Den svåra konsten att tänka långsiktigt i en pandemi

kl. av | Taggar: , , , , , , , , , , , , ,
Ambassadens kulturhandläggare Sofia Lundström och Christina Cadogan, som ägnar sig åt svensk-brittiska samarbeten på konstområdet, på besök på svenska designgalleriet Modernity i London.
Foto: Pia Lundberg

I över ett år har jag och mina kollegor på ambassaden i London spritt svensk kultur i Storbritannien digitalt. Det är 15 månader sen vi tvärbromsade och övergick från att vara arrangörer av publik verksamhet till att i hög utsträckning bli kommunikatörer.  Vi har tipsat om svensk kultur som kan upplevas i hemmet under hastaggen #swedishcultureathome, vi har livestreamat konserter och föreställningar, arrangerat författarsamtal, filmvisningar och virtuella utställningar. Inget kan ersätta det fysiska mötet mellan utövare och publik, men vi har lärt oss en del av erfarenheterna. Vi har insett att det går att sprida högklassig svensk kultur till hundratusentals människor, och vi kommer att ta med oss många av lärdomarna in i tiden efter pandemin.

Ett halvår in i krisen började jag dock känna frustration över att pandemin hade fått oss att tänka så kortsiktigt. Merparten av de fysiska evenemang vi hade hoppats på att genomföra i höstas fick ställas in på grund av nya bakslag i smittspridningen, och återigen fokuserade vi på vilka digitala evenemang vi kunde genomföra de kommande veckorna och månaderna. En stor poäng med att vi kulturråd finns på plats i våra stationeringsländer är ju att vi genom våra nätverk och kontakter ska stärka svensk kultur på längre sikt. Hur genomför man långsiktiga satsningar under en pandemi, då framtiden är oviss, nästan inget går att planera och fysiska möten är omöjliga?

Det går. I vårt fall krävde det att vi ställde om fokus igen, från att tänka på vad vi gjorde där och då till att även börja fokusera på vad vi kunde göra för att svensk kultur i Storbritannien ska kunna resa sig starkare när pandemin börjar ebba ut. Vi gick igenom våra långsiktiga mål och definierade områden där vi kunde påbörja ett mer långsiktigt arbete, trots att krisen låg som ett tungt täcke över både brittisk och svensk kultur.

Ett sådant område var bildkonst. Under mina tre år här i London har jag haft alltför lite tid för att verka för större svensk-brittiska samarbeten och utbyten på konstområdet, och inte hade jag det i höstas heller. Däremot hade jag en vakant halvtidstjänst sedan en medarbetare flyttat till Sverige tidigare under året. Det skulle ha varit svårt att rekrytera en ordinarie kulturhandläggare under en lockdown, men att utforma ett tidsbegränsat specialuppdrag borde väl vara möjligt? Sagt och gjort. I vårvintras hade jag turen att kunna rekrytera Christina Cadogan, brittisk men svensktalande konstvetare och -konsult med mycket god kännedom om det brittiska såväl som det svenska konstlandskapet. De senaste månaderna har hon initierat många samtal med både svenska och brittiska konstinstitutioner, och tillsammans har vi haft möten med flera av Storbritanniens mest intressanta gallerier och museer. I en tid då deras ordinarie verksamheter har legat nere, har gallerister och museichefer varit tillgängliga och öppna för att diskutera framtida satsningar. Vi har pratat om allt från konstnärsresidens och expertresor till tänkbara utställningar. På sikt hoppas vi att det ska resultera i flera spännande utbyten mellan våra länder.

Inbjudan till en digital reading av nyöversatt nordisk dramatik. Foto: Cut the Cord

Ett annat område var scenkonst. I mars 2020 skulle teaterfestivalen New Nordics ha ägt rum i London, med ny nordisk dramatik och med stöd från såväl de nordiska ambassaderna och Nordiska ministerrådet som Arts Council England. Besvikelsen var stor när festivalen fick ställas in bara dagar före den tänkta öppningen. Projektledaren Camilla Gürtler och hennes Londonbaserade teaterkompani Cut the Cord tog dock inte lång tid på sig att tänka om. Festivalen skulle de genomföra när pandemin var över, och i väntan på det bestämde de sig för att göra något som faktiskt var möjligt trots att alla landets teatrar var igenbommade: en satsning på översättning av nyskriven, nordisk dramatik. Vi på ambassaden, som sedan länge definierat ett behov av mer översatt svensk dramatik i Storbritannien, beviljade stöd till satsningen som fick namnet New Nordic Voices. Under höstens och vinterns nedstängningar läste en referensgrupp mängder av ny nordisk dramatik och valde slutligen ut en pjäs från varje nordiskt land som översattes till engelska (den svenska pjäsen var Äkta känner äkta av Alexander Salzberger). Intresset för projektet var stort, och när det avslutades med att brittiska skådespelare genomförde en reading av pjäserna på Zoom i våras fanns många av Storbritanniens främsta teatrar i publiken.

Så har det fortsatt på område efter område. På litteratursidan har vi samarbetat nära översättarföreningen SELTA (Swedish-English Literary Translators’ Association), dels för att uppmärksamma svensk litteratur i översättning, dels för att kartlägga vilka brittiska förlag som har gett ut eller planerar att ge ut svenska böcker framöver. Med uppgifter från kartläggningen kunde vi på ambassaden genomföra en välbehövlig informationskampanj om möjligheten för förlagen att söka stöd från fonden Anglo Swedish Literary Foundation, grundad av George Bernard Shaw med prissumman från hans Nobelpris i litteratur 1925 och förvaltad av ambassaden. Flera av förlagen har nu uttryckt att ett sådant stöd kan vara avgörande när de ska fatta beslut om översättningar av svenska titlar.

Inom dansområdet har ambassaden beviljat stöd till digitala workshops med brittiska, svenska och norska koreografer arrangerade av vår fleråriga samarbetspartner H2Dance. Förhoppningsvis kommer erfarenheterna från Fest en Fest Lab, som gästades av bland andra Björn Säfsten och Stina Nyberg, leda till nya svensk-brittiska samarbeten och bidra med ännu mer energi och idéer till H2Dance framtida dansfestivaler i Storbritannien. Vi gläds också över att Skånes Dansteater tillsammans med bland andra British Council medverkar i EU-projektet Europe Beyond Access, vars syfte är att ge fler europeiska danskonstnärer med och utan funktionsvariationer möjlighet att utvecklas inom dans och koreografi, och att lyfta den inkluderande scenkonstens betydelse för dansens utveckling.

Satsningar som de ovan har ingett hopp och tillfredsställelse, både hos oss på ambassaden och hos de kulturaktörer vi har samarbetat med. Parallellt med att lyfta fram svensk kultur online har vi försökt se bortom smittspridning och nedstängningar, för en sundare återstart för svensk kultur i Storbritannien. Det är bland det mest välbehövliga vi har gjort under det gångna året. Nu är vi mer än redo för möten med en fysisk publik.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *