Författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiri möter en växande publik på andra sidan Atlanten. I slutet av september besökte han bl.a. USA:s största bokmässa – National Book Festival i Washington D.C.
Jonas Hassen Khemiri inledde sitt besök med att delta i Brooklyn Festival i New York. Där samtalade han med den malaysiska författaren Tash Aw och den japanskfödda författaren Nicole Dennis-Benn. Läs om festivalen. På Manhattan arrangerades ett samtal mellan Jonas och poeten Idra Novey. Läs om mötet.
I Washington D.C såg Jonas uppsättningen av sin pjäs Jag ringer mina bröder på Forum Theatre, och höll därefter ett publiksamtal tillsammans med regissören Michael Dove. Läs om pjäsen. Läs Washington Posts recension här.
I Georgetown på House of Sweden arrangerade Sveriges ambassad ett samtal Jonas om hans senaste bok Allt jag inte minns, som utkom i USA i juli, med Matthew Davis från George Mason University. Här är länken till samtalet i sin helhet.
Jonas avslutade sitt besök med att tala på den gigantiska bokmässan på National Library of congress dit 200 000 besökare förväntas komma. Läs mer om bokmässan.
Resan och programmet genomfördes med stöd från Statens Kulturråd och i samarbete med Generalkonsulatet i New York.
– Linda Zachrison
Åse Gullmarstam, kulturvetare och projektledare från Stockholm som under hösten gör praktik i Washington DC kring det kulturfrämjande arbetet i staden, var på plats under Jonas besök på bokmässan. Här är hennes andra gästblogg:
Tillsammans med författare som bl.a. Stephen King och Joyce Carol Oates presenteras Jonas Hassen Khemiri på The National Book Festival i Washington, DC.
Jonas keynote speech hålls vid 15.15 på den internationella delen av Walter E. Washington Convention Center, mitt i Washington DC. Presenterar honom gör Linda Zachrison. Som Sveriges kulturråd i USA har hon initierat hans besök i USA och hon är djupt involverad, och engagerad, i Jonas vistelse i DC de här dagarna. Förutom samtalet mellan författaren och Matthew Davis på House of Sweden har hon även presenterat Jonas för regissören Michael Doves version av ”Jag ringer mina bröder/I call my brothers” där Jonas medverkade i ett samtal efter en av föreställningarna. I call my brothers spelade på Forum Theatre i Silver Spring och till premiären den 11 september arrangerade Svenska ambassaden en premiärfest.
Jonas röst är lugn under hela talet. Flera av citaten och till och med skämtet som han lägger fram – oviljan i att värdera pengar men så blir han pappa och Har jag nämnt att boken finns att köpa utanför? – känns igen från samtalet med Matthew två dagar tidigare. Det är faktiskt rätt kul när Jonas skämtar, vilket han egentligen gör nästan hela tiden. Vad som slår mig är att jag lyssnar lika intensivt till skämtet denna gång som två dagar innan…
Kanske har mitt intensiva lyssnande till Jonas samtal och presentation att göra med att jag, sedan tidigare, är en hängiven beundrare av Khemiri som författare och skribent (det är med viss partiskhet jag besöker både samtalet på House of Sweden och hans tal på bokfestivalen), men att lyssna till honom på det här sättet är nytt för mig.
Hans besök i Washington DC har också att göra med hans presentation av hans senaste bok som översatts till engelska ”Everything I don’t remember/Allt jag inte minns” som publicerades i Sverige 2015 och som Jonas samma år vann Augustpriset för. Boken är hyllad i Sverige och är samtidigt en kärleksberättelse och en berättelse kring minnen vi skapar om en person som går bort och hur vi väljer att återberätta dem genom våra minnen. I koppling till boken nämner Jonas bl.a. en nära vän som inte längre är i livet men väljer att avsluta sin presentation med texten ”Mormors Mitsubishi”, en egentligen konsertrecension han skulle skriva för DN (publicerad i DN 20/8-2011). Det är ett möte med en äldre förvirrad kvinna som övriga i familjen mest bara vill hjälpa men som själv inte tycker att det är något problem. Det är en rätt komisk konsertrecension men framförallt en väldigt ömsint berättelse om hans mormor och mina tankar går till en scen ur föreställningen ”Jag ringer mina bröder” på Stockholms Stadsteatern 2014, där Shima Niavarani med en fantastisk komisk twist porträtterar en precis lika ömsint, denna gång bortgången, mormor.
Jag vet inte alls ifall scenen ur Jag ringer mina bröder har något som helst att göra med Jonas verkliga mormor, det finns inget som indikerar det. Men i hans berättelse och text om henne får jag en känsla av en innerlighet och när han nu pratar om att återskapa personer genom minnen så är det precis just den där innerligheten han skapar i återberättelse om henne… och den berör. Förmodligen för att han är just den där skickliga skribenten. Och i förmågan att skriva/använda språket och orden ligger också förmågan att uttrycka sig och jag upptäcker denna dag att den är lika genuin i Jonas talade version som i hans skriftliga och det är därför oerhört lätt att lyssna till honom.
– Åse Gullmarstam