Vem blir ny chef för Arts Council England?

kl. av | Taggar: , ,

När man pratar om brittisk kulturpolitik, finns det få institutioner som är så viktiga som Arts Council England (ACE). När nu Alan Davey, som varit direktör för denna den brittiska motsvarigheten till Kulturrådet sedan 2008, vid årsskiftet lämnar sin tjänst och tar över som controller för BBC3, är det stort intresse för vem som ska ta över denna viktiga, men tuffa post. Under de år Davey lett organisationen har ACE och det offentligt finansierade kulturlivet genomgått ett ekonomiskt stålbad, och det är en väsentligt annorlunda institution han lämnar.

Mycket har skrivits i svenska och europeiska medier om de nedskärningar i den statliga kulturpolitiken som tillkännagavs i regeringens budget 2010. Under denna tid har ACE:s budget för bidrag minskat med 33%. Dessutom har ACE:s förvaltningskostnader minskats med hela 50%, vilket resulterat i att antalet anställda nu är 21% färre – detta trots att myndigheten under senare år fått se sitt uppdrag vidgas till att även inkludera hantering av bidrag till regionala museer (som tidigare fördelades direkt från Kulturdepartementet). Det är med andra ord en organisation som förväntas göra mer med mindre, och som tvingats fatta en rad obekväma beslut, som nu letar ny chef.

Trots att den statliga kulturpengen minskat drastiskt har stödet till kulturaktörer inte minskat i den utsträckning som man vid en första anblick kan tro. Skälet till detta är att neddragningarna endast gällt det statliga stödet till ACE, alltså de medel som avsatts i statsbudgeten. Vid sidan av dessa pengar, ansvarar ACE för att fördela pengar från The National Lottery, som inte påverkas av regeingens budget, utan istället styrs av hur många lotter som säljs. Lotterifinansieringen, som enligt riktlinjerna måste vara additionellt (det får inte ersätta medel som annars skulle kommit från det offentliga) och tidsbegränsat, och har spelat en viktig roll för kulturlivets utveckling under de 20 år det har funnits. Ofta har riktlinjerna tolkats om att pengarna bör gå till infrastruktur, och en mängd byggprojekt – museer, kulturhus, scener – skulle sannolikt aldrig ha byggts utan lotteripengar (Tate Modern är kanske det mest kända exemplet, men även kulturinstitutionerna i Gateshead-NewcastleThe Sage och Baltic Center of Contemporary Arts – har blivit symboler för lotterifinansieringens arv). I samband med de kraftiga nedskärningarna i den ”ordinarie” kulturbudgeten, har en gradvis omtolkning av riktlinjerna lett till att uppdraget tolkats bredare, och därmed kunnat innebära satsningar på utveckling av konstnärligt innehåll, publikarbete och digital distribution. Det är svårt att se att man skulle kunna gjort på något annat sätt: hur kan man motivera det fortsatta byggandet av nya byggnader för miljonbelopp samtidigt som budgetarna för konstnärligt innehåll reduceras så kraftigt? Den senaste tiden har det dock kommit signaler om att ACE kanske dragit tolkningen av lotterifinansieringens riktlinjer väl långt, då en stor del av vad som i praktiken är grundfinansiering för vissa institutioner, idag kommer från lotteribudgeten. Det skapar osäkerhet, i och med att stödet förväntas vara tidsbegränsat, men även principen om additionalitet kan i vissa fall sägas åsidosättas. Skälet till att man i lotteripengarnas riktlinjer kräver additionalitet handlade ju just om att det offentliga inte skulle kunna stjälpa över ansvaret för sådant som det offentliga förväntas ta hand om till lotteribudgeten.

En annan stor utmaning för ACE är att jämna ut skillnaderna mellan hur mycket som spenderas i London i relation till övriga landet. Olika undersökningar kommer fram till olika siffror för hur mycket mer som spenderas per person i London, men samtliga bedömare är eniga om att det är avsevärd skillnad. I en av de mest kritiska oberoende rapporterna hävdas att ACE under kommande treårsperiod (2015-18) kommer att lägga £81.87 per person i London, mot endast £19.80 i övriga landet. ACE å sin sida menar att dessa siffror är missvisande (bl.a. då nationella projekt räknas in i London-kvoten), men hävdar också att man använder ett allt för snävt sätt att mäta, då många verksamheter som har sin bas i London turnerar och kommer övriga landet tillgodo. Det finns dock en samstämmighet om att glappet trots allt måste minska, och satsningar på turnéverksamhet, digital distribution etc. är prioriterat. Situationen görs dock värre av att flera kommuner och regioner dragit ned sin kulturbudget kraftigt, vilket ytterligare minskar tillgången till kultur i delar av landet. Till detta tillkommer att den för kulturlivet allt viktigare sponsringen och privata finansieringen (som 2011/2012 uppgick till £660 miljoner) till 82% går till Londonbaserade institutioner och organisationer.

Mer information

Rapport från Parlamentets kulturutskott: http://www.publications.parliament.uk/pa/cm201415/cmselect/cmcumeds/279/27902.htm

Rapport om hur finansieringen skiljer sig mellan London och övriga landet: http://www.gpsculture.co.uk/downloads/Hard%20Facts%20to%20Swallow%20Report.pdf

Svar på kritik från Arts Council England: http://press.artscouncil.org.uk/Press-Releases/Arts-Council-England-responds-to-Hard-Facts-to-Swallow-8c1.aspx

De fördjupade blogginläggen är skrivna av Ann Nilsen, Pella Myrstener och Ellen Wettmark

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *