Kultur, Corona och EU-kris – eller är choklad mat?

kl. av | Taggar: , , ,
Bryssels stora torg “Grand Place” den 28 mars. Under normala förhållanden hade torget varit helt knökat med folk. Foto: Mikael Schultz

Det är inte lätt att samla tankarna kring vad som har hänt de senaste månaderna. Hela samhällsapparaten har utmanats till det yttersta och alla områden har påverkats, inte minst de områden som jag själv bevakar här i Bryssel och i EU-samarbetet. Icke desto mindre känner jag ett behov av att förmedla något sammanhängande och eftertänksamt. För något borde vi alla ha lärt oss under dessa dagar och månader av nya prövningar.

I denna min närmaste arbetsmiljö av EU-institutioner som EU-kommissionen, rådet och Europaparlamentet, karaktäriseras arbetet av en fast och invand byråkrati där många kollegor i EU-institutionerna sätter i ära att hålla koll på beslutsprocesserna – förstås för att genom kunskap om processerna få övertag i förhandlingarna och därigenom främja egna politiska intressen. Nu är det så att även beslutsprocesserna utmanas och anpassas vilket medför att alla mer eller mindre landar på nivå noll och med samma förutsättningar. Intressant för EU:s gruppdynamik, verkligen.

Tiden från att enskilda medlemmar i EU-familjen i början av krisen agerade i självintresse till att ett återhämtningsprogram av en gigantisk kaliber nu har presenterats tycks mig både lång och kort. Lång, då nedstängningarna gjort livet märkbart annorlunda och många processer stannat av helt men kort då det faktiskt bara gått några få månader sedan de första restriktionerna lades. Resan från ett snabbt och ibland ogenomtänkt agerande till ett mer eftertänksamt agerande i samråd har varit nödvändigt eftersom EU som gemenskap behöver kunna manifestera solidaritet och samarbete för att överleva. Och nu handlar det om att komma överens om nästa långtidsbudget 2021 till 2027 och om hur finansieringen av det nu välkända återhämtningspaketet ska se ut. Det kommer inte att bli lätt, men paradoxalt nog finns det momentum i en kris och kanske kan hållbarhetsaspekten bli tydligare. Och ju längre tiden går, desto större blir trycket att bli klar med förhandlingarna eftersom budgeten ”måste” bli klar före årsskiftet 2020/2021.

På vissa delar av kulturområdet och i ett antal EU-länder har museiområdet påbörjat en återöppning. Ofta handlar museibesök om att publiken hela tiden rör på sig och inte, som i scenkonstområdet, om en publik som samlas på ett och samma ställe nära och under lång tid. Därför är det scenkonsten som drabbas allra hårdast av de olika konstformerna. Min kulturrådskollega i London, Pia Lundberg tar upp detta sitt senaste blogginlägg och berättar att det brittiska scenkonstområdet varnar om kollaps.

Många länder pratar om att, precis som på andra områden, att det viktigaste blir att överleva den akuta tiden då det är omöjligt att verka över huvud taget. Det är därför stödet är så viktigt nu och inte senare. För det är så mycket svårare, och dyrare, att bygga upp en verksamhet från grunden än att sätta verksamheten på sparlåga.

Men nog måste vi också hysa hopp om en framtid efter coronapandemin, inte minst för att kulturområdet i sig själv handlar om innovation och att utveckla nya konstnärliga uttryck. Inte minst via digitala uttryck vilket i coronatider ”naturligen” har fått en stark skjuts framåt. Nya digitala konstformer och nya och utvecklade digitala förmedlingsformer av kulturella uttryck lär växa fram organiskt. Och publiken lär komma tillbaka till de klassiska kulturformerna då saknaden efter dessa uppenbarligen har varit stor. Frågan är bara när, och förstås hur.

Lite som att fastna i en långsam torktumlare. Så har det känts – och känns. En torktumlare som ger dig möjlighet att titta ut och ge dig lite andrum så du kan tänka lite lagom medan trumman långsamt rör på sig. Att dörren förstås ska hållas stängd tills att tvätten är torr, så att säga, är självklart, men torr blir den inte på länge än (eftersom värmen inte fungerar fullt). Personligen skulle jag helst vilja se att tvätten hängde ute på tvättstrecket och luftades i stället men det är lätt att säga och svårare att genomföra. Sammanfattningsvis – lite lugnt ibland men plötsligt så är man upp och ned… och ramlar då ned på botten.

Under de snart fyra åren jag varit stationerad här i Bryssel har mina arbetsformer utgjorts av ett i hög grad fysiskt arbete. Fysiskt, som i att träffa mina motsvarigheter från alla medlemsstater tillsammans med EU-kommissionen en till tre gånger i veckan. Sedan mitten av mars förhandlar vi via e-post och telefon. Ibland går det bara långsamt och är förutsägbart men ibland beträder vi okända byråkratiska vatten som till exempel att det nu också tagits beslut i rådet om hur beslut ska tas, då beslut normalt ska ske på ministermöten där ministrarna träffas – på riktigt. Nu tar ambassadörerna (i fysiskt möte) beslut om att besluten ska kunna ske utan fysiskt ministermöte först – sen tas de vidare i något som kallas skriftligt förfarande som i korthet innebär att varje medlemsstat bekräftar sitt beslut enligt en formell och skriftlig procedur. Ja, det där är mer för byråkratnördar som jag själv – men nog är det intressant eftersom annars stannar beslutsprocesserna upp och EU som organisation skulle bli handlingsförlamad.

Som tidigare konstaterat är kulturområdet särskilt drabbat då många verksamheter inom kultursektorn är beroende av det fysiska mötet. Allt från teater- och biografbesök till besök på museer och konstgallerier baserar sig ju på det reella mötet, även om de sistnämnda sannolikt har närmare till en normaliserad verksamhet. Och utan möjlighet för det reella mötet försvann ju förutsättningarna för verksamhet över huvud taget. Fullständigt förändrade förutsättningar i ett slag. Det var därför det var så viktigt för EU:s kulturministrar att snabbt svara på situationen och försöka försäkra området att det fanns både andligt och konkret stöd så att verksamheterna kunde fortsätta. Men dessvärre är det inte så enkelt att EU:s kulturministrar bara kan bestämma att allt blir bra och att ersättning för förlorade inkomster finns tillgängliga.

Relationen mellan medlemsstaterna och EU på kulturområdet är inte ointressant att fördjupa sig lite i. Det är nämligen så att medlemsstaterna själva vill bestämma om sin kultur och kulturpolitik vilket är inskrivet i EU:s fördrag. Det står tydligt att EU (i princip representerat av EU-kommissionen) har en stödjande och kompletterande roll avseende kulturfrågor. Detta tydliggörande är också ett skäl till att i den gemensamma EU-budgeten finns en begränsad mängd medel som går till kultursamarbete. Det sektorprogram som finns på kulturområdet, Kreativa Europa, riktar sig inte till någon basverksamhet utan just till samarbete och utveckling av området. Detta förhållande ger förutsättningarna för på vilket sätt EU kan svara upp mot önskan om EU-medel från området, det vill säga i detta fall begränsat. Vad EU kan göra utöver att stödja med konkreta medel är att lätta på statsstödsregler och göra existerande stödprogram mer flexibla och detta har gjorts. Även justeringar i övriga regelverk kan underlätta för en flexiblare hantering av EU-stöd nationellt. Därutöver kan verksamhet inom kulturområdet och de kreativa näringarna ta del av de horisontella krisstöden som inte ser på enskilda bransch- eller områdesförutsättningar. Specifikt stöd till specifika områden utifrån nationella förutsättningar landar således mycket på medlemsstaterna själva.

Det är egentligen inte så konstigt att kulturpolitik i första hand är en nationell fråga. Kulturpolitik är känsligt och faktiskt känsligare än många tror. Kulturella uttryck banar vägar till nya tankar och ibland till och med till nycklar till större förståelse av omvärlden – både på individuell och nationell nivå. Och detta är förstås något som en nation inte vill avhända sig till en större organisation, må det vara EU eller någon annan.

Kulturområdet bärs dessutom upp av en annan logik än den för många andra områden. Det är svårt att anklaga kulturområdet för att vara kausalt, det vill säga att med säkerhet veta att en sak leder till en utpekad annan aktivitet. Kulturområdet är mer komplext och oförutsägbart vilket också är dess poäng. Vi ser film för att uppleva något vi hittills inte upplevt. Vi läser böcker för att se med en annan människans ögon. Men visst, ibland är det välkända en poäng i sig.

Ibland pratar vi om kulturens egenvärde eller kulturen för kulturens egen skull. Det är inte självklart att argumentera för vikten av kulturområdet genom att fokusera på ett egenvärde då denna argumentation saknar en viktig komponent – siffror! Det går inte att säga med säkerhet att med si eller så mycket teaterverksamhet blir samhället si eller så många procent bättre. Det går inte att i säkra siffror specificera ett sådant orsakssammanhang.

Poängen är att det inte är siffrorna som är viktiga utan det är argumentationen. Är vi överens om att kulturverksamhet tillför samhället (och för den delen även individen) kraft och nya tankar (det som vi också kan härleda till innovation) borde det inte vara svårt att komma fram till att det finns behov av att stödja kulturverksamhet. Sen att det finns en politisk diskussion om hur mycket och vilka verksamheter som ska komma ifråga för stöd är förstås en viktig demokratisk fråga. Men ATT kulturområdet tillför samhället och individen grundläggande värden borde inte vara föremål för något tvivel. Och visst kan siffror användas, men som illustration och med en viss ödmjukhet.

Här i Bryssel har det varit ganska hårda restriktioner även om de inte varit lika hårda som i till exempel Spanien och Frankrike. Det är här chokladen kommer in. Uppenbarligen räknas choklad som mat här i Belgien då endast mataffärer och apotek fick vara öppna under den värsta nedstängningen. Men visst, det är sant, alla chokladaffärer var inte öppna – bara de som hade tillräckligt klientel för att bära sina rörliga kostnader. På min gata var den öppen i alla fall. Så jag vill härmed slå fast att choklad är mat (i alla fall i Bryssel).

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg – ja, det är, som jag sa i början inte helt lätt att samla tankarna när en kris av sådan magnitud drabbar oss alla. Se det som jag tänkt högt i skrift och att jag i alla fall kommit fram till några saker, som till exempel att:

  • kulturella uttryck i vårt samhälle är oundgängliga och nog kan kulturen till och med stärka sin ställning och hitta sin publik, både gammal och ny, i just tider av kris. Tyvärr och dessvärre under en akut period på bekostnad av uteblivna intäkter och inställd verksamhet med stora uppoffringar och hot om permanenta nedläggningar
  • kriser löses bäst tillsammans och med insiktsfullt stöd på alla nivåer och att det inte går att alltid låta någon annan stå för kostnaderna.
  • ur kaos (och kris) föds också nya kulturella uttryck och utveckling på både teknisk och konstnärlig nivå kan triggas.
  • förutom att konstatera att choklad är mat borde choklad betraktas som ett konstnärligt uttryck i sig och konsten att göra choklad är definitivt ett immateriellt kulturarv att bevara!
En öppen chokladbutik på “min” gata. Bilden är tagen den 28 mars mitt på dagen och som ni ser är det inte mycket folk på gatan. Foto: Mikael Schultz

7 responses to “Kultur, Corona och EU-kris – eller är choklad mat?

  1. Bra skrivet Mikael! Roligt att få ta del av dina tankar om allt detta. Inte minst det du skriver om problematiken kring hur vi ska värdera kulturen i våra samhällen när vi inte kan tillämpa siffror.

    1. Tack Daniel, roligt att höra dig säga det för det är en av de stora frågorna som jag ser det. Hur argumenterar vi på bästa sätt för inkluderingen av kulturen i brett i samhället… Egentligen handlar det generellt om hur vi bör se samhällsfrågorna som en helhet och inte som separata funktioner.

    1. Tack Linda! Detsamma! Jag är säker på att våra vägar fortsatt lär mötas på ett eller annat sätt.

  2. Bra blogg , Mikael, särskilt reflektionerna om vad kultur tillför samhället när varken sifferlogik eller kausalitet är användbart.

  3. Vanlig mat, som fläskkotlett, eller torsk med pepparrot, kommer att “ligga lågt ” hädanefter!
    Lättlagad middag chokladbaserad- yummie! Vin?

    Tack för en mycket bra insikt i vad kultur innebär, eller borde göra för de flesta av oss!

  4. Mycket bra! Jag tror fler behöver förstå hur EU fungerar (med tanke på att flertalet dock inte ens vet hur Sverige fungerar kan man ju iofs vara lite skeptisk till att de som behöver tar till sig detta). Gillade särskilt liknelsen med torktumlaren. Och chokladen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *