Konsten som alibi för övergrepp? Gästbloggare: Maria Ridelberg-Lemoine

kl. av |
Omslaget på den omtalade boken “Le Consentement”, samtycket, av Vanessa Springora

Två skandaler har nyligen avslöjats i Frankrike som sätter ansikten på förövare och offer. De har bidragit till att Metoo#-debatten på nytt blossat upp i kulturvärlden. I dessa båda fall rör det sig dessutom om sexuella utnyttjanden av minderåriga.

Den första skandalen rör skådespelerskan Adèle Haenel, idag 30 år som anklagar filmregissören Christophe Ruggia för att ha utsatt henne för sexuella trakasserier och beröringar under flera år från det att hon som tolvåring spelade i en av hans filmer. I ett långt undersökande reportage kompletterat med en videointervju, båda publicerade av Internet-tidningen Médiapart, berättar hon själv och vittnen om händelserna. https://www.youtube.com/watch?v=QFRPci2wK2Y

Det andra fallet blev känt strax efter nyår då Vanessa Springoras bok Le Consentement [Samtycket] släpptes. Där berättar hon om sitt förhållande med författaren GM när hon var 14 år. Trots att förövaren endast omnämns med sina initialer kunde alla som har den minsta koll på den franska litteraturscenen förstå att det rörde sig om Gabriel Mazneff, som både i sina böcker och i intervjuer öppet och ostraffad sedan 40 år berättat om sina sexuella förhållanden med minderåriga.

Vad dessa två affärer har gemensamt är hur omgivningen mycket väl förstod vad som pågick utan att agera. I båda fallen rör det sig också om kulturpersonligheter med stort inflytande och nätverk som det kunde vara riskabelt att ifrågasätta. En annan viktig aspekt är sexualdebatten i Frankrike i svallvågorna efter 68-revolten (händelserna i Springoras bok utspelar sig under 80-talet) som inte minst rörde den sexuella frigörelsen. Att kasta av sig oket från den katolska kyrkan uttrycktes tydligt i slagord som ”det är förbjudet att förbjuda”. Inte minst i konstnärliga kretsar kunde ett nej eller ifrågasättande i sexuella sammanhang därför lätt jämställas med pryderi och bakåtsträvande.

I ett utdrag ur det legendariska litterära TV-programmet Apostrophe från 1990 kan man se hur varken programledaren eller alla utom en av de inbjudna tycks ifrågasätta Gabriel Mazneffs ageranden med minderåriga. Endast den kanadensiska journalisten och författaren Denise Bombardier vågar reagera och uttrycka sin avsky och oro för hur dessa förhållanden kan ha påverkat barnen och tonåringarna som han berättar om. https://www.youtube.com/watch?v=nodnsD-9AYM

Båda dessa starka vittnesmål sätter mycket vältaligt ord på offrens svårigheter att tackla övergreppen, hur det har påverkat deras fortsatta liv och inte minst hur de och deras omgivning har manipulerats av sina förövare att tro att det var detta de själva ville.  Att deras vittnesmål kommer först idag är naturligtvis mycket tack vare Metoo# men också för att, enligt offren själva, de idag har nått en styrkeposition som gör att de inte kan tystas. Vi får hoppas att deras och andras berättelser kan bidra till att ge kraft åt fler att höja sina röster så att konsten och kulturen inte ska utnyttjas av vissa som ett alibi.

Maria Ridelberg-Lemoine, biträdande chef Svenska institutet Paris

Maria Ridelberg-Lemoine, biträdande enhetschef SI Paris med den omtalade boken av Vanessa Springora

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *