Vad får EU göra/inte göra på områdena kultur och idrott?

kl. av | Taggar: , , , , , , , , ,

När man som jag arbetar i EU med frågor som rör kultur, medier och idrott så möts man i Sverige (efter sisådär 3 sekunder då den reguljära frågan om vad man arbetar med ställts) normalt av tre typer av reaktioner:

  1. ? – vad gör EU på dessa områden?
  2. Hm(misstro)! – vad har EU med dessa områden att göra? Är inte detta något för medlemsstaterna att bestämma?
  3. Intressant! – finns det några pengar att söka?

Med en lite ovarsam uppdelning mellan de olika kategorierna så kan man säga att lejonparten faller in under den första kategorin – d.v.s. personen i fråga känner inte till så mycket om dessa sektorer och framför allt inte hur EU berörs. Under den andra kategorin faller, grovt räknat, personer som har vissa eller omfattande kunskaper om EU och som dessutom har en hållning att EU inte bör omfamna alla typer av politik. Under denna kategori faller i viss utsträckning också regering och riksdag. Under den tredje kategorin faller, kan man säga, ett begränsat antal aktörer(kulturskapare, konstnärer och intresseorganisationer)aktiva inom dessa områden.

Är detta ett problem?

Nja, beror nog lite på vilket perspektiv man antar. Kulturen har i princip alltid varit gränsöverskridande på ett eller annat sätt och även om den internationella idrotten kanske är av ett något senare datum så kan man nog säga att detsamma gäller för den. Frågan är dock om detta i sig motiverar att man gör insatser på EU-nivå? Det kan i detta sammanhang vara intressant att se vad Sverige faktiskt förbundit sig till i och med att man undertecknat EU-fördraget. Enligt artikel 167 i Fördraget om europeiska unionens funktionssätt, FEUF, ska Unionen bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för dessas nationella och regional mångfald samtidigt som unionen ska framhäva det gemensamma kulturarvet. Det anges vidare att EU:s insatser ska syfta till att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och vid behov stödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet. Åtgärderna får inte innebära någon harmonisering av medlemsstaternas regelverk. I princip motsvarande gäller för idrottsområdet(art 165). Exempel på åtgärder på EU-nivå är programmen Kreativa Europa och Erasmus +(där en liten del går till idrottssamarbete).

EU har alltså rätt att vidta vissa åtgärder för att främja sektorns utveckling och samarbetet mellan medlemsstaterna samt vid behov också stödja medlemsstaternas verksamhet.

Ett vanligt återkommande argument man hör från de aktörer som inte tycker att EU bör engagera sig inom dessa områden är att sådana åtgärder riskerar att strida mot den s.k. subsidiaritetsprincipen, som kort kan sägas innebära att åtgärder bör vidtas på den nivå som är mest relevant inom de områden där EU och medlemsstaterna har s.k. delade befogenheter(art. 4  FEUF). Bland dessa områden återfinns inre marknaden, jordbruk och fiskeri, miljö, konsumentskydd etc.  När det gäller områden som kultur och idrott, där EU endast har s.k. stödjande befogenheter(art. 6 FEUF), är subsidiaritetsargumentet sällan riktigt relevant eftersom EU i princip inte har någon befogenhet att föreslå lagstiftning. Bland dessa områden återfinns, förutom kultur och idrott, även t.ex. utbildning, turism och industri. Det är följaktligen högst ovanligt med lagstiftningsakter på kultur- och idrottsområdena. Istället antar rådet, med enhällighet, ofta slutsatser eller resolutioner som inte är rättsligt bindande. Rådet kan i sina slutsatser t.ex. uppmana kommissionen att föreslå åtgärder inom ett visst område och/eller uppmana medlemsstaterna att vidta åtgärder på nationell nivå, anpassat efter nationella förhållanden. Men som sagt – det är fortsatt upp till den enskilda medlemsstaten om man vill genomföra åtgärderna eller inte.

I avsaknad av gemensam lagstiftning, och för att ge utrymme till ett närmare samarbete även inom dessa områden, har man infört ett för medlemsländerna frivilligt arbetssätt som kallas för den öppna samordningsmetoden (Open Method of Coordination, OMC). Det är ett samarbete där experter från medlemsstaterna träffas för att utbyta erfarenheter, kunskap och information med avsikt att samla goda exempel och erfarenheter som kan resultera i rekommendationer eller handböcker. I rådets arbetsplaner för kultur och idrott anges vilka s.k. OMC-grupper eller expertgrupper som ska inrättas under perioden för att utbyta erfarenheter och ta fram rekommendationer om prioriterade teman.

Vad medlemstaterna alltså har att ta ställning till när man förhandlar, huvudsakligen, rådsslutsatser och resolutioner i rådet på kultur-och idrottsområdena, är att dessa i sina uppmaningar inte går utöver vad som kan rymmas inom EU:s stödjande befogenheter i enlighet med fördraget. Att helt hindra EU att föreslå åtgärder är dock svårt i och med att man undertecknat fördraget och därigenom gett EU vissa befogenheter även inom dessa områden.

 

One response to “Vad får EU göra/inte göra på områdena kultur och idrott?

  1. EU-skall ju enligt en doktrin verka för kulturens utbredande och har därför starkt poängterat nyttan av digitaliseringen av allt som rör denna kategori.

    Nu är det verkligen på tiden att komma till skott i denna fråga. de kontanta medlen finns ju i en särskilt avsatt pott inom EU och borde kunna ansökas av eventuella uppdragsgivare för att kunna få sitt material sparat för eftervärlden på ett bekvämt sätt och inte alltför dyrt.
    Kontakta mig gärna via 076-3493368 för vidare dialog i ämnet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *