Vart ska du, var kommer du ifrån?

kl. av | Taggar: , ,

Varje taxichaufför i Istanbul har en historia. Det börjar vanligen på följande sätt. Du sitter i din taxi, du säger vart du ska åka och sedan ställer chauffören frågan om varifrån du kommer. På de flesta platser brukar en sådan fråga följas av ett kort och artigt utbyte men i Istanbul är detta öppningen till en komplex och intrikat samtalsvärld kring identitet. Efter att ha berättat din egen historia blir föraren angelägen om att i sin tur tala om var han är ifrån. Ja, han har kört taxi i stan i trettio år, (observera alltid en ”han”, jag har ännu inte träffat på en enda kvinnlig taxichaufför), men han är ursprungligen från någon annanstans. Det är kanske inte förvånande i en stad som är en kraftfull magnet för resten av landet. Sedan fortsätter han med att förklara att hans föräldrar kom från det som nu är den före detta Jugoslaviska republiken Makedonien, eller att han är ”Rûm”, grekisk talande från södra Turkiet, eller att hans morföräldrar var assyrier, armenier, syrianer, kurder, zazaner, lazer, meskheter, romer, abchazer eller någon annan av de otaliga möjliga blandade komplexa ursprung som människorna i det här landet bär på. En känsla av dramatiska skillnader genomsyrar dessa möten. Att just vara turkisk tycks nästan alltid kräva flera lager av förklaringar.

taksi 2

Naturligtvis är det här inget nytt. Turkiets historia från det Bysantinska och genom det Ottomanska imperiet och vidare med nu nio decennier av Turkisk republik är en berättelse om migration, återflyttning och befolkningsrörelsers förändring. Idag finns enligt den officiella uppskattningen 800 000 syrier i landet, men de är säkert fler. Ett ständigt flöde av bland annat iranier, irakier, bosnier, afghaner och folk från den turkiska landsbygden har fyllt både flyktingläger och städerna. Det sätt på vilket detta har påverkat och påverkar turkiskt samhälle och kultur är minst sagt komplicerat och ett politiskt uttryck för detta är bland annat den outtröttliga nationalismen som kanske bäst kommer till uttryck genom den ökända artikel 301 i den turkiska strafflagen som trots senaste ändringarna fortfarande kriminaliserar förolämpningar av den turkiska nationen.

Åter till taxiresan. Jag är på väg med taxi för att se en turkisk-tysk dansteaterproduktion, en föreställning som heter ” Family Tree”, en samproduktion av Freiburg stadsteater och danskompaniet Çiplak Ayaklar, i en något ruffig fri scen i utkanten av Beyoğlu. Taxichauffören berättar att han har bulgariska rötter, en komplex minoritet bestående av både ättlingar till ottomanska turkar från Bulgarien sedan den osmanska ockupationen och bulgarer som konverterade till islam. Föreställningen är en berättelse om missförstånd. Knasiga familjeberättelser varvas med misslyckade försök av huvudpersonerna att prata med varandra. I en scen möts två dansare, båda bärande varsin resväska. Varje gång en av dem talar, smäller den andre hans eller hennes väska till marken. Det är en slags aggressiv pantomim, rolig men också något störande. I en annan scen berättar och återberättar en man enträget historien om ett märkligt äppelträd. Hans språk växlar från turkiska till tyska och sedan till engelska. På sätt och vis verkar föreställningen bekant, kanske lite för välbekant, men man kan också tänka sig att den fungerar väl för en Istanbul publik.

dans2

I sin utmärkta bok ” Atatürk – An Intellectual biography ” från 2011, ger professor Şükrü Hanioğlu från Princeton Universitetet oss intressant statistik. I Saloniki, idag den grekiska staden Thessaloniki, föddes Mustafa Kemal Atatürk år 1881, på den tiden var staden riktigt kosmopolitisk. Den största gruppen av invånarna i ottomanska Saloniki var judar med ett invånarantal om nästan 49 000, den näst största gruppen var muslimer med cirka 25 000 och de ortodoxa grekerna var endast cirka 11 000. Det som Şükrü Hanioğlu påpekar i sin bok är att det faktiskt fanns en ännu större mångfald som inkluderade turkiska albaner, dönme muslimer, bulgarer, armenier och serber och kanske ännu mer överraskande, nästan 7000 brittiska, franska, italienska, ryska och spanska medborgare. Den nationella känslan av tillhörighet som vi förknippar med Atatürk föddes ur denna otroliga multinationella mix.

Efter föreställningen tar jag en taxi hem, den här gången är taxichauffören lite mer svårplacerad. Han säger att han bor i Balat, ett område i Istanbul som just genomgår en gentrifieringsprocess. Att vara därifrån kan betyda flera saker. Balat är inte bara det gamla judiska kvarteret i staden utan det är även säte för primus inter pares (den första bland jämlikar), hem för Patriarken av Konstantinopel och den högsta myndigheten i östra ortodoxa kristna kyrkan, enligt lag turkisk medborgare. Det är också ett område där det är lika sannolikt att möta fundamentalistiska sunnimuslimer från Wahhabitiska och Salafi sekter. Som sagt, Istanbul bär på historia och varje taxichaufför i Istanbul har en berättelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *