Vilken svensk person har betytt mest för våra kulturella relationer med Kina? Nej, det är inte Jan-Ove Waldner eller Zlatan, inte heller Sophie Zelmani eller guqin-virtuosen Cecilia Lindqvist, eller ens upptäcktsresanden Sven Hedin. Nej, rätt svar är Johan Gunnar Andersson, arkeologen som fick sitt smeknamn ’Kina-Gunnar’ efter att ha upptäckt landets tidigaste civilisation, den så kallade Yangshaokulturen. Nästa år firas hundraårsjubileet av Anderssons sensationella fynd i provinsen Henan och för att förbereda evenemanget reste jag och kulturhandläggare Maja Boellke till utgrävningsområdet vid Gula floden.
En sak som slår en när man åker tåg genom västra Henan är dess knaggliga landskap med raviner så branta att folk bygger in sina hus i dess sluttningar. Denna topografi var avgörande för Anderssons upptäckter. Tipset om fyndplatserna gavs till Andersson från ett oväntat håll, nämligen en barnhemsföreståndarinna vid namn Maria Pettersson. Under Anderssons utgrävningar i början av 1920-talet var missionären Pettersson upptagen med att ta hand om ett stort antal hittebarn i samband med en omfattande hungersnöd (mer om detta kan man läsa i Janeric Johanssons bok Bilder av hopp: Svenskarna som förändrade Kinas historia, 2017).
Bönderna i området kring byn Yangshao var visserligen vana vid att se gamla föremål i marken, men det var Andersson som med en vetenskapligt grundad arkeologi identifierade artefakterna som bevis på en neolitisk kulturvärld. Man fann knivar, pilspetsar och yxor, men de mest kända föremålen var de målade krukorna med abstrakta mönster som utkristalliserats över tid från mer konkreta mänskliga figurationer och djurmotiv. Utförliga beskrivningar av Anderssons mångåriga projekt finns att läsa, dels i arkeologens egna böcker, men också i Jan Romgards desto nyare bok Polarforskaren som strandade i Kina: Johan Gunnar Andersson & de svenska Asienexpeditionerna (2018).
Innan Anderssons upptäckter såg vissa internationella bedömare det historiska Kina som barbariskt, medan man inom landet reflekterade historien genom konfuciansk mytologi. Andersson och hans kinesiska kollegor blottlade en civilisation från sen stenålder med avancerat jordbruk, matkultur, djurhållning och fiske. Som Magnus Fiskesjö och Chen Xingcan påpekar i boken China before China (2004) bar fynden starka likheter med euroasiatiska och indiska kulturfenomen. Numer utgör upptäckten av Yangshaokulturen en väsentlig del av Kinas nationella identitet, vilket i sin tur gör att arkeologi ofta lyfts upp i prestigefulla kulturpolitiska termer i den officiella diskursen.
På Johan Gunnar Anderssons tid kom det nationalistiska intresset från svenskt håll i termer av vetenskaplig prestige. 1921 hade han redan verkat i flera år som geolog i Kina, men detta år övergick han till arkeologi med svensk finansiering och kinesiska uppdragsgivare. Andersson åtnjöt också ett uttalat stöd från arkeologiintresserade kronprins (senare kung) Gustaf VI Adolf. Kronprinsen deltog själv i utgrävningar i Kina tillsammans med Andersson 1926, samma år som Andersson grundade Östasiatiska museet i Stockholm. Vid det laget hade Andersson dessutom identifierat ett arkeologiskt område i Zhoukoudian några mil söder om Peking, som ledde till upptäckten av fossil efter den så kallade Pekingmänniskan.
Hundraårsjubileet av Yangshaokulturens upptäckt kommer att hållas i staden Mianchi och i synnerhet kring Yangshao Culture Museum. När jag och Maja anländer dit möts vi av intendent Shuanchao Yang, som genast visar oss statyn av den svenske arkeologen. Själva museet är byggt med klar anspelning på krukornas terracottafärg, form och estetik. I huvudbyggnaden hittar man samlingarna och pedagogiska stationer som förklarar föremålens historiska kontext liksom krukornas semiotiska tecken och koder.
I en annan del av museiområdet visas själva utgrävningsplatserna under bar himmel, men också i en byggnad som integrerats i ravinerna och som låter besökare vandra längs en eroderad lervägg där benbitar och andra fragment sticker ut här och var. Intressant nog fortsätter utgrävningar med aktiva lag ovanpå denna del av museet.
Yang tar också med oss till Sanmenxia vid Gula floden och guidar oss genom en synnerligen attraktiv campus med filialer till arkeologiska och geologiska universitetsinstitutioner. Vi får följa med arkeologistudenter i en båt på floden till en av Anderssons gamla utgrävningsplatser. Det tar inte lång tid innan en av studenterna hittar benfragment i kalkstenen på sluttningen som eroderat med flodens nivåskiften genom åren.
I själva planeringen inför nästa års jubileum går mötena tillbaka till tidigare besök i samband med 90-årsjubileet (2011) då Yangshaomuseet var nybyggt, ett uppskattat besök från före detta kulturrådet Mathias Lafolie, samt ledningen vid Östasiatiska museet, som kommer att bli en nyckelaktör även vid hundraårsjubileet. En av de första saker vi ska komma överens om är förstås ett datum för evenemanget. Johan Gunnar Andersson utförde sina utgrävningar den 27 oktober till den 1 december 1921, så varför inte fira detta precis hundra år senare, alltså om precis ett år – då Covid 19-pandemin förhoppningsvis är under kontroll?
Till detta och annat får vi skäl att återkomma under årets som följer.