Varför tittar vi inte mer på europeisk film?

kl. av | Taggar: , , , , , , ,

Det finns tyvärr inget enkelt svar på den frågan. Utbud saknas verkligen inte. År 2012 producerades ca 1300 filmer i EU – att jämföra med ca 800 i USA. Dock står de europeiska filmerna för endast en tredjedel av biljettförsäljningen inom EU. Europeisk film dominerade dessutom, precis som vanligt, i den nyligen avslutna Cannesfestivalen (endast 8 av 18 filmer i huvudtävlingen var av annat ursprung – varav endast två från USA, även om det just i år var ovanligt många engelskspråkiga filmer i huvudtävlingen). Det kan dock konstateras att oavsett hur litet det amerikanska inslaget är, är det oftast de amerikanska fixstjärnorna som väcker absolut mest medial uppmärksamhet – även då det ibland rör sig om mindre än en handfull!

Det ska sägas att vi också ser en hel del på europeisk film. Dock utgör lejonparten av dessa filmer nationell film. Att vi tittar på icke-nationell europeisk film är desto mer sällsynt.

Europeiska filmer står alltså för närmare två tredjedelar av de filmer som släpps i EU men för bara en tredjedel av biljettförsäljningen. Antalet filmer som producerades i Europa ökade mellan 2008 och 2012 från cirka 1 100 till 1 300, men de flesta europeiska filmer visas bara i det land de görs i och de distribueras sällan över gränserna.

”Varför är det på detta viset”?

Kommissionen har i sitt nyligen presenterade meddelande (http://europa.eu/rapid/press-release_IP-14-560_sv.htm) identifierat ett antal skäl för rådande förhållanden och vad som behöver göras för att komma tillrätta med denna ”obalans”. Kommissionär Androulla Vassiliou lyfter, i kommissionens pressmeddelande med anledning av presentationen av förslaget till ny EU-strategi om europeisk film, fram att det är viktigt att förbättra den internationella distributionen av europeisk film. Vassiliou konstaterar vidare att det är tydligt att mer behöver göras för att få större publik till filmer som produceras i Europa och för att förbättra det gränsöverskridande samarbetet. Det gäller bl.a. att  identifiera möjliga målgrupper redan i utvecklingsfasen. Även samproduktioner kan utvecklas ytterligare i syfte att förbättra distributionen av film. Med tanke på den ökande populariteten för beställfilm och nedladdning rekommenderas också större flexibilitet och mer experimenterande för hur och när filmerna visas.

Finns det då några konkreta förslag i meddelandet?

Nja, det handlar nog mer om att etablera ett närmare samarbete i syfte att uppnå en ökad samsyn kring vad som behöver göras – på EU-nivå såväl som nationell nivå. Kommissionens meddelande betonar särskilt att den offentliga finansieringen i högre grad bör fokuseras på att höja publiksiffrorna för europeiska filmer och på att ge ökat stöd till utveckling, marknadsföring och distribution. Idag går närmare 70 procent av den nationella offentliga finansieringen till själva produktionen av film. Kommissionen föreslår även etablerandet av ett ”European Film Forum” med just det uttalade syftet att hitta samsyn och kompletteringsmöjligheter mellan olika initiativ och stödåtgärder på nationell, regional och europeisk nivå. ”European Film forum” hade faktiskt sitt första möte redan i samband med filmfestivalen i Cannes där experter från kommissionen, medlemsstaterna och nationella och regionala filmfonder samt andra företrädare för branschen träffades. Forumet är tänkt att få stöd genom programmet Kreativa Europa till seminarier, datainsamling och internationellt utbyte.

Det bör dock sägas att detta inte är någon ny fråga och att det under flera decennier vidtagits åtgärder, såväl lagstiftning som stödprogram, på europeisk nivå för att komma tillrätta med problemet. För det kan onekligen uppfattas som ett problem att vi ger stöd för produktion av filmer som i vissa fall, hårt uttryckt, ingen tittar på. Nedan beskrivs kort några av de åtgärder som EU vidtagit för att främja europeisk film och därigenom också den kulturella mångfalden (utgångspunkten för dessa åtgärder är bl.a. att alltför mycket amerikansk film riskerar ge ”kulturell enfald”, tar potentiella marknadsandelar från den europeiska filmen och därigenom också utarmar mångfalden i den europeiska filmproduktionen):

Direktivet om audiovisuella medietjänster: I direktivet finns bl.a. krav på medlemsstaterna ska se till att en viss andel av det nationella programutbudet utgörs av europeiska produktioner.

Programmet Kreativa Europa: Programmet innehåller bl.a. stöd för att främja konkurrenskraften och mångfalden i den europeiska filmindustrin, främst via utvecklings- och distributionsstöd. Det finns även stöd med särskild inriktning på distribution av icke-nationell europeisk film. Som exempel kan nämnas att över 20 filmer som deltog i årets Cannesfestival hade fått stöd från Kreativa Europa, varav 7 av filmerna deltog i huvudtävlingen (Palme d´Or).

De multilaterala handelsförhandlingarna (WTO/GATS) och handels- och investeringsavtalet mellan EU-USA (TTIP): Den audiovisuella sektorn har i princip alltid undantagits då EU ingått internationella/regionala eller bilaterala handelsavtal. Även i de s.k. pågående TTIP-förhandlingarna är audiovisuella tjänster undantagna från förhandlingarna.

Statsstödsregler: Kommissionen har nyligen beslutat om nya gruppundantag på bl.a. det audiovisuella området. Syftet är att underlätta för medlemsstaterna att vidta nationella stödåtgärder genom att undanta vissa sådana från kravet på s.k. notifiering till kommissionen.

Trots dessa åtgärder kvarstår alltså problemet; varför då?

Det kan ju konstateras att viljan att producera film inom Europa inte verkar ha gått förlorad trots en överväldigande dominans av amerikansk film om man ser till biljettintäkter. Förklaringen står kanske att finna i det faktum att den nationella filmen, som nämnts, fortfarande har en relativt stark marknad i flertalet EU-länder.

Inom det kulturpolitiska samarbetet och också inom ramen för arbetet med ”A New narrative for Europe”(se tidigare blogginlägg http://blogg.kulturdep.se/kulturradsbloggen/en-ny-berattelse-om-europa/), förs diskussionen om vår gemensamma europeiska historia och behovet av att utifrån detta också kunna identifiera och forma någon sorts gemensam europeisk identitet. Om vi nu är bärare av denna gemensamma historia – varför har vi så svårt att ta till oss och uppskatta varandras filmer inom Europa? Eller kanske är det så att vi behöver se på varandras filmer i större utsträckning för att hitta det där ”gemensamma”? Att film kan fylla funktionen av ”interkulturell dialog” tror jag är en viktig faktor att lyfta fram. Det torde vara ett av de mer effektiva instrumenten för att öka medvetenheten om olika kulturer och länder inom Europa och öka förståelsen för Europas kulturella mångfald. Dock väger kanske inte just dessa argument så förfärligt tungt när filmkonsumenten fattar sitt beslut om vilken film hen ska se en vanlig fredagskväll.

Kan det möjligtvis ha att göra med sättet att göra film eller det faktum att amerikanska filmer oftast har en mångdubbelt större budget än de europeiska? Det synes bli fler och fler europeiska filmprojekt med kända amerikanska skådespelare men även fler amerikanskfinansierade filmer producerade i Europa. Är detta en väg att gå för att bredda intresset för europeiska filmer eller bara någon form av anpassning till vad som uppfattas vara marknadens efterfrågan? Eller är kommissionens idéer om stärkt marknadsföring och distribution lösningen?

Det finns naturligtvis ingen enkel universallösning. Det är många aktörer involverade och utbudet styrs i mångt och mycket av de stora film-/programbolagen. Samtidigt möjliggör naturligtvis den nya tekniken också att mindre bolag kan hävda sig och för den intresserade konsumenten att hitta filmer som inte går upp på biograf den vanliga, traditionella vägen. Det förutsätter förstås att man kan hitta bra, enkla och effektiva former för undertextning, dubbning, klarering av upphovsrätter m.m. som är mycket viktiga faktorer för vidare spridning av europeisk film. Ett närmare samarbete mellan filmsektorn och andra berörda sektorer som reklambranschen och ICT-sektorn, torde också vara ett sätt att öka distributionen och nå nya målgrupper.

Vad händer nu med meddelandet?

Sannolikt kommer det inkommande italienska ordförandeskapet att behandla meddelandet i någon form. Vanligvis brukar det ske genom att ordförandeskapet tar fram ett förslag till rådsslutsatser (som rådet sedan beslutar om) som uppmanar såväl medlemsstaterna som kommissionen att vidta vissa åtgärder i linje med det som skissas i strategin. Mycket handlar ju om att arbeta för en ökad samordning av de stödinsatser som redan finns och att använda ny teknik för att öka distributionen (inte minst genom s.k. ”on demand-tjänster” som nu växer kraftigt) och hitta nya målgrupper.

Det ska bli spännande att se vad som kommer ut av detta. Personligen tror jag också att det delvis handlar om att vi som filmkonsumenter i högre grad behöver reflektera över vårt ibland kanske lite slentrianmässiga val av film till ”fredagsmyset”. Alternativen och mångfalden finns redan.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *