Äntligen öppnar Paris igen och Karl Dunér intar Si Paris med magisk installation

kl. av | Taggar: , , ,
Nio figurer utan ansikten insvepta i mörkt tyg sitter på en träplatta och böjer sig åt olika håll
Nio dockor på en ö. Installation av Karl Dunér. Foto: Ewa Kumlin

Paris har åter slagit upp dörrarna till museer, butiker och terasser och det råder närmast glädjeyra. Vi får vara ute ända till 21 på kvällen! På Svenska institutet i Paris visar vi för första gången i Frankrike en utställning med Karl Dunér, Öar, som redan drar publik. Några av konstverken är desamma som på utställningen på Waldemarsudde nyligen, och några är specialgjorda för Paris.

Att kliva in i Karl Dunérs magiska värld är en inbjudan till eftertanke och kontemplation. I första rummet möter besökaren en installation med nio dockor med avskalade ansikten och kroppar omsvepta av dovt färgade tygsjok. Till synes en stillbild, men för den som ger sig tid, märks en böljande rörelse av figurer som interagerar med varandra. Varje docka har sitt eget rörelsemönster. De andas och vrider sig ytterst långsamt. Skådespelet pågår självständigt, oavsett om det finns åskådare eller ej. Utformningen har inspirerats av den traditionella japanska dockteatern bunraku.

Karl Dunér har också hämtat element från marionetteatern. Väggskulpturerna ”Kordonfoner” koncentreras på det snickrade korset som dockspelaren använder för att styra sina marionetter. Från Dunérs kordofoner hänger endast två trådar där den ena dras mot en fast punkt medan den andra rör sig fritt. Återigen löper tankarna till varandets kärna och relationen till den andra. På andra väggen hänger hamrade plåtlandskap ”Öar” med referenser till imaginära öar ur litteraturen och världsmytologin. Längre in återfinns en rad skulpturala ljudspel, ”Scener” autonoma scenrum med rörelser och ljud bland från olika platser och tider.

Installation i Tessinsalen. Foto: Ewa Kumlin

I Tessinsalen finns några avskalade huvudformer, som också gömmer sofistikerad teknik. I en av dem kan man höra höra den svenske ikoniske skådespelare, Sven Lindberg, läsa “Je me souviens”, (jag minns) av George Perec. I en annan vit och skimrande skulptur hörs välkände franske skådespelaren Thierry Bosc läsa författaren Raymond Queneau:s evighetsverk ” Cent mille milliards de poèmes”, hundra tusen miljarder dikter, som gavs ut 1961. Boken innehåller tio sonetter, med vardera 14 rader, utformade som pappersremsor, som kan kombineras i oändlighet. Världens längsta bok. Tack vare smart programmering, varieras uppläsningen i oändlighet med en ny uppläsning var fjärde minut. Ingen kan höra samma version två gånger.

Skulptur: Thierry i papier maché, behandlad med gofu-pasta. Från skulpturen hörs var fjärde minut en unik sonett av Raymond Quenaus bok Cent mille milliards de poems. Foto:Ewa Kumlin

Att Karl Dunér ägnat sitt liv åt teatern genomsyrar även hans konst. Han är idag en av våra mest kritikerrosade regissörer, senast 2019 med en uppsättning av Samuel Becketts I väntan på Godot, på Dramaten, Sveriges nationalscen. I konstverken går regissören ett steg längre, tar ett steg tillbaka, och låter aktörerna utföra sitt eget skådespel, teater i sin mest utrerade form. Till sin hjälp har han haft både den erfarna dockmakaren Tomas Lundquist samt framstående programmerare och tekniker från Kungliga Tekniska Högskolan och USA.

Karl Dunér har länge intresserat sig för fransk kultur och litteratur. På 80-talet var han en av de första att introducera rörelsen Oulipo i Sverige – litteratur för skrivbordslådan ungefär. Han har varit gäst i institutets gästbostäder vid ett flertal tillfällen och skapat en nära relation till Paris atmosfär som återkommer i flera av verken. Eftersom Svenska institutet i Paris i år firar 50-årsjubileum på temat Vänskap, Amitié, valde vi att visa den här utställningen för att ge tillfälle till ytterligare reflektion kring själva begreppet vänskap, vårt behov av varandra och vår existens. Det är också en utställning som rör sig mellan flera konstformer, en annan strävan under året. Utställningen står kvar till 15 augusti.

Själv mötte jag Karl Dunérs serie scener första gången 1997 på konstgalleriet Andreas Brändström och blev omedelbart berörd. Den sparsmakade scenografin med dold avancerad teknik, gav associationer till utdragna japanska teaterformer. Jag flyttade i samma veva till Tokyo och sammanförde honom senare med konstbiennalen i Yokohama där han inbjöds att representera Sverige. När nu våra vägar korsas igen i Paris, många år senare, är det främst Karl Dunérs kopplingar till Frankrike, fransk kultur och litteratur som står i centrum.

Karl Dunér inspekterar installationen av skulpturer med fötter i papier maché. Foto: Ewa Kumlin

Förutom vår första utställning på Si Paris sedan 7 månader, syns svenska konstnärer på andra platser samtidigt just nu som Hilma af Klint i Centre Pompidous storslagna utställning Women in abstraction. Charlotte von Poehl är med i en grupputställning på Topographie des Arts och designgruppen Front visar nya verk på galleri Kreo. Svenska Klubben och Svenska Konstföreninge har också bjudit in till en utställning med Ernst Wallin-stipendiater genom åren. Alla passar på!

2 responses to “Äntligen öppnar Paris igen och Karl Dunér intar Si Paris med magisk installation

  1. Tack Eva för din intressanta presentation av Karl Dunérs utställning i Paris som inleddes våren 2021 och pågick fram till 15 augusti i år! Hade jag läst om den tidigare så hade jag definitivt åkt dit. Trevligt att se dig igår den 8 aug på Kungl Konsthögskolans kalas på Skeppsholmen. Verkligen lyckat evenemang som skolan ordnat för elever, oss samarbetspartners och lärare.

    1. Tack Göran och så roligt att se dig där!
      Förlåt sent gensvar, såg din kommentar först nu när jag gör nytt inlägg

Lämna ett svar till Göran Fredriksson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *