”Vittne” svensk och turkisk dokumentärfilm

kl. av |

Det sista projektet för detta år var ett rundaborssamtal med titeln Vittne: Oberoende och dokumentärfilm i en tid av övervakning”. Mötet och samtalen gav en fantastisk möjlighet att knyta kontakter mellan de hitbjudna 4 svenska och 22 turkiska dokumentärfilmare, producenter och festivalarrangörer. En av de från Sverige inbjudna var regissören Nahid Persson Sarvestani vars film Min stulna revolution visades i den nyligen avslutade 1001 internationella dokumentärfilmfestivalen i Istanbul, den 17: e i ordningen.

Hennes djupt personliga och kompromisslöst smärtsamma film om hennes relation till Iran, ett land hon lämnade för trettio år sedan, rörde många nerver bland våra turkiska gäster. Vikten av sitt arbete som vittne av tidigare och nuvarande händelser är ett bevis på både makten och nödvändigheten av dokumentärfilm. Marcus Lindeen, filmare och teaterregissör, visade och berättade även han under mötet om sitt arbete med bland annat sin prisbelönta film Regretters, från 2010 som sedan har följts av en rad spännande projekt för både scen och film. Gränslandet mellan fiktion och det dokumentära i film och teater var något som verkligen verkade inspirera. Vi var också mycket glada över att ha med oss Agneta Mogren från Tempo, Sveriges ledande dokumentärfilmsfestival, liksom Jenny Örnborn från Svenska Filminstitutet. Våra turkiska gäster representerade den oberoende festivalscenen, turkisk TV med fokus på dokumentärfilm, producenter och regissörer.

Som jag skrivit om tidigare som så ofta är fallet i Turkiet, var diskussionerna både livliga och tillhettade med en rad synpunkter som uttrycktes som både var avslöjande och störande. Trots en stor ökning av dokumentärfilm så är den aktuella situationen för dokumentärfilm i Turkiet verkligen minst sagt dyster. Finansiering, särskilt den statliga finansieringen är så begränsad att en kommentar under mötet var att i Turkiet var det inte en fråga om ”låg budget film” utan om ”ingen budget film”. Det finns ett fåtal oberoende biografer runtom i landet där filmer kan ha premiär och visas. Men med de väldigt få möjligheter att visa dokumentärfilm på biografer så spelar dokumentärfilmfestivalerna och konstinstitutionerna en stor roll och blir betydande. Turkisk oberoende film kämpar desperat för att nå någon form av nationell distribution vilket leder till absurda situationer som att flera turkiska filmskapare är mer kända utanför sitt eget land. Trots att ett stort antal kvinnor kommer in filmskolor, och att det finns ett flertal professionella kvinnliga regissörer, är den turkiska filmscenen mestadels mansdominerad. Detta gäller särskilt de stora budgetproduktionerna. Jenny Örnborn förklarade att detta återspeglas även i Sverige där gapet mellan examen och första långfilm är betydligt längre för kvinnor, så är den turkiska situationen ändå svårt att jämföra med. Kampen för att producera, hitta sponsring, lokalisera nationella och internationella visningsmöjligheter, undvika censur tycks som ett gigantiskt stort företag, med en väldigt liten eller inget institutionellt eller infrastrukturellt stöd alls.

Även om vårt rundabordssantal ”Vittne” bara var en början, ett frö, så var gensvaret från våra turkiska deltagare så positivt, nästan överväldigande. En av de turkiska festivalarrangörerna uttryckte inte bara sin tacksamhet för den internationella uppmärksamheten men även för vikten av att utveckla forum för öppna diskussioner. Eftersom det nästan inte finns några särskilda branschorganisationer såsom SFI, Filmcentrum, Filmform i Turkiet som stödjer oberoende film, så får ett sådant här möte som vi organiserade en stor betydelse. Vi är mycket hoppfulla om att vi kan utveckla starkare bilaterala band under nästa år och att skapa ett svenskt fokus i en av de främsta dokumentärfestivalerna 2015.

Documentarist, dokumentärfilmfestival 
http://bit.ly/1Ae0naQ

1001 dokumentärfilmfestival
http://bit.ly/1waMMlg

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *