Bara ett långsamt farväl

Tillbaka i Stockholm efter fullgjort uppdrag, fyra år som Sveriges utsända kulturråd.

Vid midnatt 14 mars löpte mitt avtal ut. Jag tänkte oupphörligen på Askungen dygnet innan. Jag var åter i Sverige hos min son, våra sydafrikanska hundar snarkade i soffan och jag undrade om jag skulle vakna måndagen den 15 mars som en Annan. 

Men när jag kravlade ut sängen på morgonen var jag mig ganska lik.

Jag tycker fortfarande att kultur är den viktigaste kunskapsinvestering ett samhälle kan göra efter att barn lär sig läsa och skriva. Fast jag har fler argument nu än för fyra år sedan.

Jag tycker fortfarande att demokratifrämjande handlar om att de med mer utrymme och röst använder sin makt till att bereda plats åt andra med mindre. Det är en enkel princip och lätt att praktisera om man vill. 

Jag tycker fortfarande att bilaterala samarbeten byggs bäst på lokala initiativ.

Jag är fortfarande mycket mer intresserad av framåtrörelse än av att blicka bakåt.

Så när jag nu lämnar uppdraget i Sydafrika gör jag det med ett par spaningar.

Eftersom jag ser många fördelar med relationsbyggande över tid tror jag att Covid-19 och klimatnödläget kommer att ge plats åt en annan typ av samverkan och främjande. Jag ser till exempel framför mig (mycket) långa residensvistelser och nytänkande kring residens och samskapande.

Därför är jag nyfiken på hur det sista initiativ jag bidragit till att sjösätta med min kollega i Istanbul, Mike Bode, kommer att utvecklas. Vi för samman konstnärsdrivna residens som ligger utanför städernas urbana centrum. Tillsammans undersöker deltagarna sina konstnärliga metoder och delar utmaningar – hur har de skapat uthållighet, hur är de rustade för denna tid och mycket mer. Wayward Initatives är än så länge icke-publika (digitala) möten mellan nio residensinitiativ (tre i Sverige, tre i Sydafrika och tre i Turkiet), en curator (Jonatan Habib Enquist), ett kulturråd (Mike Bode i Istanbul) och ett kansliråd (undertecknad, som tillträder en kortare uppdrag idag, se vidare längre ned i texten).

Den offentliga diplomatin kommer att fortsätta att växa i betydelse för utrikesförvaltningar världen över; kulturens och de kreativa näringarnas roll för hållbarhet och klimatomställning kommer att öka dramatiskt i takt med att Afrika snart blir väldens folkrikaste kontinent med världens yngsta befolkning. Därför kommer diplomater och andra utsända behöva lära sig helt nya saker, exempelvis att samverka med och understödja kreativa processer, och det livslånga lärandet kommer att bli en central del av personalutveckling för myndighetsutsända.

De unga generationer som behöver skapa sysselsättning för sig själva och göra det utan att tära på jordens resurser, kommer att ägna sig åt närskapande, åter- och gemensambruk inspirerade av grupper som de eleganta Les Sapeurs i Brazzaville i Kongo. La Sape-stilen definierar hållbarhet inte bara i en ekonomisk kontext, men har pacifism som ledord och bidrar till att avkolonialisera begreppet hållbarhet/sustainability, som är en uppfinning från norra halvklotet med siktet inställt på den rika världens sätt att förbruka och konsumera.

Det digitala skapandet kommer att ske via nya medier och plattformar i dialog med en stor medskapande publik.

Bland det jag är stolt över att ha bidragit till under dessa fyra år hör framgångarna som unga organisationer rönt. Organisationer som verkar i den riktning och anda jag beskriver ovan. Jag väljer att nämna två här: REWOVEN och HEAR MY VOICE.

REWOVEN har på två år etablerat den första panafrikanska designmässan med ett genomgående hållbarhetstema i samarbete med svenska aktörer, parallellt producerar de tyger av återvunna textilier.

Deras plattform Future of Fashion Indaba är exempel på hur vårt strategiska arbete med att skapa utrymme för framtidens ledande kulturskapare har burit frukt och skapat band till och möjligheter för svenska designers.

HEAR MY VOICE har på fyra år vuxit från att arrangera en årlig poetry-slamtävling i Pretoria/Tshwane till att vara en organisation som driver internationella utbytesprogram för unga författare, samarbetar med festivaler och institutioner som Market Theatre, Centre for Creative Arts (SA) Bokmässan och Göteborgs Litteraturhus (SE). De genomför också insamlingskampanjer till förmån för unga författare. Samtidigt utvecklar de tekniskt skarpa lösningar för att unga talanger med mindre möjligheter att förflytta sig ska kunna möta kollegor och publik över hela världen – inte minst i Sverige.

De har tack vare sin innovationsförmåga och ambition kunnat skapa strategiskt och konstnärligt viktiga relationer inom Sydafrika och med Sverige.

Exemplen är fler, aktiviteter och projekt förstås många.

I min verksamhetsplan när jag tillträdde satte jag bland annat mål som handlade om att uppdatera och modernisera bilden av Sydafrika och Sverige i respektive land. Jag är övertygad om att för att hitta rätt samarbeten och långsiktighet måste parterna känna varandra, och även i relationer där man känner varandra väl kan man som bekant fastna i gamla mönster. Jag har verkat för att skapa nya kontaktytor, för att öka nyfikenhet på områden som design och konst i respektive land, och jag har verkat för att de unga kreatörerna och de som skapar konst och kultur för barn och unga ska ta plats i det bilaterala kulturutbytet.

Som nytillträdd såg jag den namibiske filmaren Perivi Katjavivis film The Unseen och hörde honom tala i en panel. The Unseen var en mörk relationsfilm filmad i svartvitt. Katjavivi sa ungefär: ”Jag har ingen relation till bilden av Afrika som ständigt manifesteras i filmer och musik och media; den handlar alltid om starka färger, trummor och vilda djur.”

Jag har efter fyra år en relation till Sydafrika som är präglad av landets vibrerande fria kultur- och medieliv, av att läsa böcker och reportage av grävande och skrivande journalister i världsklass, av unga estradpoeter som blåst nytt liv i litteraturen och som tar alla sina många språk i besittning, av en konstscen som hyser några av världens främsta yngre och äldre konstnärer, av modedesigners som lika gärna kan kallas konstnärer och som prisas världen över. Min relation till Sydafrika har också fördjupats av att ta del av en intellektuell och akademisk diskurs kring postkolonial teoribildning och black lives-matter som är trendsättande globalt.

De närmaste månaderna kommer jag att arbeta på Kulturdepartementets Internationella Sekretariat bland annat med frågor som rör hållbarhet och internationellt kultur- och demokratifrämjande. Vad jag gör därefter är en (ännu) oskriven historia

Och Askungen, hon är väl helt enkelt samma tjej med samma värderingar oavsett var hon är och vad hon gör, och jag hoppas att det gäller också mig. Tack för att ni följt mig denna tid, fortsätt gärna följa ambassadens arbete via sociala medier (Embassy of Sweden in Pretoria) och vårt program Digitally Yours och så småningom min efterträdare här på bloggen.