Gästinlägg av kulturhandläggare Maja Boellke, ambassaden i Peking.
Pandemiläget i Kina ser annorlunda ut än i andra delar av världen. Då det fortfarande vidtas säkerhetsåtgärder i form av vissa reserestriktioner och temperaturmätning för inträde till diverse allmänna platser är det fortfarande möjligt att njuta av besök med live-musik, gå på bio och – om en köper biljett och registrerar sig online i förväg – museer och gallerier. Ett fåtal scenkonstnärliga uppsättningar fortsätter också att spelas, men utbudet är skralt. Trots dessa tillgångar ska det ändå sägas att kulturen och framförallt de privata konstutövarna har tagit en stor smäll av corona-pandemins konsekvenser.
Upplaga av Central Academy for Perfoming Arts tidskrift som i detta nummer behandlar just konsten och pandemin.
Jag pratar med några kontakter både från statliga institutioner och privatkonstnärer som alla säger samma sak; den ekonomiska överlevnaden för organisationer och konstutövare beror i stort sett på om de är statliga och tillhör en danwei, en arbetsenhet med ansvar för anställda eller, om de är privata, som förlitar sig på biljettintäkter och externa sponsorer. De som tillhör en danwei har i större utsträckning haft möjlighet att få ekonomiskt stöd under pandemin medan privata aktörer och frilansare har fått stå på egna ben. En dansare jag pratar med säger något bittert att många privata utövare har fått hitta andra jobb inom utbildning, eller inom helt andra områden som de stora marknaderna inom e-handel och leveransservice.
Under sommaren 2020 var läget något mer avslappnat. Kulturråd Ola och jag tog då tillfället i akt och besökte ett nordiskt kulturcentrum i södra Kina. Under vårt besök var centret mitt uppe in en miljövecka med fokus på havet. Olika inslag av perfomancekonst blandades med verk på väggarna och installationer utomhus. Bland annat hade både kinesiska och internationella skolstudenter bidragit med designade planscher på temat. Vi hade också förmånen att delta i ett panelsamtal med lokala myndigheter, kulturutövare och universitetslektorer. Senare samma år stramades restriktionerna åt igen då nya lokala utbrott av viruset spreds i Pekings närliggande provins Hebei.
Planscher designade av skolungdomar med fokus på miljö och havet.
De tunga motgångar som pandemin fört med sig tvingar många att tänka om och är det någonting kinesiska kulturarbetare är duktiga på så är det att anpassa sig och hitta lösningar. Sättet vi tar del av kultur har förändrats och Internet har blivit en vital del i det hela. Utövare och mottagare har tillsammans utforskat möjligheterna till vad som är gångbart online. Tidigt förra året meddelade det kinesiska kulturministeriet att de skulle “uppmuntra museer och institutioner med inriktning på kulturarv runt om i landet att använda tillämpliga digitala resurser och lansera nätbaserade utställningar i möjligaste mån för att förse allmänheten med säkra och lätthanterliga onlinetjänster.”
Både stora statliga institutioner och privatkonstnärer har under pandemin gjort satsningar för att fortsätta utöva och dela med sig av betydelsefull och välbehövlig konst. Ett storslaget exempel är Förbjudna stadens palatsmuseum. I nuläget går det inte att besöka museet fysiskt men genom en portal via statens kulturministeriets hemsida kan en navigerar sig genom museets interiörer och med god bildkvalitet studera och läsa om utställningsobjekten.
Onlinevisning på Palatsmuseet.
Live-streaming har också blivit standard på kort tid. Det finns en rad olika plattformar och många av de evenemang som nu hålls på plats har även tillgång att ta emot online-publik. Många museer håller också specifika live-streamingevents där tittarna guidas runt på utställningen och kan lämna kommentarer under visningens gång. Och där vi vanligtvis hade sett internationella besökare live gästar de oss istället online. Ett exempel på detta är när vi på kultursektionen i slutet av förra året höll i ett samtal om jämställdhet inom reklambranschen. De svenska talarna kopplades in online medan den kinesiska publiken samlades inne på residenset.
Samtal om jämställdhet i reklambranschen på ambassaden-november 2020
Ett annat exempel på de online-satsningar är en serie ”micro classes” som gjorts av det nationella centret för scenkonst i Peking. Dessa förinspelade videor behandlar olika områden inom scenkonsten med ett syfte att utbilda och inspirera unga. Det finns klipp om allt från hur sminkningen i Pekingopera fungerar till hur en arbetsdag för en orkesterdirigent ser ut. Självfallet finns också en video som analyserar centrets anti-pandemiverk med samlingstiteln Vi sitter i samma båt för att bekämpa pandemin.
“Micro class”-video från Perfoming Arts National Center
När det kommer till icke nätbaserade aktiviteter är det biografverksamheten som rullar på smidigast. Kina är som bekant en biojätte och i nuläget opererar landets biosalonger med 75% kapacitet. Härom dagen gick jag och såg den publikhyllade succén Ni hao Huanying, Hi Mom! På knappt en vecka har filmen dragit in nästan 3 miljarder yuan. Munskydd uppmuntras inför visningen, popcorn och dryck serveras som vanligt. Vi sitter bredvid varandra i salongen, utan några avspärrade säten.
För att resa till de flesta platser i landet krävs ett negativt Covid-test. Detta ledde till att betydligt färre reste hem över det kinesiska nyåret nu i februari. Det hindrar dock inte folk för att röra sig fritt inom städerna. I Peking är utelivet i full rörelse och de flesta ställen håller öppet, dock med vissa begränsningar i antal gäster. Inte heller är det några problem att utnyttja danskurser, improvisations-workshops eller se på liveshower på mindre musikscener. Det är dock magert med utbudet av större konserter, teaterföreställningar och annan scenkonst.
Varje år sänder den statliga Tv-kanalen ett storslaget nyårsprogram med uppträdanden med några av Kinas största stjärnor inom musik, komiker och skådespelarbranschen. I år firades Oxens år in, dels med en sketch om pandemin och hur vi tillsammans ska bekämpa den.
Det kommer nog dröja innan kulturlivet åter är i full verksamhet. Tills dess lever vi vidare i det som nu känns som något slags nytt normaltillstånd med online-evenemang, videomöten och liveevenemang med ett begränsat antal gäster. Och jag hoppas faktiskt att denna nätkulturtrend kommer att bestå även när vi kan återvända till det verkliga livets möten och evenemang. Alternativ att kunna delta i kulturella utbud online, när en inte kan ta sig dit den finns, kommer fortfarande att betyda mycket efter pandemins nedgång.