Berättelser från de inställda bilateralernas tid

Egentligen skulle detta vara en text om Stefan Löfvens möte med Cyril Ramaphosa och allt som däromkring skulle ske. Men virus ändrar världen och dess flöden, så du läsare, får följa med på en berättelse från de inställda bilateralernas tid; det blir inga målande beskrivningar av hur de båda regeringscheferna talar sig varma för högläsning för barn inför stora pressuppbåd i Pretoria, inga ljudfiler från jazzkonserter med svenska och sydafrikanska jammande musiker, eller foton av ministrar i viktiga möten i konstmuseet Javett Arts Centres vackraste utställningsrum. Det hade kunnat ske ett sådant möte i det galleri där ett verk av den sydafrikanska konstnären Freida Lock hänger. ”A Cape Dutch Homestead” var det länge känt som, en elegant liten olja föreställande ett vitrappat hus i vårlik grönska. När det nyligen renoverades skrapades originaltiteln fram på baksidan: ”Slave Quarters, Spier Farm Stellenbosch”.

Spier tillverkar vin, gjorde kanske redan då, och i Stellenbosch är grönskan fortfarande skir, – romantisk skulle de som gift sig där på en av gårdarna säga, – och med ett enkelt skrapande av en skicklig konservator får bilden, naturen, miljön och historien nya dimensioner. Detta är landet där jag nu levt i tre år, unikt i sin komplexitet, sin öppenhet, sina många, svåra och över hela samhällskroppen och -själen, spridda sår. Om vi antar att psykisk läkning från trauman kräver ord och gestalt, uttryck – kräver ett samhälle där våld och psykiskt våld utövats av, och drabbat så många, också uttryck. Ja, faktiskt drabbades alla, för de som inte utförde våldet eller slogs ned av det, var vittnen eller borde ha varit vittnen. De kan bära mer eller mindre förborgad skuld över att de inte handlat, liksom barn som ser en mamma misshandlas numera anses vara offer likväl som den slagna, eller som att tyskar som inte tog ställning mot Nazismen, eller inte visste eller förstod, kan anses var medlöpare till den.

Förmågan till och behovet av uttryck, vad det än tar för gestalt – kropp, text, bild, ljud, rörelse – är stark i detta land, och det kan ingen som lever här en tid undgå att uppleva. Kanalerna är öppna, det har jag skrivit om förr: tidningar och journalister gräver och skriver, konstmuseer öppnar oavbrutet (tre stora på två år), modekreatörerna skapar kläder av sina mardrömmar och filmarna gräver fram oberättade historier som den om att vara homosexuell i den helvita armén under 80-talets diktatur.

***

I Stellenbosch rådde förra veckan värmebölja, närmare 40 grader uppmättes i den bördiga dalen, tecken på en värld som kanske inte längre är i balans, (var den någonsin i balans?) men vinerna smakar fortfarande utsökt, och staden söker sina vägar mot framtiden. Jag reste denna gång till STIAS – Stellenbosch Institute for Advanced Studies. STIAS drivs med stöd av pengar från Wallenbergsfären, hit kommer forskare på hög nivå, och även konstnärer, filmare och författare för att i tre eller sex månader försjunka i angeläget arbete. Dramatikern Mike van Graan (2018 års mottagare av Hiroshimapriset) som skriver på sin första roman är en av dem. Just nu vistas här också ett antal svenska forskare. En av dem är Fantaneh Farahani, som forskar om migration och gästfrihet, en annan är Bo Stråth, verksam inom området Global Humanities vid Helsingfors Universitet.

Alltfler forskare från den afrikanska kontinenten tillbringar också tid vid STIAS.

En som länge levt med, och i, sin nations landskap av sår och skönhet, tradition och modernism är konstnären William Kentridge. I Kapstaden ställs hans verk ut på två olika institutioner. Utställningarna har skapats i samklang – den enorma satsningen Why Should I Hesitate? upptar tre våningar i Zeitz Mocaa och i stort sett hela bottenvåningen av Norval Foundation. Den kan kanske beskrivas som en representation av Kentridges eget ständiga och rika flöde av bilder, kontexter, ljud och symboler i alla dimensioner.

Ritar han en karta över läkningen av landet, ett eget historiskt uppslagsverk där tingen talar? Han är en makalös och produktiv konstnär – hans trattar, symaskiner, och (lös)näsor, hans dansande och fallande figurer, allt orkestrerat men prövande, inte slutgiltigt. Dessa två utställningar är en stor konsthändelse. Kentridge var nyligen aktuell i Sverige och för den intresserade kan jag tipsa om att hålla ögon och öron öppna för mer nyheter om Kentridge i Sverige.

Hur läker man ett land? I subkulturer har ibland sår och smärta blivit en synlig del av gruppidentiteten, i vissa subkulturer kan man nog säga att såren firas och smyckas.

Vi på Sveriges ambassad i Pretoria har i flera år arbetat med projekt tillsammans med HBTQ-grupper: konstnärliga, politiska, akademiska. 2018 var vi den första ambassaden som gick med i Johannesburg Pride. 2017 visade vi tillsammans med HBTQ-organisationer och performanceartister i Johannesburg filmerna Kiki av Sara Jordenö och Jozi Queens. Den kontroversiella filmen Inxeba, vilket betyder just sår på isiXhosa, en sydafrikansk version av Åter till Cold Mountain, har visats tillsamman med EU-kretsen och snart har filmen Moffie premiär (den om homosexualitet i den vita militären nämnd ovan) – för att ge några exempel på hur HBTQ-frågorna tar plats i samhället. I förra veckan var det också dags för Cape Town Pride, där vi i samarbete med arrangörerna kunde visa filmen Rädda våra liv/ Save Our Lives av Camilla Gisslow om unga transpersoner i Sverige, fotojournalisten Carl Collisons utställning med foton från PRIDE-festivaler runt om i världen och bidra med huvudnumret till galan genom bejublat framträdande av den svenska artisten Therése Naemié.

Bilateraler skjuts på framtiden, men arbetet fortgår.

FAKTA om COVID-19 och Sydafrika

Bi-National Commission, BNC, träffas vartannat år och är en plattform för samarbete mellan Sverige och Sydafrika som syftar till att utveckla våra relationer inom ett antal områden inklusive kultur. Mötet som skulle skett 9-10 mars har skjutits upp på grund av att statsminister Stefan Löfven behövde vara kvar i Sverige och leda regeringens arbete mot COVID-19.  I Sydafrika har ett fåtal fall av COVID-19 hittills konstaterats. Kultursektorn har hittills främst drabbats av att evenemang på norra halvklotet ställts in, som till exempel bokmässan i Bologna. 

PS

Jag vill passa på att hälsa Andreas Andersson välkommen till Johannesburg. Den svenska konstnären tillbringar ett antal månader i residens hos Bag Factory, som en del av deras samarbete med IASPIS.