En svensk skådespelare i Berlin

kl. av | Taggar: , , , , , , , , ,

I början av februari kom jag i kontakt med den numera Berlinbaserade svenske skådespelaren och sångaren Lindy Larsson Forss genom min medverkan i ett samtal om scenkonsten i världen, som TeaterAlliansen bjöd in oss kulturråd till. Samtalet kan ses här för den som är intresserad: http://TeaterAlliansen tar tempen på scenkonsten i världen – TeaterAlliansen

Lindy och jag träffades ett par veckor senare på ett promenadmöte i Tiergarten och då passade jag på att ställa några frågor om hur det är att arbeta som svensk på en tysk teater.

Bilden föreställer sex skådespelare i pjäsen Roma Armee. I mitten av bilden sitter Lindy Larsson Fors i en kroppsstrumpa med svart grafitti. Bakgrunden består av en nedklottrad Europakarta.
Sandra Selimović, Lindy Larsson Forss, Mehmet Ateşçi , Mihaela Dragan, Simonida Selimović & Orit Nahmias i Roma Armee i regi av Yael Ronen på Maxim Gorki Theater.
Lindy Larsson Fors i mitten. Foto: Ute Langkafel

Du har bott i Berlin sedan 2017 och arbetar på Maxim-Gorki-Theater. Hur kommer det sig att du började arbeta där?

Hösten 2016 fick jag ett mail från Gorki; de skulle göra en pjäs som hette Roma Armee och sökte skådespelare som tillhörde den romska minoriteten. Jag hade precis skrivit på ett långt kontrakt på Uppsala stadsteater så jag tittade inte så noga på vad det stod i mailet. Gorki fortsatte skicka mail och jag fick bara mer och mer dåligt samvete för att jag inte hade svarat. Någon månad senare berättade jag om det hela för en kollega som hade jobbat i Berlin. Han kände till både Gorki och regissören Yael Ronen och beordrade mig att höra av mig till dem. Sporrad av hans entusiasm tog jag kontakt med Gorki och de bjöd ner mig till Berlin för ett förutsättningslöst möte. Under tre dagar hängde jag med Yael Ronen och dramaturgen Irina Szodruch; såg två av Yaels pjäser –  Denial och Common Ground – och blev helt tagen. Innan jag skulle åka hem blev jag uppbjuden till teaterchefen Shermin Langhoffs kontor där hon berättade om ”the Gorki style” och avslutade med att erbjuda mig ett kontrakt. Jag hade åkt ner till Berlin med övertygelsen att jag skulle tacka nej eftersom jag var upptagen, men jag åkte hem med övertygelsen att jag måste tacka ja. Uppsala Stadsteaters chef Petra Brylander var förstående och löste situationen och för det är jag henne evigt tacksam.

Ni har gästspelat över världen med föreställningen Roma Armee, bland annat på Dramaten i Stockholm och i Bukarest. Hur har mottagandet varit på de olika platser ni spelat?

Det var fantastiskt att spela Roma Armee på hemmaplan under Bergmanfestivalen för tre år sedan. Jag var fruktansvärt nervös; vi hade inte spelat pjäsen på länge och repade upp den samma dag. Jag ville så gärna att det skulle gå bra. Tack gode Devel (Gud på romani) allt gick bra; mottagandet var fantastiskt! Hela ensemblen åkte hem till Berlin med en känsla av att vi hade berört. I Bukarest spelade vi också på nationalscenen och för första gången var hela den salongen fylld av bara romer. Det kändes som om vi gjorde någonting historiskt.

Vad skiljer sig mest med att arbeta på en tysk teater jämfört med en svensk?

I Tyskland har jag bara jobbat på Gorki och mest med regissören Yael Ronen. Hennes sätt att arbeta var nytt för mig. Hon arbetar med en form av teater som man ibland kallar Devising theatre eller Documentary theatre eller Post dramatic theatre, kärt barn har många namn, där processen är det viktigaste; nästan hela repperioden ägnas åt att fördjupa sig i ett ämne och manuset arbetas fram under tiden, vilket innebär att delar av manuset kan bli färdigt så sent som på premiärdagen, vilket är oerhört stressande för en person som jag, som gärna vill ha kontroll.

Bilden föreställer en svartklädd manlig skådespelare som böjer sig ner mot en kvinna i päls. I bakgrunden syns ett grön ljus och en bild av en vit kalv.
Lindy Larsson Forss och Orit Nahmias i
Rewitching Europe i regi av Yael Ronen på Maxim Gorki Theater.
Foto: © Ute Langkafel MAIFOTO

I Tyskland brukar ju teatrarna spela repertoar, d.v.s. ha en mängd föreställningar aktuella samtidigt. Hur många och vilka föreställningar medverkar du i? Om vi nu bortser från coronapausen.

Just nu spelar jag i föreställningarna Roma Armee, Yes But No och Rewitching Europe.

Bilden föreställer en man med långt lockigt ljust hår iklädd hjälm och armbågs- och bröstskydd samt en vit tyllkjol. I handen håller han ett redskap där stora blommor är fästade.
Lindy Larsson Forss i Yes but no i regi av Yael Ronen på Maxim-Gorki-Theater
Foto: © Esra Rotthoff

I Roma Armee spelade ni främst på engelska och romani. Hur är det med tyskan? Spelar du även på tyska?

Njaaa, jag jobbar hårt på tyskan just nu eftersom det är klart att jag ska vara kvar på Gorki i några år till. På scen pratar jag mest engelska och slänger in några tyska meningar här och där. Men 2018 var jag med i föreställningen Grundgesetz, där jag läste hela grundlagen på tyska utan att förstå ett enda ord av det jag sa. Jag vet att jag hade problem med uttalet; mina kollegor sa att jag lät som någon i Mupparna.

Nu har vi levt med coronapandemin i ett år. Förra våren stängdes Berlin ner i en första lockdown. Under sommaren och tidig höst fick kulturlivet en viss möjlighet att öppna för publik igen. Spelade eller repade du under denna period?

Hela förra året skulle jag ha varit på Sverigeturné med föreställningen Hedwig and The Angry Inch men min Hedwig-resa fick tyvärr ett snöpligt slut på Folkets Hus i Sibbhult i början av mars. Däremellan var det meningen att jag skulle spela mina föreställningar på Gorki; det var ett väldigt fullbokat och intrikat schema, men allt blev inställt. Jag skulle ha börjat repetera en ny pjäs på Gorki i december 2020 men den har blivit uppskjuten. Under sommaren lyckades jag dock göra några utomhuskonserter med min orkester Lindy & Bon Bon Band, det är allt.

Sedan november är det lockdown igen. Hur har arbetet på teatern sett ut sedan dess?

Zoom, zoom, zoom, väldigt mycket zoom. Förra veckan fick jag dock komma in på Gorki för ett kostym- och maskprov inför en ny pjäs. Jag var så svältfödd på mänsklig kontakt att de till slut fick slänga ut mig. Jag ville aldrig gå därifrån.

Vad gör du just nu när du mest är hemma?

Just nu känns det som om allting bara flyter och att jag lever i något slags vakuum. Men mitt i all denna ovisshet finner jag konstigt nog en trygghet i att studera tysk grammatik. I allt detta Corona-kaos är det skönt med någonting som har så tydliga regler, så mitt liv består just nu mest av ”Verben mit Präpositionen” och ”Akkusativ oder Dativ?” und so weiter…

Lindy Larsson Forss i turkos kostym tillsammans med de sex musikerna i bandet, som spelar cello, fiol, dragspel, trummor, bas och gitarr.
Lindy & Bon Bon Band
Foto: Louise Morberg

Hur ser framtidsplanerna ut?

I mars börjar jag repetera min nästa pjäs, Still Life, i regi av den polska regissören Marta Górnicka och till hösten ska jag återigen jobba med regissören Yael Ronen i hennes nya pjäs; båda kommer att spelas på Gorki. Min orkester Lindy & Bon Bon Band kommer att släppa en platta under året och jag och min man skriver på en pjäs som kommer att spelas på Strindbergs Intima Teater i Stockholm så fort det blir tid.

Jag tackar Lindy för pratstunden och hoppas snart att kunna se honom på scen. Maxim Gorki Theater är den minsta av Berlins stadsteatrar och ligger i Berlin Mitte nära Unter den Linden. De flesta föreställningarna är textade på engelska och därför tillgängliga även för en publik som inte kan tyska. Teatern är absolut värd ett besök. Jag själv har haft några av mina absolut största teaterupplevelser på just Gorki.

Nina Katarina Karlsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *