret var större än vi vågat ana: 750 personer samlades för att ta del av eventet, och över 3000 personer från 14 olika länder har sett länken: http://howlround.com/livestreaming-for-world-theatre-day-dreams-deferred-crossing-continents-and-cultures-with-a-raisin

Teatern, texten och mötet med den blir ett sätt att belysa samhället – ett sätt att skapa utrymme för debatt, nyanser, känslor och förhoppningsvis också förståelse och empati.

Denna text har även publicerats på Kulturhuset Stadsteaters nya forum med texter om teater: http://www.kulturhusetstadsteatern.se/Teatersalongen

Relaterad läsning:

MoMA Protests Trump Entry Ban by Rehanging Work by Artists from Muslim Nations

‘Hamilton’ Hits a New High: The Most Money Grossed in a Week on Broadway

Washington is in line for a huge shipment of political theater

DC Theater Season 2017-18: A full-service guide

Women’s Voices Theater Festival will roar again in 2018

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *