Hur står det till i Turkiet?

kl. av | Taggar: , , , , , , , ,
Bosporen sedd från Boğaziçi-universitetet i Istanbul. Foto: Melih Rustu CALIKOGLU

Jag får ofta frågan om hur situationen är i Turkiet i förhållande till den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. I verkligheten är min erfarenhet väldigt dubbel. Å ena sidan pågår det mycket inom kultursfären i Turkiet som är otroligt kreativt, framåtlutat, progressivt, öppet och intressant.

Å andra sidan inskränks och utmanas den konstnärliga friheten samt yttrandefriheten av nya repressiva lagar och bestämmelser i ett alltmer polariserat land. Lite förenklat kan man säga att det är två kraftfält som står mot varandra.

För att ge en bakgrund till det som händer har jag här försökt ge en liten sammanfattning av läget och några exempel på den senaste tidens händelseutveckling.

Under de senaste åren har flera turkiska akademiker, journalister och kulturskapare arresterats med anklagelser som stöd för terrorism eller förolämpningar mot presidenten och staten. Som konsekvens av detta råder det idag en rädsla, oro och osäkerhet hos kulturskapare och aktörer som tvingas utrycka sig alltmer försiktigt.

Ett tydligt exempel på detta är fallet med Osman Kavala, affärsmannen, filantropen och grundaren till kulturorganisationen Anadolu Kültur, som suttit fängslad sedan oktober 2017, trots att Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) förklarat att åtalet är politiskt och olagligt och att Kavala omedelbart bör friges. Många tror att själva syftet med behandlingen av Kavala är att skrämma andra.

Filantropen och grundaren till kulturorganisationen Anadolu Kültur, Osman Kavala.
Foto: Kerem Uzel

I slutet av 2020 antog det turkiska parlamentet även en lag som innebär nya restriktioner för civilsamhällesorganisationernas verksamhet, och som ger de turkiska myndigheterna nya möjligheter att stoppa deras arbete och frysa deras tillgångar. De slutliga implikationerna av den nya lagen återstår att se, men många oroas över att lagen kommer att innebära att det demokratiska utrymmet krymper ytterligare.

Det finns också stora utmaningar i förhållande till frågor som rör minoriteter i Turkiet. Den starka nationalismen begränsar många minoritetsgruppers möjlighet att uttrycka sina identiteter öppet vilket bidrar till en växande polarisering i samhället. Språkfrågan är kontroversiell och konstitutionen erkänner endast turkiska som nationellt språk. Detta har särskilt påverkat den kurdiskspråkiga delen av befolkningen, och pro-kurdiska organisationer, människorättsförsvarare och politiker fortsätter att vara föremål för rättsväsendets åtgärder när de utövar sin yttrandefrihet.

Ett annat aktuellt exempel på den negativa inrikespolitiska utvecklingen i landet är studentprotesterna via Boğaziçi-universitetet, även känt som Bosphorus University, i Istanbul. Protesterna har pågått sedan starten av året och handlar i första hand om frågan om akademiskt oberoende i ljuset av utnämnandet av den tidigare AKP-lokalpolitikern Melih Bulu som ny rektor för universitet. Fenomenet med politiskt utnämnda universitetsrektorer i Turkiet har ökat de senaste åren, och Boğaziçi är ett av landets mest prestigefyllda och akademiskt mest högprofilerade universitet, vilket föranlett de starka reaktionerna.

I början av februari skruvades tonläget upp ytterligare då fyra studenter arresterades efter att ha förevisat en poster med den heliga muslimska byggnaden Kaba draperad i regnbågsflaggan. Postern visades upp vid en konstutställning på universitetsområdet och fick bland annat inrikesminister Süleyman Soylu att twittra i mycket nedlåtande ordalag (”LGBTQ deviants”) om att HBTQ-personer arresterats för att ha visat brist på respekt.

Ovanstående illustrerar inte bara det krympande utrymmet för det turkiska civilsamhället i stort men också situationen för det turkiska kulturlandskapet. Som en sammantagen effekt av detta har en av de största utmaningarna för den fria kulturen i landet idag blivit den växande självcensuren. (länk)

En ljuspunkt i allt detta är att flera av de största städerna drivs av ledningar som har en mer öppen och tillåtande inställning till kultur. Trots de ovannämnda repressiva aktionerna lyckas kulturen ändå stå pall för prövningarna. Just nu pågår det många spännande kultursatsningar. Bland dessa märks många spännande utställningar, film-, teater- och litteraturfestivaler i kombination med ett stadigt flöde av intressanta och viktiga samtal och debatter i såväl digitala som fysiska format.

Ett exempel är den kommande konstbiennalen som under ledning av kuratorerna Ute Meta Bauer, Amar Kanwar and David The kommer att utmana konstbiennalens vanligtvis spektakulära format. Som en reaktion på pandemin uppmanar de istället till ”mera intima möten i en tid av kris och isolering”. Detta som ett sätt att tänka långsamt, och att tänka tillsammans:

As our channels of communication become mere instruments of manipulation, we ask: what’s left of the public conversation, of thinking aloud, of a reading public, of reading in public? If we listen together to the silence, might we rediscover our patience, our humility, our vulnerabilities? Can we reactivate public expression and reimagine the crossroads, the news stand, the coffee shop and the tea house, the independent publisher or the local bookstore? Can other forms of thinking, speaking and making – poetic, cinematic, sonic – keep us informed and publicly mindful?  (länk)

Konstbiennalens kuratorer Ute Meta Bauer, Amar Kanwar och David The. Foto: IKSV

Ibland har jag även fått frågan om hur man bör agera i förhållande till kulturutbyten med Turkiet. Bör man resa hit? Riskerar man inte då att ge stöd till de repressiva krafterna? Min personliga inställning är att det är just nu som vi behövs, och att det är just nu som vi behöver vara närvarande. Att genom kultur fortsätta att främja, stödja och stärka ett pluralistisk och öppet samhälle. Genom att stötta den fria kulturen och att verka för kulturell mångfald och minskad polarisering kan vi bidra på ett positivt sätt till utvecklingen i Turkiet.

Svenska kulturarbetare, konstnärer, designers, kulturinstitutioner och organisationer har goda kunskaper och erfarenheter att bidra med här, inte minst vad gäller frågor som rör konstnärlig frihet och yttrandefrihet, jämställdhet, mångfald, identitetsfrågor, hållbarhet samt barns och ungas rättigheter.

Sverige har varit närvarande i Turkiet i flera hundra år och åtnjuter en viss respekt, inte minst inom kultursfären. Den svenska närvaron är uppskattad, liksom vårt stöd till den fria kulturen och turkiska civilsamhällesorganisationer.  Vår nyfikenhet och våra värderingar inom exempelvis jämställdhet, yttrandefrihet och demokrati värdesätts också.

Jag har ofta fått höra från mina turkiska kollegor och vänner att man är väldigt tacksamma för att vi är här just nu, och att vi är med om och bevittnar denna tid tillsammans.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *