Turkisk film, en 100-åring, i mogen ålder igår och idag

kl. av | Taggar: , , , , ,
Fuat Uzkinay, Turkiets första filmskapare
Fuat Uzkinay, Turkiets första filmskapare

För i år hundra år sedan filmade Fuat Uzkinay, en lärare som tjänstgjorde i den turkiska sultanens armé, förstörelsen av det ryska monumentet Ayestefanos i Istanbul. Monumentets förstörelse var ett utslag av ottomanskt propagandakrig. Monumentet ifråga var nämligen rest av den ryska segermakten till minne av soldaterna som miste livet i det rysk-ottomanska kriget 1877-1878. Denna gest av nationell hämnd, populär i den turkiska pressen, skulle säkert ha förblivit en bortglömd historisk händelse om det inte varit för historikern Rakim Çalapala som i mitten av 1940-talet, i en fotnot i en bok om turkisk films tidiga historia, nämner filmen. Härigenom får också denna filmsnutt markera början av den turkiska filmens historia. Filmens hundraårsjubileum är något som alla som nyligen har besökt Istanbul knappast kan ha undgått att uppmärksamma. I hjärtat av staden, med utsikt över Taksimtorget och Gezi Park, täcks hela framsidan av det numera övergivna Atatürk kulturcenter (Atatürk Kültür Merkezi) av en kolossal banderoll som uppmärksammar jubileet. Vill man sen ha mera information om jubileet genom att vända sig till turkiska kulturministeriet eller generaldirektoratet för film, filmens viktigaste officiella branschorganisation i Turkiet, så visar det sig att det nästan inte finns någon information om eventuella evenemang eller filmvisningar. Vad man finner är en kortfattad filmhistorik, främst omfattande en lång lista av namn på turkiska pristagare från olika festivaler. Det hela ter sig något paradoxalt. Jubileet ifråga annonseras ut från en av de offentligaste av alla offentliga platser i Istanbul parallellt med att det praktiskt taget inte finns någon offentlig information om hur firandet kommer att ske eller hur hundraårsminnet skall uppmärksammas. Möjligtvis speglar detta den splittrade inställningen till filmen i det polariserade politiska kulturlandskapet i Turkiet idag. I ett alltmer konservativt samhällsklimat under påverkan av det styrande AKP-partiet ses film å ena sidan som, med en årlig omsättning på nära 2 miljarder US-dollar, något att främja som blomstrande affärsverksamhet, men å andra sidan samtidigt också som något som kan utnyttjas som ett redskap för politisk opposition och samhällskritik och följaktligen måste misstros.

Atatürk Kültür Merkezi
Atatürk Kültür Merkezi

Som barn tillbringade jag nästan varje sommar i kuststaden Çeşme med en utomhusbio som låg nära stranden, så på många sätt växte jag upp som barn och tonåring med turkisk film. Till att börja med satt jag tillsammans med de yngsta barnen på första raden och jag tror att vi egentligen mest var intresserade av att äta glass och av den bubbliga oranga läsken Yedigün liksom den mumsiga hemmagjorda pommes frites som såldes rykande het i en strut i pausen. När filmen var slut minns jag att det låg högar av solrosfröskal under varje förälders stol. Senare när vi blev lite äldre blev filmerna lika intressanta och spännande som godiset och läsken och vi flyttade längre bakåt, närmare de äldre ungdomarna. Några av de filmstjärnor vi älskade var vackra Hülya Koçyiğit, actionhjälten Cüneyt Arkın och min egen speciella favorit, mörkögda gåtfulla Türkan Şoray. Som tonåringar flyttade vi upp till balkongen där man lika mycket fångades av distraktionerna i form av de kyssande och tasslande paren framför, bredvid och bakom, som av allt filmiskt melodramatiskt, allt dessutom i ett töcken av rök från alla tjuvrökande.

Hülya Koçyiğit & Türkan Şoray
Skådespelerskorna Hülya Koçyiğit & Türkan Şoray

Hur som helst, antagligen fick jag här en inblick i turkisk filmhistoria och upptäckte väl också att ett ganska bra sätt att få en känsla för vad som händer i sinnet hos många turkar var genom att titta på turkisk film och hur den på sitt sätt hanterar universella teman om förbjuden kärlek, tonårsuppror, gangsters på flykt, familjefejder och liknande. En viktig del av den turkiska filmen under 60- till 80-talet utgjordes av kopior av Hollywoodsuccéer, som Superman (”Süpermenler” 1979), http://bit.ly/1r8nWev Rambo (”Korkusuz” 1986), http://bit.ly/1E8T9Zb Rocky (”Kara Şimşek” 1985), http://bit.ly/1sQUbpJ Star Wars (”Dünyayi Kurtaran Adam” 1982) http://bit.ly/1BDoBup och även ET (”Badi” 1983). http://bit.ly/1rQvNSZ Alla filmade med högst begränsade budget men samtidigt med fantastiskt uppfinningsrika specialeffekter.

Badi
Turkiska ET, Badi av regissör Zafer Par, 1983
Şeytan
Turkiska Exorcisten, Şeytan av regissör Metin Erksan, 1974

En del av dessa filmer har kommit att hyllas och några har också nu fått kultstatus och visades i somras på Istanbul Modern. En film med i filmprogrammet var den turkiska varianten av Exorcisten (”Şeytan” Satan) från 1974 av regissören Metin Erksan. http://bit.ly/YW91NC Erksan är en viktig person i turkisk filmhistoria och kom också att här markera ett visst filmiskt paradigmskifte. Från 50-till 70-talet dominerades den turkiska filmen av vad som kallas för Yeşilçam-eran, Yeşilçam betyder ”grön tall” och var en slags turkisk motsvarighet till Hollywood. Som mest producerades här närmare 300 filmer varje år i en ständig ström av kärlekshistorier, långa serieberättelser och lätta komedier, nästan uteslutande avsedda för den inhemska marknaden. Erksan representerade i relation till detta ett något mer seriöst filmskapande. Han klassiska drama Susuz Yaz (”Torr sommar”) från 1964, en brutal men vacker berättelse om girighet och våld som innehåller scener som är både chockerande och visuellt imponerande, fick internationell uppmärksamhet och vann Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin. http://bit.ly/1E8T9Zb

Susuz yaz & Sevmek zamani
Två filmer av Metin Erksan: Susuz Yaz, 1963 & Sevmek Zamani, 1965

Det tilltagande TV-tittande trängde senare ut filmen och den turkiska filmbranschen kunde bara konkurrera om intresset med en krympande budgetram. Vid sidan av de ekonomiska problemen kom också militärkupperna 1971 och 1980, med all den turbulens som här uppstod genom avrättningar, saknade personer och klimat fyllt av rädsla, att tvinga in den turkiska filmen i en ny fas. Filmens publik blev nu tydligt splittrad. En del som i filmen söker verklighetsflykt genom Hollywood-liknande fantasier eller musikfilmer kring tragiska livsöden, kallade Arabesk, och en annan del som söker sig till skildringar i form av en skavande realism med berättelser om den djupa splittringen i det turkiska samhället. Trots den turkiska filmens renässans sedan 90-talet så existerar i viss utsträckning denna tudelning fortfarande, vid sidan av den ambivalens mellan uppskattning och misstro gentemot filmen som tidigare nämnts.

Under 80-talet hade den turkiska filmen bara ett fåtal internationella framgångar. Vägen (”Yol”) från 1982 av den kurdiske regissören Yilmaz Güney är kanske den mest kända. http://bit.ly/1rDq582 Den vann Guldpalmen i Cannes samma år. Güney själv hade då nyligen undkommit att sättas i fängelse, dömd av turkiska myndigheter till tjugo års fängelse, och bodde under följande år i exil i Frankrike. En annan uppmärksammad film var regissören Erden Kırals Jakttid (”Av Zamani”) från 1988, en film om tidigare militärkupp. 2005 gjorde också Kıral en film om Yilmaz Güney som han kallade På väg (”Yolda”).

Yilmaz Güney
Två filmer av Yilmaz Güney, Ince Cumali, 1967 och Yol, 1982

Den rädsla och de plågsamma restriktioner som gällde filmen på 80-talet kan inte på något enkelt sätt sägas idag ha ersatts av någon upplyst öppenhet. Det har skett en renässans inom turkisk film under det senaste decenniet, men där finns samtidigt otvetydiga och illavarslande tecken på en tilltagande censur, politiskt motiverade interventionersamt påverkan av fördomsfulla och moraliserande media. Förra årets förbud mot Lars von Triers Nymphomaniac kom att utgöra ett nytt steg i turkisk förbudspolitik. Än mer alarmerande är nu en ny förordning som kräver att alla filmer oavsett längd måste offentligt licenseras för kommersiell visning, även för visningar på filmfestivaler. Mer än 200 filmskapare, 40 turkiska filmfestivaler och flera fackföreningar har alla protesterat mot de nya kraven, vilka de ser som en direkt attack mot filmskapares yttrandefrihet. Licenseringen ifråga innefattande godtyckliga beslut rörande 18plus-års gräns riskerar i princip betyda att många filmer överhuvudtaget inte kommer att kunna visas.

Vill man ha tydliga tecken på förekomsten av censur så är det bara att slå på turkisk TV på kvällen och titta på film där någon röker eller dricker alkohol. Cigaretten eller glaset med alkohol täcks över med en animerad blå blomma eller bildmässig suddighet. Den övervakande nationella Radio och TV myndigheten RTÜK (Radyo ve Televizyon Üst Kurulu) har infört sanktioner och straff för TV-stationer som inte åtföljer deras strikta riktlinjer. Ett allmänt känt exempel är att det blev för mycket för RTÜK att se de kedjerökarande skurkarna i Tintin varpå den privata kanalen TV 8 fick böta nästan 200.000 kronor för att de inte på något sätt hade censurerat bort det otillåtna. Att se gamla Hollywood-klassiker som exempelvis Humphrey Bogart i Utpressning (”the Big Sleep”) med en blå blomma flytande omkring blir onekligen ganska så komiskt!

One Hundred Years of Love, utställning på Istanbul Modern
One Hundred Years of Love, utställning på Istanbul Modern

Turkisk film fyller 100 år i en tid då turkiska filmskapares internationella rykte kanske aldrig tidigare har varit så positivt. De rubriker som Nuri Bilge Ceylan fått för flera filmer, Once Upon a Time in Anatolia (”Bir Zamanlar Anadolu’da” 2011), Distant (”Uzak” 2002) och inte minst Winter Sleep (”Kıs Uykusu” 2014), en film som vann Guldpalmen vid årets filmfestival i Cannes, http://bit.ly/1iXLKxn ett axplock av samtida intressant turkisk film, pekar på en högst vital turkisk filmscen med ett uppseendeväckande stort och varierande antal framstående turkiska regissörer. Många av dessa förtjänar i likhet med Ceylan att få, och börjar också få, en bredare internationell publik. Bland dessa bör särskilt nämnas Zeki Demirkubuz som har gjort ett antal uppseendeväckande och kritikerrosade filmer. Liksom Ceylan präglas hans filmer av en nedtonad realism och en skrämmande känsla av förtvivlan, men till skillnad från Ceylans filmer har hans filmer en mer lokal och intim karaktär och skildrar ”vardagen” med alla sina små och tragiska aspekter. Hans senaste film, efter en trilogi av episka filmer som han själv kallat ”Tales of Darkness”, Fate (”Yazgı” 2001), Confession (”İtiraf” 2002) och The Waiting Room (”Bekleme Odasi” 2004), är ”Yeraltı” från 2012, en lysande och för honom karaktäristisk bearbetning av Dostojevskijs novell ”Anteckningar från underjorden”. http://bit.ly/1xJMjHN Andra viktiga filmskapare att nämna som kanske inte nått samma grad av internationell uppmärksamhet inkluderar Semih Kaplanoğlu vars senaste film Honey (”Bal” 2008) är en riktig pärla http://bit.ly/1yBNvOU och Reha Erdems vars filmer Cosmos (”Kosmos” 2010) och Jin (”Jin” 2013) http://bit.ly/1rDnDhN blivit berömda för sin fantastiska visuella kvalitet. Tyvärr är det alltför få kvinnor representerade på det turkiska filmområdet, ett mansdominerat område, med Yeşim Ustaoğlu med hennes filmer Pandoras ask (”Pandora’nun Kutusu” 2008) http://bit.ly/1xJLWwV och Någonstans däremellan (”Araf” 2102) som fantastiskt undantag. En nyare omtalad film är Sivas (”Sivas” 2014), regissören Kaan Müjdecis debutfilm. Hans nästan helt självfinansierade film om en pojke och hans hund i de dystra landskapen i östra Turkiet vann det speciella jurypriset vid senaste filmfestivalen i Venedig. http://bit.ly/1E847y7 I Venedig detta år visades även den tysk-turkiska regissören Fatih Akın sin grandiosa och kontroversiella film The Cut, den sista filmen i hans triologi om kärleken, döden och djävulen. Filmen berättar historien om en armenisk man som överlever folkmordet 1915. Frågan om folkmordet på armenierna är naturligtvis fortfarande ett öppet sår i Turkiet och turkiska tidningar har varit fyllda med rapporter om dödshot mot regissören och filmens skådespelare. Samt av diskussioner rörande att engelska är språket i vissa delar av filmen. http://bit.ly/1uGyHvH

One Hundred Years of Love, utställning Istanbul Modern
One Hundred Years of Love, utställning Istanbul Modern

Turkiskt filmskapande är idag framgångsrikt. Parallellt med den ”nya vågen” av regissörer som turnerar runt i Europa översvämmas den inhemska scenen av filmsuccéer såsom lite knasiga komedier som exempelvis Recep İvediks 4 (2014) och bombastiska historiska filmepos som firar det förflutna och ärorika ottomanska väldet såsom i Conquest 1453 (”Fetih” 2012). Vid sidan av det mer populistiska filmskapandet etablerar sig den turkiska filmen även på andra områden, inte minst inom konstfilm. Kutluğ Ataman, Canan, Fikret Atay, Halil Altindere, Aslı Çavuşoğlu,  Ahmet Öğüt och Esra Ersen är bara några av de många turkiska videokonstnärer som har visats internationellt. Ataman är kanske den mest välkände och med sin långfilm Lola + Bilidikid(1998) har han också lyckats röra sig mellan konstvärlden ochfilmvärlden.

Ett annat filmområde som man kanske inte har uppmärksammat så mycket är den samtida turkiska filmdokumentären med bidrag av också ett flertal konstnärer. Det finns en rad olika turkiska dokumentärfilmsfestivaler, exempelvis Istanbul International 1001 Documentary Film Festival som går av stapeln i december. Inom dokumentärfilmen representeras kvinnliga filmskapare i högre grad och verk av regissörer som Pelin Esmer, Berke Bas, Belmin Söylemez och Bingöl Elmas har fått sina filmer uppmärksammade i såväl Turkiet som utomlands. Några av dessa närmar sig också långfilmsproduktion som till exempel regissören Bas med sin film Zephyr (”Zefir” 2010) och Söylemez med sin hyllade film Present Tense (”Simdiki Zaman” 2102). http://bit.ly/1vzzJqt
Nu i december anordnar vi ett filmseminarium i Istanbul med titeln Witness: Independent and documentary film in an age of innocence med inbjudna turkiska och svenska filmaktörer i samband med årets 1001 dokumentärfilmfestivals slut.

Det kan verka som om turkisk film upplever en oproblematisk glanstid just nu men man måste påminna sig om att det kreativa och framgångsrika måste sättas i perspektivet av ett fortsatt krav på kommersiellt framgångsrikt och en press av social och medelmåttig konservatism. I en tid då producenter och distributörer söker sig till mellanösterns lukrativa marknader kämpar filmare som Söylemez, Kaplanoğlu eller Esmer för att marknadsföra sina filmer, allt medan de kommersiella biograferna matas med en stadig ström av TV-såpor omgjorda för bioduken. Högst skrämmande i sammanhanget är frågan om självcensur, diskuterad av filmskapare, redaktörer och skribenter som något hela tiden närvarande och hotande. Vissa ämnen är riksfyllda. Politiska teman kan ses som provocerande. Även mild social kritik kan leda till att finansiering upphör eller produktioner avbryts.

En sak är dock säker: Turkar är förälskade i film. Nyligen promenerade jag i Kuzguncuk, en del av Istanbul på den asiatiska sidan, där jag upptäckte en handmålad affisch för en egen initierad kvartersbio utomhus på en bakgård, annonserade kanske sommarens sista filmvisning. De två filmer som annonserades var för fredagsvisningen den klassiska kärlekshistorien Selvi boylum, al yazmalim (”The Girl With The Red Scarf”, 1978) http://bit.ly/1x5KEcH med min gamla idol Türkan Şoray och för lördagsvisningen den romantiska filmen Hayatimin Kadini, (”The Woman in my Life”, 1965) även denmed Türkan Şoray i huvudrollen. Den handmålade affischen var oemotståndlig och jag tänkte på all färg som måste gå åt med sådana målade affischer under sommarens alla filmkvällar….

Kuzguncuk
Handmålad filmaffisch i Kuzguncuk

 

Användbara länkar:

Turkish Ministry of Culture and Tourism
http://www.kultur.gov.tr/EN,39361/cinema.html
General Directorate of Cinema
http://www.sinema.gov.tr/ana/cinema_eng/default.aspx
RTÜK
http://en.wikipedia.org/wiki/RT%C3%9CK
The Association of Documentary Filmmakers in Turkey
http://www.bsb.org.tr/english.html

Film festivaler:
Istanbul International Film Festival
http://film.iksv.org/en

Flying Broom International Women’s Film Festival http://www.ucansupurge.org/english/index.php

Antalya Golden Orange Film Festival
http://www.altinportakal.org.tr/

The Ankara International Film Festival
http://www.filmfestankara.org.tr/en/?page=festival

The Adana Golden Boll Film Festival
http://altinkozafestivali.org.tr/index.php/en/

The Festival on Wheels
http://festivalonwheels.org/festival_on_wheels.aspx?page=festival_on_wheels

Istanbul International 1001 Documentary Film Festival
http://1001documentary.net/index_en.php

Documentarist Film Festival
http://documentarist.org/

!f, Istanbul International Independent Film Festival
http://ifistanbul.com/en/index.asp

Womens Film Festival
http://www.filmmor.org

The Sustainable Living Collective Film Festival
http://www.surdurulebiliryasam.org

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *