Batavernas trohetsed till Claudius Civilis – ett svenskägt konstverk i världsklass på besök i London

Den 7 september, en mörk söndagkväll mitt i Londons julyra, samlades representanter från Konstakademien och svenska ambassaden på National Gallery för att tillsammans vara värdar för en kväll på National Gallery och deras Rembrandt-utställning. Anledningen var att ett mycket speciellt verk ur Rembrandts produktion, Batavernas trohetsed till Claudius Civilis, som tillhör Konstakademien, har lånats ut till utställningen.
Det är tredje gången som verket lämnar Sverige sedan det donerades till Konstakademien 1798, och första gången någonsin som denna målning lånas ut till ett annat land än Nederländerna.

Verket har både en mytomspunnen historia och ett motiv vars brutalitet och vemod fångar betraktaren. Verket, som beställdes till rådhuset i Amsterdam och var klart ca 1662 blev inte vad beställarna hade tänkt sig och togs därför ner igen. Det var därefter “försvunnet” i närmare 200 år innan det återfanns, på Konstakademien i Stockholm, donerat dit av adelsdamen Anna Johanna Peill, född Grill.

Det var alltså genom familjen Grills nederländska förbindelser som denna speciella Rembrandt-målning hamnade i Sverige, något som uppmärksammades i Haag tidigare i år då det var jubileum för de svensk-nederländska diplomatiska kontakterna. Verket lånades då ut till Rijksmuseum, undersöktes och ställdes ut där, vilket blev en välbesökt tillfällig utökning av deras övriga Rembrandtsamling. När nu Rijksmuseum i samarbete med National Gallery har producerat utställningen Rembrandt – The Late Works innebar det därför att ”Claudius” även lånats ut till London under hösten. Utställningen har blivit slutsåld och har lockat ett mycket stort antal besökare från hela världen.

Att låna ut ett så värdefullt och betydande verk har förstås sina fördelar men också risktaganden för den institution som äger det. För Konstakademien har utlånet av ”Claudius” till Rijksmuseum bidragit med ny forskning kring tavlan tack vare deras stora kunskap om Rembrandt. Under den period som Nationalmuseum är stängt för renovering så innebär utlånet också att Claudius når en större, internationell publik. Samtidigt innebär det en risk att låna ut gamla, ömtåliga verk.

I Storbritannien pågår just nu en debatt kring just ett utlån, men av en känsligare karaktär. En av Parthenonskulpturerna, flodguden Ilissos, har lånats ut till Hermitaget i St Petersburg. Dessa skulpturer, som inte har lånats ut från British Museum sedan de donerades till museet 1826 av Lord Elgin, har under senare år krävts tillbaka av den grekiska staten, särskilt efter att det nya Akropolismuseet stod färdigt i Aten 2009. British Museum har tidigare hävdat ett en av anledningarna till inte återlämna Parthenonskulpturerna är att de idag är för sköra för att flyttas, ett argument som ifrågasätts nu när en av skulpturerna alltså lånas ut till Ryssland.

British Museums chef, Neil MacGregor, argumenterar istället för museernas diplomatiska roll när han på British Museums blogg gör ett uttalande om utlånet. Han kallar Parthenonskulpturen av Ilissos för en ”marble ambassador of a European ideal” och har tidigare sagt att ju kyligare relationerna mellan stater blir, desto viktigare blir relationerna mellan museer. Att låna ut verk så att fler får tillgång till dem menar han går helt i linje med den upplysningsanda ur vilken både British Museum och Hermitaget skapades.

Utlånet av Batavernas trohetsed under Claudius Civilis är snarare en frukt av goda mellanstatliga och institutionella förbindelser, något som också blev tydligt när det tillkännagavs att Dr Nicholas Penny, chef för National Gallery och närvarande på evenemanget, 2 dagar tidigare hade blivit invald till hedersledamot i Konstakademien. Vi får hoppas att detta, liksom utlånet av ”Sveriges Mona-Lisa”, kommer leda till nya brittisk-svenska museisamarbeten och spännande lån.