I den digitala eran: Europas medieaktörer samlades i Sverige

Den 23–24 januari genomfördes mediekonferensen, ”Hur EU:s plattformsreglering påverkar det demokratiska samtalet och mediepolitiken” på XPO i Stockholm som en del av Sveriges EU-ordförandeskap i ministerrådet. Jacob Sandström, praktikant på Kulturdepartementet, tar genom texten sina första staplande steg in i den värld som är EU:s mediereglering.

DSA? DMA? EMFA? Som ny praktikant på Kulturdepartementet (och inte helt inläst och uppdaterad på europeisk mediepolitik) var det nödvändigt att dagarna före konferensen göra en ordlista för att förstå och veckla ut vad dessa förkortningar står för men också vad de innebär. Det skulle visa sig att även efter konferensen är mediefrågor fortsatt krångliga, men att de är av avgörande betydelse för att öka förståelsen för hur vårt digitala medielandskap utvecklar sig. För att förstå vilken makt de aktörer som där verkar faktiskt innehar. Att dyka ner i kaninhålet är enda vägen upp.  

Första dagen inleddes med att värden för konferensen, statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall, hälsade välkomna med efterföljande inledningstal av kulturminister Parisa Liljestrand, som betonade hur en mångfald av fria medier är centralt för demokratin. Därefter höll även EU-kommissionens vice ordförande Věra Jourová tal där hon berättade hur kommissionen genom lagstiftning och riktlinjer vill främja teknik som gynnar medborgarna, men samtidigt filtrera ut riskerna för mediefriheten och demokratin i EU som stora medieplattformar kan ge upphov till. Därefter följde två sessioner.

Förutsättningar för det demokratiska samtalet

Under den första sessionen diskuterades hur DSA (Digital Service Act) och andra initiativ från EU som inriktar sig på onlineplattformar förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Att frågan nu hanteras på EU-nivå framhålls som viktigt för att säkerställa en gemensam lösning för att inte skapa en fragmentiserad europeisk marknad. Samtidigt framhöll flera deltagare behovet av harmonisering och tydlighet i implementeringen.

Under den andra sessionen diskuterades hur policys på nationell och europeisk nivå kan skapa bättre förutsättningar för och högre tillit till redaktionell media. En av huvudtalarna, Carl Miller, forskningschef på Demos, tog med deltagarna på en fiktiv resa till Silicon Valley för att introducera tech-giganternas främsta maktmedel, makten över vår uppmärksamhet och maktkoncentrationen hos enskilda individer. Miller menade att EU är en nyckelspelare för en mer kontrollerad mediemarknad och eventuellt den enda aktör som kan utmana tech-giganternas maktfullkomlighet.

Vad är det som ska skyddas genom medielagstiftning?

Den andra dagen inleddes med en session om tillsynsmyndigheternas roll, både i dag och framåt, i tillämpningen av politiken på medieområdet. I den digitala omställningen som pågår är förhoppningen att EU:s ny digitala rättsliga ramverk kan vara ett första steg att hantera denna utveckling. Det lyftes även hur kunskap från forskarsamhället och företag bör tas tillvara för att hantera och förstå hur lagstiftning ska utformas i en digital era; traditionell kunskap om lagar är inte tillräcklig när data ska analyseras och utvärderas. Även om mediefrågor är komplexa betonades att det inte får ta överhanden, utan att man i stället ska fokusera på de centrala värderingar som ska skyddas, såsom pluralism, skydd mot hatbrott, och skydda minderåriga från olämpligt innehåll. Och sedan balansera dessa gentemot medias frihet.

Medborgarnas möjlighet att stå emot desinformation

Temat för den sista sessionen var hur högre ambitioner inom EU kan bidra till att vi blir aktiva och motståndskraftiga medborgare och hur man skapar strukturer för detta arbete på nationell nivå.

Felaktig information, som via sociala medier anspelar på människans emotionella register för att skapa engagemang snarare än att vara baserat på beprövad kunskap, får stundtals stor spridning. När denna desinformation eller felaktig information väl fått spridning är faktakontroller ibland en allt för senfärdig åtgärd. Under session beskrev Beth Goldberg, från Google-inkubatorn Jigsaw, hur skydd mot felaktig information eller propaganda kan byggas upp hos människor redan innan de kommer i kontakt med den. Genom att känna igen de tekniker och teman som används kan kognitiv motståndskraft skapas. Kunskap om trovärdiga källor skapar medborgare som kan ta aktiva beslut om informationen de möter.

Under sessionen presenterades också en ny studie som visade hur ungdomar i stället för att söka trovärdiga källor och granskar innehållet sätter sin tilltro till sina jämnåriga. Kommentarsfält och antal ”gillningar” blir ett bevis på informationens relevans snarare än dess innehåll.

Konferensen avslutades med att moderatorerna fick summera de två dagarna där de bland annat framhöll att även om det finns en allmän konsensus kring att reglera medieutrymmet för att skapa rättvis konkurrens mellan medier och digitala plattformar så existerar fortsatt en konflikt mellan techbolag och lagstiftare som inte ska glömmas bort.

Vad tar jag med mig?

Så, vad tar jag med mig efter två dagar om plattformsreglering och dess påverkan på demokrati och mediepolitik? För det första, att DSA står för Digital Service Act, DMA står för Digital Markets Act, och EMFA står för European Media Freedom Act. För det andra, och framför allt, att data och information är viktiga komponenter när makt diskuteras. Här behövs både fortsatta samtal om hur demokratin ska förhålla sig till den digitala utvecklingen, vilka regleringar som behövs och inte behövs, och vad som sker med medborgarna mitt i allt detta. EU har tagit sina första staplande steg på denna resa. Kommer medborgarna att följa efter?

Ta del av inspelat material och presentationer från konferensen på ordförandeskapets webbplats: Hur EU:s plattformsreglering påverkar det demokratiska samtalet och mediepolitiken (europa.eu)