“Välkommen till en internationell Think-in! Möt vårt konstnärliga team och bidra till att utforma Southbank Centres program”
Så löd en inbjudan som landade i min inbox strax innan
jul. Igår samlades ett 30-tal representanter från lika många ambassader
och nationella kulturinstitut som hade lystrat till denna inbjudan. Southbank Centre är ett av Londons viktigaste kulturcenter och är med sina 25 miljoner besökare och 1500 programpunkter årligen inom teater, dans, musik, konst, film, litteratur och debatt en viktig potentiell samarbetspartner för många internationella aktörer.
Southbank Centres chef Jude Kelly inledde med att berätta att hon träffar många av oss som jobbar med att främja konst och kultur från våra respektive länder på vernissager och föreställningar, men önskade skapa ett forum där man mer konkret kunde diskutera hur vi kan dela idéer och samarbeta. Alltså tog hon initiativ till denna “think-in”, en två timmar lång fika där Southbank Centre presenterade sina planer för året, och öppnade för att vi som var där fick dela med oss av hur vi arbetar.
Vad var det då som sades?
Att komma in tidigt i processen, samt möjligheten att möta dem som programlägger och gör urval personligen framhölls från oss potentiella samarbetspartner. Från Southbank Centre ville man understryka att man helst väver in de internationella inslagen i sin ordinarie programläggning, snarare än att ordna enskilda festivaler för varje lands kultur. Båda sidor var överens om att det är Southbank Centres konstnärliga ledning som ska göra urvalen, men att ambassader och institut kan vara behjälpliga med kontakter och idéer. Egentligen ingenting överraskande eller revolutionerande, men trots detta kändes det som om denna “think-in” var en ovanlig tillställning i och med att det fanns en sådan tydlighet kring den ömsesidiga nyttan av att samarbeta. Och som alltid när man får mötas och prata, är det kanske inte alltid vad som sägs utan vem man möter och vilka tankar som uppstår som är det viktiga.