Cullbergbalettens föreställning ”The Strindberg project”. Foto: Urban Jörén
Vintern biter sig fast i Berlin. I torsdags sken solen för första gången på evigheter kändes det som. Dagen efter var det bitande kallt igen och grått! På morgonnyheterna hade reportern klätt sig i sommarshorts och skjorta och gick så ut ur studion i sandaler och tittade rakt in i kameran och sa;
– Det är tanken som räknas… Våren är här.
Och så pulsade han vidare genom snön.
När jag lite senare kom ut ur min lägenhet i Berlin så sken solen. Lite magi i tanken är inte helt fel.
På kvällen stod jag på scenen tillsammans med dansarna från ”Swan Lake reloaded” som är här på gästspel i Berlin. Jag höll ett tal och fick sedan uppleva föreställningen på nytt tillsammans med Berlinarna. Det sorlade i den enorma salen i ”Admiralpalats”, en av Berlins största scener! Alla biljetter var slutsålda.
Dansarna sitter på golvet bakom ridån och värmer upp. Jag njuter av att igen stå bland artister. De har precis varit i Essen och berättar med entusiasm om mottagandet där!
– Publiken märks här, säger en dansare. De uttrycker mycket mer. De andra instämmer. Jag kan bara hålla med.
För tre veckor sedan var jag i Hamburg och såg en entusiastisk publik möta Cullbergbalettens föreställning ”The Strindberg project”. Också där talade dansarna om hur välgörande det var att möta en publik som uttrycker vad de känner. Jaja… nu tyckte den tyska publiken mycket om de två svenska gästspelen men jag har varit med när de buat också. Men kanske är det som vår litterära gigant Strindberg säger; – Likgiltigheten och tystnaden är ändå svårast.