Intervju med översättaren Anna Gustafsson Chen

kl. av | Taggar: , , , , , , , , , ,

Anna Gustafsson Chen

INTRODUKTION

Det är svårt att föreställa sig viktigare nyckelaktörer i kulturutbytet mellan olika länder än översättare. Anna Gustafsson Chen tillhör de främsta översättarna av kinesisk litteratur till svenska och i intervjun nedan – som utgör en del av ett pågående samtal och samarbete oss emellan – berättar hon om den närmast osannolika uppgiften att översätta klassisk kinesisk poesi, om att fånga romanläsarens dialektala tidsuppfattning, den kinesiska litteraturens omvälvningar de senaste decennierna och utmaningen för svensk litteratur att tränga igenom dagens brus på den väldiga kinesiska bokmarknaden. Frågorna i intervjun är av sådant slag att de skulle kunna besvaras i bokformat, men jag ber Anna om kortfattade svar med praktiska exempel och spontana associationer kopplade till hennes arbete snarare än akademiska utläggningar.

Utöver översättningar av exempelvis nobelpristagaren Mo Yan, verkar Anna Gustafsson Chen som sinolog, förläggare, bibliotekarie och bloggare (se t.ex. vilka böcker Anna översatte 2020 på bloggen Bokberget: baodaobooks.blogspot.com). Nyligen var Anna vänlig nog att rekommendera tio nyöversatta kinesiska romaner som köptes in till biblioteket i Sveriges ambassad i Peking. I höstas rekommenderade Anna dessutom ett antal författare till den digitala EU-China Literary Festival. Den unga krimförfattaren Stina Jackson, vars Silvervägen (2018) och Ödesmark (2020) på Bonniers förlag har blivit både prisbelönade och översatta till kinesiska, ställdes i dialog med den kinesiske författaren A Yi som talade om sin roman Och sen då? (2017), som i sin tur översatts av f.d. kulturrådet i Kina Eva Ekeroth på Evas eget förlag Chin Lit.

I en inte alltför avlägsen framtid hoppas vi kunna samarbeta med Anna på plats i Kina om pågående och kommande översättningsprojekt – vilket då rapporteras i en ny blogg förstås!

INTERVJU

OLA JOHANSSON: Översättningen av klassisk kinesisk poesi upphör inte att fascinera mig, särskilt med tanke på de bildliga kvaliteterna hos kinesiska tecken och den uppstyckade lingvistiken och stilistiken, en kombination som tycks fordra utomordentligt aktiva och till och med ”skrivande” insatser hos läsaren. Detta leder osökt till frågor om utmaningarna i översättningsarbetet av dessa till synes självrefererande figurativa tecken och dess radikalt heterogena paratax. (Anna har bland annat rekommenderat en bok av Eliot Weinberger, som diskuterar nitton olika översättningar av en fyra rader lång dikt av poeten Wang Wei från Tangdynastin.) När jag först såg exempel på detta för några år sedan i samband med ett scenkonstnärligt utbytesprojekt i Peking så funderade jag till och med på om översättningen av denna typ av poesi lika gärna kan göras genom en transponering från en konstart till en annan, i det fallet från poesi till dans. Men låt oss hålla oss till poesi här. I en av dina tidigare artiklar beskriver du hur radikalt översättningen av klassisk kinesisk poesi kan skilja sig mellan tolkningsalternativ av teman och motiv. Kan du kort förklara hur du ser på utmaningarna i översättningen av klassisk kinesisk poesi och kanske också ge ett exempel på dessa?

ANNA GUSTAFSSON CHEN: Svårigheten när man översätter äldre kinesisk poesi (vilket jag ärligt talat inte gör särskilt ofta) är att det kinesiska språket är så korthugget. Det är i princip omöjligt att följa de kinesiska versmåtten, där en dikt till exempel kan bestå av fyra verser/rader med fem stavelser på varje rad. Kanske ska man vara lite av vikingapoet för att klara det – ”fä dör, fränder dör” osv. Ska man dessutom få till det rimschema som finns i originalet blir det riktigt knepigt, och därför brukar översatt kinesisk dikt oftast vara orimmad. Äldre kinesiska dikter är också mer impressionistiska och de olika ”småord” som binder ihop svenska meningar kan saknas – de behöver inte sättas ut, man fyller i dem själv som läsare. Ta den här dikten av Liu Changqing:

蒼蒼竹林寺,杳杳鐘聲晚。
荷笠帶斜陽,青山獨歸遠。

Vagt vagt bambulund tempel, dovt dovt klocka ljud kväll.

Lotus hatt bär sjunkande solen, grönt berg ensam dra sig tillbaka fjärran.

I Erik Blomqvists översättning från 1940-talet blir det:

Från templet djupt inne i bambulunden

kommer den låga klangen av en klocka,

en pilgrimshatt bär solnedgången

längre och längre ned för det gröna berget.

En fin översättning! Men den betydligt mer mångordig. Vi uttrycker oss helt enkelt annorlunda på svenska, grammatiken är inte kinesiskans. Andra saker faller också bort: som upprepningarna cǎng cǎng (vag/otydlig/avlägsen) och yǎo yǎo (dov/dyster/högtidlig). Men visst kan man tänka sig denna scen som dans, fotografi, musik: en man som ensam vandrar iväg bort på det gröna berget när solen står så lågt att den ser ut att vila på hans hatt av flätade lotusblad, samtidigt som man någonstans inifrån bambulunden hör den dämpade klangen av en tempelklocka …

O.J.: Om vi går över till prosa så sade du i en tidningsintervju i samband med utdelningen av nobelpriset till Mo Yan 2012 att kinesiskan är mer ”känslosam” än svenskan, att något som låter bra på kinesiska kan låta pompöst på svenska och att svårigheten i att översätta inte ligger i vad som står på boksidan utan i överföringen av uttrycket. Kan du förklara?

A.G.C.: Ja, nu generaliserar jag lite, förstås, men en del samtida kinesisk prosa kan vara mycket högstämd och känslosam på ett sätt som låter bra i original men kan bli lite väl bombastiskt för svenska öron. Jag tror att det kan vara en påverkan från det politiska språket, som växlar mellan extrem byråkratisk torrhet och upphetsade slagord – just Mo Yan har ju kritiserats för att skriva i så kallad ”Mao-stil”, även om andra kritiker menar att han snarare gör narr av det sättet att skriva. Den här påverkan märks tydligast hos de författare som är tillräckligt gamla för att ha erfarenheter från kulturrevolutionen och Maos tid. Hos yngre författare ser man mindre av det där pompösa, tycker jag, så det är nog i hög grad en generationsfråga. När det gäller överföringen av uttrycket så är det ju den knepiga delen av översättande. En litterär text består inte bara av ord med specifika betydelser, utan också av stil, och stilen är lika viktig som ordens betydelse. Stil i översättning är en fråga om val, om att hitta stilistisk ekvivalens: man kan skriva ”den på bänken sittande mannen” eller ”mannen som satt på bänken” och båda varianterna kan vara fullkomligt korrekta men ger helt olika intryck. Vilken ska jag välja? Det beror både på hur jag uppfattar originaltexten och vilken uppfattning jag själv har om vad som är till exempel ”ledig vardagssvenska”. Det kan skilja sig ganska mycket åt mellan en 80-åring och en 20-åring. Allt filtreras genom översättaren och olika översättare har olika uppfattning om vad ”enkelt vardagsspråk” eller ”pompös prosa” innebär. Vad som är bombastiskt eller inte ligger rätt mycket ”i betraktarens öga”, så att säga. Jag har en känsla av att ju mindre distinkt en författares egen stil är, desto mer skiner översättarens eget språk igenom. Ja, du märker att jag inte är någon översättningsteoretiker, jag är en praktiker!

O.J.: Kan du ge exempel på ett omöjligt översättningsproblem som ledde till oanade möjligheter?

A.G.C.: Hmm … Svårt. Dialekt kan vara knepigt. Jag översatte Yan Liankes roman Lenins kyssar för några år sedan, och det är en bok där vanlig standardkinesiska varvas med dialektala uttryck och ord som författaren sedan gör korta eller långa utvikningar om i fotnoterna. Hur ska man hantera en sån sak? Det går ju inte att använda en svensk dialekt: för det första kan jag inga andra dialekter än min egen (och inte ens den kan jag ens särskilt bra efter 35 år i Stockholm) och för det andra vore det ju oerhört underligt om alla kineser på landsbygden talade pitemål. Så min lösning där blev att helt enkelt välja ålderdomliga ord som inte längre förknippas med någon specifik dialekt – äldre ord och uttryck finns ju ofta bevarade i dialekter. Jag hade mycket roligt när jag satt och gjorde sökningar i Dahlgrens Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och tankesätt på Litteraturbanken. Faktum är att jag har kvar en lång lista ord och uttryck som jag inte fick användning för och har sparat för framtiden. Jag blev själv rätt nöjd, måste jag säga, men det är väl upp till andra att bedöma om det blev bra. Dialekt i översättning är för övrigt ett ämne att skriva avhandlingar och böcker om: vad är ens en dialekt? Är en bok utgiven i Hongkong och full av kantonesiska ord och uttryck skriven på dialekt? Är norska en dialektal variant av svenska?

O.J.: Ju mer jag tänker på det desto mer står det klart att översättning av litteratur utgör ett klockrent om än komplext exempel på kulturellt utbyte mellan länder. Handelsutbyten styrs visst av komplexa historiska och internationella relationer – bland annat över sidenvägar och ostindiska kompanier mellan Sverige och Kina – men själva transaktionen av utbytet reduceras till syvende och sist ändå till pengar. I kulturella och språkliga relationer sker konversionen genom mänskliga erfarenheter och förståelsehorisonter. Hur skulle du säga att översättning av litteratur fungerar som kulturellt utbyte mellan Sverige och Kina?

A.G.C.: Alltså, i teorin håller jag med dig. Litteratur är ju ett utmärkt sätt för oss att komma människor in på livet, till och med in i deras huvuden, och få uppleva en kultur inifrån. Att se varandra som människor, i all vår komplexitet. I praktiken tror jag att svensk litteratur är rätt okänd i Kina (det finns undantag, som till exempel Selma Lagerlöf och, bland poesiälskare, Tomas Tranströmer), och kinesisk litteratur i svensk översättning hittar inte många läsare. Jag tror att svensk litteratur har potential i Kina, men som den politiska situationen är just nu är det knepigt. Det finns ett antal svenskar med kinesisk bakgrund som gör stora insatser på det området: översätter, ordnar författarresor till Kina och så vidare. Vi ska vara glada för deras hjälp, som ofta sker nästan ideellt.

O.J.: Mot bakgrund av din mångåriga gärning som översättare och förläggare: vilka trender kan du se i kinesisk litteratur idag om du ställer det i, säg, ett post-maoistiskt perspektiv?

A.G.C.: Mao dog ju redan 1976, så det post-maoistiska perspektivet är ganska långt. Litteraturen gick igenom enorma omvälvningar på 1980-talet och en bit in på 1990-talet. Idag är utbudet betydligt mer varierat än då: det ges ut fler tryckta titlar och man kan också publicera sig på nätet, vilket har sänkt tröskeln för att bli utgiven ordentligt. Det existerar genrer som ingen hade hört talas om för trettio år sedan, som till exempel alla undergenrer inom fantasylitteraturen. Litteraturen har också kommersialiserats kraftigt, på samma sätt som här. Just nu tycker jag mig inte se några väldigt tydliga trender på det sätt som man kunde göra för tio år sedan, då man bland annat hade kortvariga vågor av romaner på Tibettema, om vargar och så vidare. Men man kan se en förflyttning av det litterära landskapet – yngre författare tenderar att skriva om livet i staden snarare än om livet på landsbygden, en spegling av den urbanisering som har skett under tiden sedan Maos död. Mycket handlar om sånt vi ser i svensk litteratur, som till exempel relationsromaner om vuxenblivande, kärlek, familjeliv, skilsmässa. Men finns säkert trender som vi inte kommer att bli medvetna om förrän vi har lagt den här tiden bakom oss och fått lite perspektiv på den. Den tråkigaste trenden är väl annars att utrymmet för vad som får publiceras har minskat: saker som man kunde ha gett ut för tio år sedan ges inte ut idag, av ibland helt obegripliga skäl. Det är hårda tider, 1980-talets expansion har vänts till kontraktion.

O.J.: En fråga som vi kulturråd ofta tampas med är att söka begripa vilken typ av svensk litteratur som kan vara intressant att satsa på. Vad tror du om svensk litteratur bland kinesiska läsekretsar?

A.G.C.: Svensk barnlitteratur verkar vara mycket uppskattad – ungdomslitteraturen är lite för frispråkig för den kinesiska marknaden. För vuxna … Med tanke på hur stor den kinesiska marknaden är borde det finnas utrymme för det mesta. Jag har en känsla av att det inte handlar så mycket om vad man ger ut som om svårigheterna att nå ut till läsarna och bryta igenom bruset från det enorma utbud som redan finns.

One response to “Intervju med översättaren Anna Gustafsson Chen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *