I Oberhausen, en stad i västra Tyskland, finns det en gammal gasklocka byggd på 20-talet och tagen ur bruk i slutet av 80-talet. Den är Europas största i sitt slag och från dess tak 110 meter över marken ser man ut över hela den västliga delen av Ruhrområdet. Slagghögar, industriskorstenar, nerlagda gruvor, stad på stad så långt ögat når. Nej, vackert är det inte. Här har det “tyska undret” vuxit fram. Nu är så gott som alla gruvor nerlagda och den gamla gasklockan förvandlad till en konsthall. I år har konstnären Christo (han som slagit in hela riksdagen i Berlin) tillsammans med sin fru Jean-Claude, paketerat insidan av den enorma gasklockan (Gazometer).
Det är en fantastisk upplevelse att stiga in i det som nu förvandlats till en vit katedral av luft och ljus. En hyllning till vår känsliga atmosfär skriver de i programmet. Vi står länge andlösa i det vita rummet och andas djupa långsamma andetag. Ett ögonblick av absolut skönhet! Tycks det mig. Just här, just i hjärtat av ett sargat industrilandskap hyllas luften vi alla delar. Här, där det berättas att det medan alla kolgruvor var i drift fick barnen komma in för att få lite frisk luft! Där tvätten färgades svart på tvättlinorna och människors lungor for illa?
Jag rekommenderar ett besök i Christos kapell! Gå sedan på någon av alla dessa operahus eller någon av de fenomenala konsthallarna, se en nerlagd gruva förvandlad till ett konstnärligt forskningscenter och njut av en vår som trots allt kommer lite tidigare. När jag skrev det här den 18 mars var det i grannstaden Essen tio plusgrader.