Tyskland förde mig närmare min kultur

kl. av | Taggar: , , , ,

Så är det nu dags för mig att lämna min praktikplats på enheten för press, information, näringsliv och kultur på Sveriges ambassad i Berlin. Jag kommer sakna att vara praktikant på ambassaden, men ser samtidigt fram emot att gå tillbaka till livet som student.  

Praktikanterna på Sveriges ambassad i Berlin hösten 2013 vid den fest vi anordade för praktikanter från andra ambassader i Berlin. Från vänster: Paul Wallner (PINK), Anna Ljungqvist (politiska-ekonomiska enheten), Hilda Wenander (PINK) och Christin Kindberg (konsulära-administrativa enheten).
Praktikanterna på Sveriges ambassad i Berlin hösten 2013 vid den fest vi anordade för praktikanter från andra ambassader i Berlin. Från vänster: Paul Wallner (PINK), Anna Ljungqvist (politiska-ekonomiska enheten), Hilda Wenander (PINK) och Christin Kindberg (konsulära-administrativa enheten).

Om en månad är det exakt fem år sedan jag flyttade till Berlin. Jag har under den här tiden mest umgåtts med tyskar och ansträngt mig för att ta del av den tyska kulturen. Att vara praktikant på ambassaden och jobba tillsammans med andra som också känner till båda ländernas kultur väl, har gett mig otroligt mycket utöver det jag har lärt mig av mina arbetsuppgifter.

Vid en team-building dag med hela ambassaden höll Berlinbosatta författaren Lotta Lundberg ett kort föredrag om kulturskillnader mellan Sverige och Tyskland. Hon satte fingret på väldigt mycket jag upplevt och känt under de senaste fem åren. Hon pratade om hur viktigt bildning är i Tyskland. Tyskarna värnar om sin högkultur och sin bildningsnivå. De får med sig ett betydelsefullt kulturarv redan från skoltiden och de lever ut det. De går på teater, opera, konserter, läsningar etc. På fredagskvällarna på barer runt om i staden diskuteras Goethe och Nietzsche över ett glas rödvin.

När jag som svensk hamnade i den här miljön och inte riktigt hängde med, fick jag först känslan av att jag var okunnig och inte så kulturintresserad som jag trodde. Sen slog det mig. Jag är inte okunnig.  Men det handlar inte bara om att kultur och bildning har otroligt hög status i Tyskland. Det handlar om att jag kommer ifrån ett annat land. Allt det som jag inte känner till om Tysklands kultur och politik, känner jag däremot till om Sverige.

När jag insåg detta, började jag starkare värna om min egen kultur. När någon pratar om stora tyska författare, nämner jag Karin Boye eller Hjalmar Söderberg. När någon pratar om musik, slår jag ett slag för den moderna svenska musikexporten eller vår gamla folkmusiktradition. När det talas om tysk politisk historia tar jag upp Olof Palme.

Jag varken vill eller kommer någonsin kunna kalla den tyska kulturen för min, så det bästa jag kan göra är att ta hand om min svenska kultur. För det är den som ligger mig varmt om hjärtat och som jag tänker fortsätta sprida så länge jag bor kvar i Tyskland.

Jag framför ambassaden på min sista dag. Foto: Christin Kindberg.
Jag framför ambassaden på min sista dag. Foto: Christin Kindberg.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *