Hear Here!
Gästbloggare är Åse Gullmarstam, kulturvetare och projektledare från Stockholm som under hösten är volontär kring det kulturfrämjande arbetet i Washington, DC.
Det är fredagskväll, klockan är sju och det har redan hunnit bli en kö utanför House of Sweden. Kvällen ger Hear Here! en helt improviserad konsert med fem svenska toppmusiker. Det blir lite samling i foajén för dricka och tilltugg innan dörrarna till salen Alfred Nobel öppnas.
Folk tar sig in, slår sig ner på de uppställda stolarna. Linda Zachrison, vårt svenska kulturråd här i USA, inleder kvällen och hälsar välkommen. Konserten vi ska se är helt improviserad och därför unik i sitt slag. Allt sker i nuet utan förberedelser eller någon förberedd musik. Initiativet om projektet, att samla en grupp musiker och skapa en turné, festival och upplevelse med nedslag i olika städer, kommer från Lisa Ullén, pianist i bandet. Tillsammans med Musikcentrum Öst har projektet blivit verkligt och som ett ytterligare tillägg har även filmskaparen Mårten Nilsson skapat en super8-film kring projektet.
Linda avslutar med att välkomna musikerna som tar plats på scen. Lisa Ullén – piano, Sofia Jernberg – sång/röst, Christopher Cantillo – trummor, Ida Lundén – elektroniska och akustiska ljud och David Stackenäs – gitarr.
Under inledningen av första set fascineras jag mest av alla olika ljud, i första hand från Ida, vars akustiska ljud utgörs till stor del av barnleksaker. Återkommande är den leksak som hon vaggar med ena handen. Det är som ett pingisrack i trä med små fåglar på. Varje fågel har ett snöre som går till undersidan av racket. Snörena på undersidan är fästa till en större tyngd som genom att vagga/vaja handen fram och tillbaka får fåglarna att picka. Lite senare i setet tar hon bl.a. fram en blås-leksak i plast i form utav en gul mun. När hon sätter leksaken i munnen läggs de gula läpparna på hennes. Det hela ger en komisk touch till hela konserten, där den experimentella musiken kan bli rätt svår och krävande om man inte är en van anhängare.
Kul är det också att hamna nära trummorna och se Christoffer kastar sig mellan de olika percussion-instrumenten med stor kreativitet. Allt ifrån små cymbaler som han slående vänder och vrider på, gnider och skrapar på till klockor i form av bollar som skakas för ett ögonblick för att sedan dunsa mot trumman.
Det andra som fångar mitt intresse är Sofia Jernbergs röst. Den vibrerar, formar gutturala lekar och andas ut i starka utsjungningar. Ljuden som formas är allt mellan något mer dovt som verkar komma djupt nerifrån strupen till ett mer ljust skriande. Det är kontrollerat, starkt och mycket fascinerande.
För mig tar det en stund innan jag kan få alla ljud i bandet att samspela, men i ett plötsligt crescendo, där Ida tar kommando och Christoffer leder landar allt och även om varje musiker är stark i sin individualitet så är helheten total.
Andra set följer av en kort paus. Det är samma metod som tidigare, men nu hör jag också hur Lisa slår på pianosträngarna. Men om första set rent ljudmässigt fick mig att fascinerat tänka på en skriande vålnad i ett gammalt ruckel på någon gammal vind, så för andra set mig till andra delar av världen, associerar t ex till Turkiet eller Iran. Mycket har nog med det blåsinstrument Ida använder sig av nu, som lite avlägset påminner om en zurna. Men till andra set har också projicering från Mårten Nilssons film blivit bakgrund. Musiken blir i kombination till Super8-bilder från Japan, där bandet tidigare turnerat och det bidrar nog till att andra set lättare placeras i en annan kulturell sfär. Musiken stämmer så fint in med bilderna och får ett nytt sammanhang då den plötsligt inte står helt själv i rummet. Blir intresserad av att se filmen i sig när den kommer ut 2017, då förhoppningsvis med musiken till.
Hear here! har hittills ägt rum i London och Tokyo och även i Stockholm på Fasching. Den första konserten i USA ägde rum i New York. Där spelade även Sofia Jernberg i festivalen Resonant Bodies, och fick lysande recensioner i New York Times! http://www.nytimes.com/2016/09/12/arts/music/review-resonant-bodies-festival-blends-freedom-with-radiance.html?_r=0
Kvällen avslutas med ett leende. I total tystnad låter Ida ljudet från ett av sina blåsinstrument klinga av som avslut och till och med flera i bandet drar på mungiporna och tittar på varandra för att stämma av – är det slut nu?
Åse Gullmarstam