”Olikheterna mellan de båda tyska samhällena som för bara 25 år sen blev ett och det svenska som under ungefär samma tid har förändrats i sin självbild från ett homogent till ett mångkulturellt är oändligt många. Det intressanta med att ha dragit er samman de här dagarna är inte de eventuella motsättningar ni finner hos varandra i de konstnärliga valen ni gör eller har gjort. Utan de frågor som kommer att uppstå i och med att ni lär känna varandra bättre. Det kommer inte att saknas upplevelser av provokation, upprördhet och frustration i era möten. Men det är liksom meningen med det hela. Att ni inför en annan kulturs uttolkare och konstnär ska kunna få en inblick i den andres begränsningar och valmöjligheter. Att förstå hur det är att arbeta med och inför barn och unga i Tyskland, liksom i Sverige. Min erfarenhet av tiden i Berlin, är att jag får syn på min värld med andra ögon också.”
…så inledde skådespelaren Peter Bergared barn och ungdomsteaterseminariet i Berlin helgen före påsk.
Läsning på Deutsches Theater, Berlin av ”Act of Goodness” av Mattias Andersson
Svenska ambassaden i Berlin och svenska Assitej bjöd den 11 till 13 april in ett 50-tal deltagare till ett seminarium om barn- och ungdomsteater. Deltagarna bestod huvudsakligen av företrädare för framstående barn- och ungdomsteatrar från bägge länderna. Fem tyska teatrar diskuterade, debatterade och utbytte erfarenheter med några namnkunniga och tongivande svenska teatrar. Den tyska nyfikenheten på det svenska är stor sen länge. Berlin har blivit en metropol för kultur de senaste åren och till min glädje öppnas därmed en nyfikenhet också från svensk sida gentemot det tyska. Barn- och ungdomsteatern går i förtrupp när det gäller förnyelsen av teatern i hela Europa på många sätt. Trots så många likheter skiljer sig det tyska och det svenska samhället åt på väsentliga punkter. Det blir särskilt tydligt tyckts det mig i våra olika relationer till barn och unga. Detta var vår utgångspunkt för vårt seminarium. Ett försök att genom att belysa den andra också få syn på oss själva och därigenom förhoppningsvis lyfta perspektiven en aning. Särskilt är det av nöden i vårt lilla land där hegemoni så ofta råder.
Den svenska barn- och ungdomsteatern har sedan 1970-talet varit tongivande. Unga Klara med Suzanne Osten gick i bräschen genom att tilltala varje ung som individ och inte som en del i en familjebildning. I den traditionen har också svensk barnlitteratur befunnit sig med Pippi som god ambassadör. Detta har varit och är en stor skillnad på våra två samhällen som ger återspeglingar på de mest skilda områden.
Samhällsanalys, publiktilltal, pjäsval och uppsökande verksamhet har varit ledord som den moderna gruppteatern fick kämpa för att få etablerade då men som idag är allmänt erkända bland svenska såväl som i utlandet verksamma barn- och ungdomsteatrar. Situationen idag ser annorlunda ut. Sverige har förlorat sin särställning. I Tyskland har barn- och ungdomsteatern utvecklats sedan länge. Grips Theater, Theater an der Parkaue och JES – Junges Ensemble Stuttgart är idag väl etablerade och har utvecklats efter andra förutsättningar än de som finns i Sverige gällande ekonomi, samhällsanalys i stort och inte minst i förhållande till sin publik. Något av det bästa jag sett på tyska scener såg jag i Stuttgart på JES – Junges Ensemble Stuttgart, där arrangeras också varje år en internationell barn- och ungdomsteaterfestival.
”Man måste för att förstå barnet inte bara veta hur barnet lever i världen, utan också i vilken värld barnet lever i.”
Martha Muchow, tysk psykolog
Den tyska familjen, den svenska individen… I den tyska grundlagen står inskrivet att äktenskap och familj skyddas av staten. Familjen är den minsta enheten som ska ges frihet och gynnas. Denna inställning präglar det tyska samhället på alla områden. Detta har använts som argument i debatten om att behålla sambeskattningen, som fortfarande gäller här. När det gäller vården om de äldre är det först och främst familjens ansvar. Barnen är skyldiga att betala för sina gamla föräldrars omsorg om de inte kan sköta den själva. Föräldrarna är i sin tur skyldiga att försörja sina barn så länge studerar. Studielån ges bara i situationer som är behovsprövade. Familjeföretaget är en stark motor i det tyska samhället. Vilket ofta förvånar de svenska företagen som försöker etablera sig i Tyskland. Detta diskuteras förstås flitigt i den tyska debatten. Just nu utsätts det tyska samhället för en omprövning när det gäller omsorgen om barnen, om de äldre och om sambeskattningen. Där blickar man ofta mot de nordiska länderna som i många hänseenden gått före här.
I den svenska grundlagen står ordet familj i detta sammanhang; ”…staten ska skydda individens rätt att välja familjebildning…” Detta präglar våra möten med de flesta andra samhällena. Inte bara det tyska. Sverige sticker ut när det gäller synen på individen och därmed på familjen. Detta präglar också vår syn på barn- och ungdomsteater naturligtvis.
Ambassadör Staffan Carlsson vid middag på residenset.
På fredagskvällen efter den första seminariedagen bjöd ambassadören in till middag på residenset. Två talare var inbjudna, professorerna Anne Wihstutz och Lars Trägårdh. Trägårdh som i Sverige är knuten till Ersta Sköndals högskola där han arbetar med bl.a. ett projekt där han jämför barns rättigheter i olika länder och ett inom ramen för ett större forskningsprogram kring den sociala tilliten i Sverige. Han beskrev det ”ensamma” barnet i Sverige ur ett historiskt perspektiv. Tankar som också återfinns i boken Är svensken människa? som han skrivit tillsammans med Henrik Berggren. Anne Wihstutz som är professor i Sociologi i Berlin talade om barnens behov av skydd sett utifrån ett jämlikhetsperspektiv. Hon betonade vikten av att se barnet som just en familjemedlem och samhällsmedborgare som redan från tidig ålder har förståelse och medvetenhet om sig själv och sin omvärld att de vill vara aktiva deltagare i familjen/samhället. Kontrasten mellan Trägårdhs krassa framställning av det ensamma, och i viss mån, utsatta barnet i Sverige, och Wihstutz som istället lyfte fram deltagandet som en viktig egenskap att ta hänsyn till, skapade inte bara diskussion utan belyste också skillnaderna mellan det tyska och svenska, familjen kontra individen på gott och på ont.
Meningen med livet” av Carolina Frände med medlemmar ur Junges DT.
Ett av seminariets teman var frågan om genus inom teatern och samhället, något som också är starkt sammanvävt med de svenska och tyska samhällsstrukturerna och synen på familj och individ. Carolina Frände som är konstnärlig ledare för Stockholm stadsteater Skärholmen berättade om hur de ständigt försöker att arbeta med ett genustänk, inte bara i uppsättningar som berör dessa frågor, utan i allt de gör. Frände har sin bakgrund i feministiska studier och teaterns arbete genomsyras av ett queerteoretiskt tanke- och arbetssätt. För att dra en parallell mellan det tyska och svenska, ser vi två länder med olika förutsättningar för jämställdhet. Aktuella frågor i Tyskland behandlar exempelvis tillgången till förskola och att kvinnor inte skall behöva gå ner i arbetstid för att ta hand om barnen. En fråga som var aktuell i Sverige långt tidigare. Här är det däremot en självklarhet att kvotera kvinnor in i näringslivets styrelse vilket möter stort motstånd hemma. I Tyskland finns traditionen kvar att familjen (kvinnan) står för barnomsorgen (även om detta skiljer sig mellan f.d. Öst- och Västtyskland, där det gamla Östtyskland i den meningen var mer likt Sverige). Detta påverkar också teatern och hur de arbetar med jämställdhetsfrågor. Tyska Grips Theater tog som exempel att teatern ska ifrågasätta traditionella könsroller och dikotomin manligt/ kvinnligt. Detta gör också stadsteatern Skärholmen, men tar det ett steg längre, där man ifrågasätter inte bara traditionella könsroller, utan könsroller överhuvudtaget och ser det som en social konstruktion som måste ifrågasättas och omvärderas.
Skillnaderna mellan den tyska och svenska synen på barn och ungdomar blev också tydlig när frågan om att närma sig klassiska texter diskuterades. Mattias Andersson från Backa Teater i Göteborg redovisade sitt projekt utifrån ”Brott och Straff”. De hade med utgångspunkt från Dostojevskijs roman med samma namn intervjuat barn och unga om deras förhållande till försoning och straff. En underbar föreställning som med hjälp av ett klassiskt verk belyste frågor som rör oss alla idag.
I Tyskland har många delstater listor med utvalda verk, en kanon, som eleverna läser i skolorna. För många av de svenska deltagarna är detta otänkbart, även om det funnits röster i Sverige om att införa en liknande lista. I Sverige låter vi eleverna i högre utsträckning själva välja vad som skall läsas, medan i Tyskland ses det som en självklarhet med en tradition som ges vidare mellan generationerna i familjerna/ skolorna.
“When someone with the authority of a teacher, describes the world and you are not in it, there is a moment of psychic disequilibrium, as if you looked into a mirror and saw nothing.” (Bruner, J, 1990. “Acts of meaning”).
Representation och barn, det vill säga representation av olika identiteter inom dramatiken var också en fråga som vi valt att föra upp till diskussion. Är det viktigt att i sagor, böcker, film och teater kunna hitta karaktärer att spegla sig själva i? Bör teatern spegla samhällets mångfald?
Farnaz Arbabi, som i sommar tar över rodret vid Unga Klara efter Suzanne Osten tillsammans med Gustaf Deinhoff berättade om sin egen upplevelse och hur hon hittade till teatern. Hon såg en föreställning med en skådespelerska med ”mellanösternutseende” och tänkte att det var möjligt också för henne att arbeta med teater. Hon betonade med denna personliga berättelse hur viktigt det är att hitta förebilder att kunna spegla sig själv i. Detta är en högaktuell fråga både inom svensk och tysk barn- och ungdomsteater, med betoning på att få in en större mångfald som speglar samhället både på och bakom scenen.
Det fanns också mycket utrymme till diskussion mellan de schemalagda tiderna avsatta för diskussion. Många intressanta frågor och aspekter diskuterades även utanför schemat i mötena mellan deltagare över kaffe eller en bit mat.
Marika B Lagercrantz hälsar välkommen vid Deutsches Theater Berlin, JUNGES THEATER AUS SCHWEDEN “Wer wir alles sein können, wenn wir wir selber sind.
Seminariet avslutades med en scenisk läsning på Deutsches Theater på söndagen. Där presenterades stycken ur fyra svenska pjäser av unga skådespelare från Gorki X och Junges DT. I Tyskland är det ofta så att varje större teater har en avdelning för barn och unga med föreställningar, pedagogiskt program och klubbar för de som själva vill spela teater. De svenska dramatikerna som var på plats, Erik Uddenberg, Carolina Frände och Mattias Andersson, var alla djupt imponerade av tolkningarna av deras pjäser. Läsningen var inte bara ett lyckat evenemang med fullsatt salong, utan visar också på vikten av att skapa möten mellan länderna, som här där svensk dramatik översätts till tyska (av Jana Hallberg) och tolkas av tyska barn- och ungdomar. Läsningen förkroppsligade på så sätt seminariets syfte – att mötas över språk-, kultur- och landgränser. Att öppna upp och få sitt arbete belyst av människor från skilda kulturer är nödvändigt för att förstå sin egen och andras arbetssituationer. Detta var vår utgångspunkt för vårt seminarium. Ett försök att genom att belysa den andra också få syn på oss själva att inspirera och motverka stagnation och likformighet och därigenom förhoppningsvis lyfta perspektiven en aning.
Seminariet har inneburit att nya kontakter knutits och stärkt banden mellan den tyska och svenska barn- och ungdomsteatern. Vi hoppas att seminariet knutit kontakter som kan fortsätta långt utöver detta seminarium och leda till ett vitaliserande av tysk respektive svensk teater. Jag upplever att Sverige och Tyskland har mycket att ge varandra. Jag hoppas att nästa års stora barn- och ungdomsteaterfestival i Berlin ”Augenblickmal!” kommer att innehålla också svenska bidrag. De fyra pjäserna förläggs nu och vi hoppas att de hittar sina regissörer. Kanske i Stuttgart med omnejd? Eller kanske hittar en tysk pjäs till våra svenska tiljor?
Fotografer; Olli-Pekka Lankinen, Angelica Ruckstuhl
Seminariet genomfördes med stöd av Statens kulturråd.
Deltagande teatrar var; Från Sverige Backa Teater, Unga Klara och Stockholms stadsteater Skärholmen, Regionteater Väst med sina konstnärliga med flera medarbetare. Utöver dessa reste även andra från branschen samt journalister för att vara med. Fyra Berlinbaserade teatrar deltog också; Theater an der Parkaue, som är Berlins äldsta och enda stadsteater för barn- och ungdomsteater, Deutsches Theater som är en av de stora, etablerade scenerna i Berlin och som har en särskild ungdomsklubb för de yngre åskådarna och skådespelarna som kallas Junges DT (”Unga DT”), Grips Theater som är en av de äldsta, nu aktiva fria barn- och ungdomsteatrarna i Tyskland som startade i slutet av 60-talet och var den första teatern som började arbeta med samhällspolitiska frågor för barn och unga , och Maxim Gorki Theater, grundad på 50-talet, Berlins minsta stadsteater, som presenterade sin ungdomsverksamhet Gorki X och deras pedagogik. Från Stuttgart kom JES – Junges Ensemble Stuttgart för att delta, som är stadsteatern för barn- och ungdomsteater i Stuttgart och som firar tioårsjubileum i år.