Cecilia Lindqvist gick bort hösten 2021, 89 år gammal. Hon var en av efterkrigstidens mest betydande svenska kulturpersonlighet i Kina, efter sex decenniers utforskning och utövning av landets språkliga och musikaliska kulturarv. För att hedra hennes minne bjöd vi in några av Lindqvists närmaste svenska och kinesiska vänner och kollegor till ambassadresidenset och de bjöd tillbaka med djupt personliga anekdoter, litterära narrativ och musikaliska uttryck.
Lindqvist kom till Kina i början av 1960-talet i samband med hennes make Sven Lindqvists sejour som kulturattaché vid ambassaden i Peking. Med studier i konst- och litteraturhistoria samt språkstudier i kinesiska sökte hon sig till Peking-universitetet för att fortsätta studierna i kinesiska.
På universitetet gjorde hon dock en upptäckt som skulle bli avgörande för hennes framtida förhållande till Kina, nämligen av musikinstrumentet guqin, ett liggande träinstrument med sju strängar som låter lite som en luta men med djupare resonans och med mer flytande modulationer och möjligheter till variationer. Så här beskriver Lindqvist själv instrumentet:
När jag nuddade vid en av strängarna frigjordes en ton som fick hela rummet att vibrera. Tonen var silverklar men hade märkligt nog också en sorts metallisk dovhet som om instrumentet inte var gjort av trä utan av brons. Under de år som sen följde var det just tonen som fängslade mig mest, från de allra minsta klocktonerna eller fanyin, ”de flytande ljuden” som de kallas på kinesiska – tunna som ljudet från de små tempelklockorna längst ut på taksprången när de sakta rörs i vinden – till de tjocka bassträngarnas vibrerande djup. (ur Förord till boken Qin, 2006)
Cecilia Lindqvist utövade guqin vid ett konservatorium och var den ende studenten i denna konstnärliga forskningsmiljö, som egentligen inte var avsedd för undervisning. Där träffade hon dem främste guqin-spelaren på 1900-talet, Guan Pinghu, samt mästaren Wang Di som kom att bli hennes lärarinna.
Vid sidan av Lindqvists musikaliska talang utvecklade hon ett författarskap som skulle ge henne två Augustpris, nämligen för böckerna Tecknets rike (1989) och just Qin (2006). Hon skrev även böcker och artiklar om Kina som land, bland annat med sin tidigare make Sven Lindqvist, men även på egen hand, såsom i den retrospektiva boken En annan värld: Minnen från Kina 1961-61 (2015). 1989 tilldelades Lindqvist professors namn av regeringen.
Minnesevenemanget samlade Lindqvists närmaste medarbetare i Kina och en mindre publik i ambassadens residens. Efter ett välkomsttal av kvällens värd, ambassadör Helena Sångeland, följde en uppläsning från Cecilia Lindqvists böcker Qin respektive En annan värld. Läsningen, som gjordes av ambassadanställda Yutsie Wang, handlade om Cecilias tidiga erfarenheter av Peking och ackompanjerades av inspelningar av just Guan Pinghu.
Därefter kopplades sinologen Joakim Enwall upp på videolänk från Sverige och han delade med sig av både personliga och professionella erfarenheter. Ytterligare en av våra främsta sinologer, Torbjörn Lodén, skulle komma in i evenemanget, men tekniken medgav dessvärre inte hans personliga medverkan denna kväll. Lodéns minnesord innehöll bland annat denna passus:
Cecilia Lindqvist var en i ordets bästa mening bildad person. Hon hade djupa kunskaper om den kinesiska kulturen, men också om västerländsk kultur. Hon var en lysande lärare, föreläsare och författare. Genom sin undervisning, sina föreläsningar och inte minst sina böcker och artiklar tror jag tror att hon har betytt mera än någon annan för att väcka intresse för och sprida kunskap om Kina och kinesisk kultur i Sverige.
Enwall berättade att den tidigare gymansielärarinnan Cecilia var direkt avgörande för hans intresse i kinesiska och sedermera yrkesval, som ledde till en professur vid Uppsala universitet.
Lindqvists inflytande har även varit starkt i Kina, inte minst genom nära samarbeten med framstående kinesiska kollegor. Redaktören Wang Jiaming har gett ut Lindqvists tre mest kända böcker på den kinesiska bokmarknaden och är även intresserad av att arbeta med en postum volym framöver. Översättaren Li Zhiyi har översatt dessa tre böcker och har ett betydande renommé, som innefattar ett litterärt pris från Svenska Akademien och Nordstjärneorden från kungahuset.
Minnesaftonen präglades också av utsökt livemusik på guqin med klassiska stycken framförda av dottern till Cecilia Lindqvists lärarinna Wang Di, nämligen den numera erkända mästaren i sin egen rätt Deng Hong.
Cecilia Lindqvists betydelse för våra kulturella relationer med Kina kommer att bestå, inte minst tack vare nya utgåvor och stora försäljningsframgångar av hennes böcker men också genom hennes bilaterala nätverk av kollegor. Som Joakim Enwall uttrycker saken: ”Jag är övertygad om att vi elever till Cilla kommer att anstränga oss för att föra hennes rika arv inom sinologin vidare och sprida det till kommande generationer.”
