Kanske låter det som en hårdragen rubrik, men så aviserades ett samtal på årets Battle of Ideas på The Barbican i London. Battle of Ideas är en årlig, två dagar lång debattfestival som anordnas av organisationen Institute of Ideas. Institute of Ideas har som syfte att skapa ett forum för god debattkultur genom att anordna en rad evenemang där personer med diametralt olika åsikter bjuds in för att diskutera olika aktuella ämnen. (I Storbritannien finns flera debattfestivaler, och britterna lyssnar gärna på välinformerade debattanter som med stil och slagfärdighet försöker gå vinnande ur striden).
Just detta panelsamtal belyste en debatt som pågått under en längre tid i Storbritannien. Inte minst sedan införandet av fri entré år 2001 har barnfamiljer utvecklats till en viktig målgrupp för offentligt finansierade museer. Parallellt har det dock väckts motreaktioner. Röster som menar att museerna inte har blivit barnvänliga utan barnfokuserade, där vuxna besökare inte längre är känner sig välkomna på grund av att den höga ljudvolymen och barnsliga tilltalet i utställningarna.
Debatten blossade upp med ny kraft i början av året då det rapporterades i brittisk media att ett barn hade klättrat upp på en skulptur av Donald Judd på Tate Modern vilket orsakade upprörda känslor. Profilerade personer som konstnären Jake Chapman har uttalat att barn skulle lämnas hemma – åtminstone om de inte betedde sig som vuxna!
En annan aspekt av frågan som sociologen och kulturdebattören Tiffany Jenkins lyfte under panelsamtalet på The Barbican var hur mycket som barnen verkligen lär sig idag när de går på museum, med aktiviteter som hon inte ansåg behandlade museernas samlingar.
Visst kan det tyckas som att det är konservativa elitister som tycker att barnen borde förbjudas, och dessa kan lika gärna irritera sig på andra personer som till exempel pratar för högt, fotograferar eller äter medhavd matsäck. Dessa ställs emot progressiva pedagoger som anser att konst, kulturarv och vetenskap är viktigt för barns utveckling. Frågan blir hur vi alla kan känna oss välkomna på museerna. Det nämndes lösningar som ”familjefria kvällar”, med ökade möjligheter till lugn kontemplation bland samlingarna, och med en högre entréavgift. Liksom då man betalar ett högre pris för att sitta bättre på en konsert så kan man väl betala mer om man vill besöka en utställning under lugn och ro? Men är det rätt väg att gå? Konstkritikern Alexander Adams hade tidigare föreslagit det motsatta: Att barn endast ska tillåtas besöka museer och gallerier under vissa veckodagar, och då med extrainsatt personal för att kunna hantera dem.
En av de paneldeltagare som såg klart mer positivt på barnens roll på museet var konsthistorikern Maurice Davies från King’s College, medlem i The Museum Consultancy. Han menade att visst finns det föräldrar som låter barn störa alltför mycket eller klättra på konstverk, men dessa föräldrar låter även sina barn sitta ner i bussen medan vuxna personer får stå. Problemet har alltså med bristande uppfostran att göra och sträcker sig långt utöver museer. Att mena att barn inte lär sig någonting på museer är däremot fel. Han menade också att det finns tre bidragande faktorer som avgör huruvida en vuxen person kommer att besöka museer. Det första är graden av utbildning, det andra är social klass, och det tredje är huruvida du besökte museer som barn. Utan barn på museer, inga framtida forskare och kreatörer alltså. Det innebär också färre framtida vuxna museibesökare, vilket ju på sikt skulle innebära slutet för kulturarvet.
Statistiken talar också för att viljan att locka familjer och skolklasser har haft effekt. Andelen britter som besöker museer ökar, och i augusti i år nådde besökssifforna på de statliga museernas toppnivåer, någonting som talar för att det barnvänliga och besökarinfriande tilltalet kommer att fortsätta. Att kunna erbjuda ett museibesök av kvalitet för alla, oavsett ålder och trots de stigande besökssifforna tycks därför vara är de brittiska museernas framtida dilemma. Diskussionen kommer dock sannolikt att fortsätta – kanske som ett tecken på det engagemang som många britter känner inför sina kulturinstitutioner.
“High culture is like any other product of the grown-up world, whether it’s maths, or democracy, or science. It’s inherently difficult, and so beyond the reach of children” skrev musikkritikern Ivan Hewett i en artikel i The Telegraph i kölvattnet av Donald Judd-skandalen på Tate Modern. En institution som vägrar acceptera att varken demokrati, vetenskap eller konst är för svårt för barn är Southbank Centre, som för några veckor sedan ordnade en festival om FNs barnkonvention. Under fyra dagar fick barn, tonåringar och vuxna ta sig an konventionens olika aspekter – från rätten att uttrycka sig och bli hörd, till rätten till utbildning och säkerhet – genom debatter, workshops, föreläsningar och en improviserad demonstration längs Themsens södra strand. Festivalen – WHY? What’s Happening For The Young? – ska bli ett årligt återkommande evenemang, och kan ses som ett ställningstagande i den engagerade debatten.
De fördjupade blogginläggen är skrivna av Ann Nilsen, Pella Myrstener och Ellen Wettmark