Volksbühne är död – länge leve Volksbühne

kl. av | Taggar: , ,

dpa-Picture-Alliance foto Wolfram Stein

Idag upphör en historisk era. Teaterchefen och regissören Frank Castorf lämnar Volksbühne. Efter 25 år av omvälvande teater lämnar staden Berlin över Volksbühne till en ny chef.

Under mina snart tre år i Tyskland har inget annat kulturpolitiskt beslut varit i närheten av att skapa så mycket debatt i medierna, bland publiken och teaterfolk över hela världen.

Det är inte chefsbytet i sig som upprör. De flesta, även teatern själv, anser att tiden är mogen och att också en stor teaterledare som Castorf en dag måste sluta. Oavsett hur framgångsrik, 25 år är tillräckligt, nytt blod behövs.

Debatten har istället handlat om valet av efterträdare och om processen runt chefsbytet.  Berlins kulturansvariga beskylls för egenmäktigt förfarande och bristande kompetens. Egenmäktig för att teatern (och allmänheten för den delen) ställdes inför fullbordat faktum utan att ha fått en chans att följa processen. Och bristande kompetens, för att inte säga total nonchalans, både när det gäller teater i allmänhet och Volksbühnes unika ställning i synnerhet. Genom att utse Chris Dercon, som tills nyligen var chef för Tate Modern i London och som inte har någon tidigare erfarenhet av att leda en teater, satte man igång ett regelrätt krig. Oron handlar om att Volksbühne ska förvandlas till ännu en scen för gästspel och happenings och att den legendariska teaterverksamheten kommer att försvinna. Tyvärr har Chris Dercon hittills inte lyckats övertyga någon om motsatsen. Läs gärna Holger Symes intressanta text om det, som finns översatt från engelska på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida.

Sedan Chris Dercon utnämndes har mycket hänt. Den nya kultursenatorn i Berlin har velat riva upp beslutet, utan framgång. Beslutet var fattat och kontrakt skrivna. Volksbühne portförbjöd Chris Dercon, han har inte fått komma över tröskeln under Castorfs resterande chefstid. I princip varje pjäs som haft premiär det senaste året har på något sätt kommenterat och förhållit sig till chefsbytet och Dercon som person. Det har varit både roligt och diskuterande, men ibland bara plumpt och barnsligt. Över tid har allt fler gått från att sympatisera med Castorf till att tycka att det hela i för hög grad kommit att handla om honom som person. Den viktiga diskussionen om teaterns roll och de kulturpolitiska aspekterna hamnade i bakgrunden.

Det hela kulminerade när det för en tid sedan blev känt att det berömda hjulet, skulpturen framför Volksbühne, skulle plockas ned och åka med Castorf till teaterfestivalen i Avignon för att där begravas under rituella former. Igen blossade heta diskussioner upp. Vems är hjulet? Skulpturen, som designades av scenografen och formgivaren Bert Neumann till Castorf-erans första premiär, Die Räuber 1991, är högt älskat av folket. Det var tydligt att allmänheten ansåg att den inte är Castorfs egendom. Efter många turer och förhandlingar mellan Volksbühne, Berlins kulturminister och upphovsmannens änka (Bert Neumann gick bort 2015) beslöts det i onsdags att skulpturen får tas bort och tas med till Avignon, men efter genomgripande renovering ställas tillbaka utanför Volksbühne, såvida de tre parterna inte enas om en annan värdig plats.

Raeuberrad-abgebaut foto Berliner Morgenpost

Idag, den 1 juni 2017 är Castorfs chefstid på Volksbühne till ända. Skulpturen lyftes bort redan igår och ikväll bjuder Volksbühne berlinarna på en stor folkfest på Rosa-Luxemburg-Platz. I Tagesspiegel sammanfattar teaterskribenten Rüdiger Schaper sin tid med Castorf & Co. Han är kluven. Å ena sidan älskade han teatern förbehållslöst. Men efter de första femton åren upplevde han en tilltagande stagnation och att publiken delades in i för och emot. I hans ögon började teatern likna en sekt. I slutet av artikeln skriver Schaper (i ungefärlig översättning): ”Kulturen är det konservativa, det ståndaktiga i ett allt för snabbt växandet Berlin. Av teaterkrossarna har det blivit bevarare.” Han delar oron över denna stadsteaters framtid, men konstaterar att Volksbühnes själ, förkroppsligad genom dess regissörer, ändå kommer att stanna i Berlin: Castorf regisserar på Berliner Ensemble, Herbert Fritsch ska till Schaubühne och René Pollesch till Deutsches Theater. Det hela är alltså inte så tragiskt. Livet går vidare.

Han avslutar artikeln passande med Bertolt Brechts dikt ”Der Radwechsel”, här i en översättning av Lars Bjurman:

Hjulbytet

Jag sitter på dikeskanten.

Chaufförn byter hjul.

Jag trivs inte där jag kommer ifrån.

Jag trivs inte på den plats dit jag skall.

Varför gör mig detta hjulbyte

så otålig?

 

Volksbühne

 

 

 

Foto: 1) dpa/Wolfram Stein, 2) Berliner Morgenpost, 3) Volksbühne

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *