När jag flyttade från New York till Kansas City i mitten av 90-talet varnades jag för att jag flyttade till en kulturell öken. Midwest, Mellanvästern! Man sade mig att de riktiga och viktiga kulturella yttringarna i USA bara sker vid kusterna. Att man aldrig kunde förvänta sig att de skulle dyka upp mitt i sädesfälten eller från den redneck-mentalitet som finns i Kansas, Missouri, Iowa eller Nebraska. Det här stämde, naturligtvis, inte alls. Kansas City visade sig vara överraskande på många olika sätt. Här fanns en etablerad grupp av experimentella ljudkonstnärer, en klassisk musikscen med ett utmanande program omfattande verk av samtida kompositörer, rika och varierade möjligheter för att ta del av poesi och ny skönlitteratur. Motsvarande fördomar möter man också när man rör sig ut från Istanbul. Ett Istanbul som inom ett år eller två kommer att bli den största staden i Europa och som på alla sätt dominerar den turkiska kulturen och är i centrum för uppmärksamheten på den nationella och internationella kulturscenen. Särskilt inspirerande har det därför varit att möta några spännande projekt när jag nyligen fick tillfälle att besöka den så ofta förbisedda staden Bursa.
Bursa ligger en bit inåt landet, i nordvästra Anatolien och är Turkiets fjärde största stad, något större än Stockholm. I de äldre kvarteren ser man inslag av stadens forna osmanska glanstid, men staden präglas mest av en spridd röra av fula bostäder, illa planerade betongbyggnader och oundvikliga gigantiska köpcentra. När jag sitter i caféet i vad jag antar är en mini-motsvarighet till Stockholms kulturhus ser jag något som jag tror att alla teaterregissörer skulle vara mycket nöjda med: En lång, en riktigt lång rad av människor som köar för att köpa biljetter till en kommande teaterfestival. En kö så lång att kulturcentret väldigt omtänksamt hade ställt fram stolar för de ivriga köande teaterbesökarna. Festivalprogrammets teaterföreställningar var en blandning av avantgardistiska verk av ett flertal unga teatrar från hela Turkiet och populära klassiska verk, inklusive Strindbergs Fröken Julie, fint översatt till turkiska som Matmazel Juli. I kulturcentrat återfinns också ett ganska stort poesibibliotek som visar på en önskan och vilja om att samtidigt bevara Turkiets rika poetiska tradition och även uppmuntra spridningen av nya verk. Inte helt överraskande är kulturcentrats hela byggnad uppkallad efter den berömda och kontroversielle poeten, författaren och dramatikern Nazim Hikmet som under 1940-talet satt i fängelse i Bursa för sin politiska hållning.
En kort bilväg ut genom Bursa via ett glädjelöst stadslandskap kommer man ut i ett vackert landskap med oliv- och persikoträd, basen för regionens viktigaste exportvaror. Jag har blivit inbjuden att närvara vid invigningen av ett nytt kulturinitiativ i Gölyazı som ligger bredvid den stora skiffergrå vidsträckta sjön Apolyont, eller Uluabat på turkiska, där lokala fiskare drar upp sina båtar på stranden. Fiskarna har lagt ut dagens fångst av levande karp, gädda, abborre och kräftor på kajen, men den här dagen verkade det som om hela byn samlats i byns nya kulturcenter. Byggnaden är en vackert nyrenoverad grekisk kyrka som har varit övergiven i många år, tills nyligen helt utan tak och bara fyllt med skräp. Som så ofta när det gäller den här typen av satsningar så har förutsättningen varit ett målmedvetet engagemang hos en lokal projektledare från kommunen. I detta fall Zeynep Terzioğlu, som – i kombination med en öppenhet från kommunen och från vad jag förstår en upplyst borgmästare som ger sitt stöd för kultursatsningar – har lyckats få denna ganska extraordinära plats att komma till stånd. Utanför byggnaden ser man typiska blomsteruppsättningar och ballonger för invigningen och en grupp av byns äldre kvinnliga grannar sitter på trappan utanför och iakttar dagens invigning. Inne sjunger en kör a cappella. Lokala politiker och inbjudna dignitärer håller tal och två välkända turkiska författare inbjudna för dagen ger det hela en mycket värdig ton. Den svenska barnboksförfattaren Åsa Lind är en högst speciellt inbjuden gäst och hon berättar för publiken att hon har varit testpilot för den helt nya författarbostaden i huset bredvid. Åsa Lind talar med varma ordalag om de veckor som hon har tillbringat på denna extraordinära plats. Man kan hoppas att hon bara är den första i raden av svenska författare som kommer hit till denna lilla plats och dess internationella författarsatsning.
Följande dag är jag, Åsa Lind och de turkiska författarna och översättarna bjudna att besöka en annan liten by, Misi, visst en gång känd för sina vinodlingar. Men inga spår av odlingarna och vintillverkningen finns kvar. Byn ligger högt ovanför en liten flod. Till följd av den ödeläggande bristen på regn de senaste sex månaderna ser man inte mycket mer än små pölar av vatten mellan stenarna på flodens botten. Mitt bland samlingen gamla hus och de enkla kaféerna vid floden finns, väldigt överraskande, ett helt nytt knallblått barnbibliotek! Med de flesta av senast utkomna boktitlar man kan tänka sig. Biblioteket har särskilda avdelningar. En för förskolebarn, en för lite äldre barn och en för ungdomar. Allt väl anpassat till motsvarande olika behov av möbler, liksom för spring i benen och behov av lugn avskildhet. Det så pedagogiskt välordnade biblioteket står i skarp kontrast till de gamla och fallfärdiga byggnaderna liksom lervägen utanför. Men Zeynep Terzioğlu förklarar att kommunen planerar att renovera de gamla husen och bevara den unika platsens arkitektur för att försöka göra Misi till en turistattraktion för området.
Bursa och dess omgivning platsar kanske inte på den svenska tio-i-topp listan vad gäller turistmål och jag tvivlar på att detta kommer att förändras inom en snar framtid. Men att möta den energi och de prestationer som den progressiva kommunen (Nilüfer) visar upp gör det intressant att reflektera över hur en kombination av vision, ambition och engagemang kan leda till verkligt överraskande resultat. Kanske inte mer överraskande än att plötsligt hitta verk av John Cage, Morton Feldman och Christian Woolf hemma i den amerikanska västern där sädesfälten är många. Kultur är inte inskränkt till huvudstäder och megastäder. Kultur blomstrar inspirerande där den uppmuntras och stödjs.
