Den dubbla kulturhuvudstaden

kl. av | Taggar: , , ,

Vad är egentligen grejen med att vara en huvudstad? Frågan aktualiseras i och med den nuvarande pandemins effekter på de europeiska kulturhuvudstädernas planering. Jag besöker den belgiska staden Mons, europeisk kulturhuvudstad 2015, för att följa spåren av ett kulturhuvudstadsår.

Jag bodde några månader i Strasbourg en gång och slogs av stadens olika huvudstadsanspråk. Man var inte bara ”Europas huvudstad” – såväl Europaparlamentets som Europarådets (i min nuvarande roll måste jag förstås vänligen be er observera att den senare inte är en EU-institution) officiella säte – utan även de mänskliga rättigheternas och till och med julens huvudstad. Nu när jag lämnat ”The Capital of Scandinavia” för den andra staden som titulerar sig själv ”Europas huvudstad” ställer jag mig frågan vad som egentligen är grejen med att vara just en huvudstad.

Mons – europeisk kulturhuvudstad 2015 med det ikoniska vakttornet i bakgrunden.

Min undran aktualiseras också av en fråga som kommer att tas tag i vid mitt allra första rådsarbetsgruppsmöte, nämligen en möjlig ändring av tidsplanen framöver för de europeiska kulturhuvudstäderna. Det är inte bara 2020 års kulturhuvudstäder, kroatiska Rijeka och irländska Galway, som drabbats av den nuvarande pandemin och inte hinner göra det mesta av det tilldelade året – också kommande kulturhuvudstäder påverkas i sin planering.

Flera städer brukar vilja ge sig in i leken när deras land, enligt ett rullande schema (som nu alltså ska diskuteras), ges möjligheten att få en europeisk kulturhuvudstad. Trots att det inte nödvändigtvis med automatik följer någon enorm finansiering med utnämnandet finns exempel där året har gett goda långsiktiga effekter för stadens utveckling. Sedan initiativet inrättades på 1980-talet har trenden gått mot att det inte är de största eller mest kända ”kulturstäderna” som innehar titeln utan att man i stället vill lyfta städer som annars inte får lika stor uppmärksamhet för sitt kulturutbud. Man kan se utnämnandet som en del i en omvandling. Bland målen för initiativet återfinns just att främja kulturens bidrag till städernas långsiktiga utveckling samt att göra städerna mer kända internationellt via kultur.

Vilka kan då de långsiktiga effekterna av ett år med kulturhuvudstadsstatus vara? Det finns många rapporter och utvärderingar, men för att erbjuda er en otroligt mycket mer ovetenskaplig och subjektiv vinkling på det hela åkte jag till belgiska Mons, som var kulturhuvudstad 2015.

Det börjar lovande – skylten som möter en när man kommer från Mons järnvägsstation minner om Vincent van Goghs tid i trakten.

När den belgiska regionen Vallonien skulle utse sin politiska huvudstad föll valet på Namur, men Mons utnämndes till den ”kulturella huvudstaden” (medan Liège blev den ”ekonomiska” och Charleroi den ”sociala huvudstaden”). Dock har inte de belgiska regionerna ansvar för kulturfrågor, så det stannade vid namnet. Men ändå. År 2015 fick man alltså dubbla på kulturhuvudstadstiteln med hjälp av det europeiska kulturhuvudstadsåret.

Passande nog när man pratar om arvet av ett kulturhuvudstadsår var ”Never-ending story” ett tema för Mons 2015, där man tryckte på stadens ”metamorfos” och året förde med sig flera nya samt upprustande av gamla kulturinstitutioner. Arvet har tydliggjorts genom en karta över Mons 2015-rutten i stadskärnan där man kan gå förbi flera kvarvarande spår.

Huvudtorget i Mons vårdar minnet av kulturhuvudstadsåret.

Renoveringen av stadens främsta landmärke, det barocka vakttornet, beffroi (inskrivet i Unescos världsarvslista tillsammans med liknande byggnader i Belgien och Frankrike), slutfördes till 2015 och man inrättade ett par nya kulturinstitutioner, t.ex. Artothèque. På Artothèque konserveras stadens kulturföremål, men man arbetar även med förmedling och tillgängliggörande med digitala hjälpmedel med resultatet att det blivit ett interaktivt och spännande besökscentrum, där föremål sätts i relation till stadens historia och besökarens egna färg- och formval. Nya museer har också inrättats för Mons traditionella ”drakdödarceremoni” (upptagen på Unescos lista över representativt immateriellt kulturarv) samt för upplevelser av krigets verkligheter.

På Artothèque fick jag se vilka föremål i samlingarna som bäst passar ihop med min egenritade huvudstadskrona.

Om vi ändå ska prata siffror uppskattade en utvärdering att varje euro från offentliga medel som investerades i Mons 2015 ledde till upp till sex euro för den lokala ekonomin. Vad gäller den personliga ekonomin kan jag meddela att mitt turbobesök till Mons, med inte färre än fyra museer på en dag, blev finansiellt lättsmält tack vare mitt belgiska museipass för tillgång till nästan 180 museer under ett års tid (samt rabatterade tågresor till museerna) för 59 euro. Men man får inte vara för spontan – med tanke på den pågående pandemin behövde jag i förväg reservera time slots för varje museibesök.

Museerna arbetar inte bara med reservationer för att förhindra vidare smittspridning. Vissa har även introducerat tydliga och enkelriktade ”slingor” att gå och begränsat antalet besökare i olika utrymmen. Bild från Mundaneum, ett arkiv- och utställningscenter med spännande historia som dessutom fått det europeiska kulturarvsmärket, European Heritage Label.

Men tillbaka till den flerfaldiga huvudstaden Bryssel. Vid förhandlingar här kan the Capital nästan ta sig mytiska dimensioner som något som medlemsstaternas representanter gärna refererar till som en absolut makt, så jag har lärt mig att bemöta ordet med vördnad. Dess lyskraft här symboliseras även av romanen Huvudstaden, Die Hauptstadt, av den österrikiske författaren Robert Menasse. Boken kretsar kring människor som arbetar för och med de europeiska institutionerna och har här lett till många snackisar och spekulationer om intrigens och persongalleriets verklighetsförankring.

Spekulationerna blev särskilt relevanta för mig i vintras, då jag gjorde ett fem månader långt utbyte som ”nationell expert under professionell utbildning” på kommissionens generaldirektorat för kultur och utbildning. Att hamna på just detta generaldirektorat målar Menasse nämligen upp som ett karriärsmisslyckande. Aj då. En av huvudpersonerna på generaldirektoratet gratulerar sig själv till att han åtminstone inte är en ”nationell expert”. Aj då igen.

Verklighet eller inte – med bara goda erfarenheter från tiden som nationell expert på kommissionen har jag inte avskräckts från karriärvalet att arbeta med kultur i en EU-kontext. Framtiden får utvisa hur pass klokt det är. Men för närvarande är jag väldigt glad för att vara på plats och ser fram emot mitt samarbete med de europeiska kollegorna och mina kollegor på EU-representationen samt i the Capital.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *