Gästblogg av Elias Kautsky, praktikant på kulturavdelningen på ambassaden i London
Under rubriken ”London is Open: Cultural Diplomacy post Brexit” samlades den 27 mars studenter, diplomater och företrädare för kulturlivet i London på Richmond Universitys filial i Kensington för att diskutera Londons framtid som kulturstad efter Brexit. Talarna bestod av representanter från Greater London Authority (ungefär motsvarande kommunen), Battersea Art Center, Transport for London, University of Westminster, British Council, Goldsmiths University, SOAS (School of Oriental and African Studies, University of London) och inte minst vårt eget kulturråd på ambassaden i London, Ellen Wettmark.
Samtalet rörde sig kring hur konsten och kulturen kan användas som ett medel för att diskutera öppenhet och kommunikation mellan människor och hur detta i sin tur kan bidra till mångfald och förståelse. Ett sådant arbete skulle kunna kallas för kulturell diplomati. Men frågan är om det bara är diplomater som kan sägas utöva kulturell diplomati eller kan en enskild kulturutövare också fungera som kulturell diplomat? I samtalet som följde lyftes en rad olika perspektiv, både kring frågor om kulturens roll i relationer mellan stater, men också som kommunikationsverktyg inom en stad som London (med exempel från t.ex. Londons tunnelbana).
Ett intressant inlägg kom från Rebecca Walton från British Council som pratade om hur kulturell diplomati kan ske på platser där den traditionella politiska diplomatin måste dra sig tillbaks. Hon nämnde bl.a. Syrien idag, samt aktiviteter bakom järnridån under kalla kriget, som exempel då British Council stannat kvar trots att det brittiska utrikedepartementet lämnat. Även om Rebecca Walton inte vill ingjuta alltför stort hopp om framtida europeiska kultursamarbeten, då många ”osynliga” byggstenar som utgör en viktig grund riskerar försvinna i och med EU-utträdet, får man ändå en känsla av tilltron till att kulturen överbryggar gränsdragning.
En punkt som samtliga talare enas kring är att för att kunna använda kulturen i diplomatiska syften, oavsett om det är myndigheter eller privatpersoner som driver arbetet, är att det behövs platser där kulturen kan uppstå och utvecklas. Gentrifiering nämndes upprepade gånger som ett problem när det ena stället efter det andra stängs ner – gräsrotsrörelser och konstnärsdrivna projekt är beroende av lokaler och utrymmen. Som ett försök att motverka detta nämndes Londons borgmästare Sadiq Khans ”kulturella infrastrukturplan” som går ut på att planera in den kulturella infrastrukturen som en viktig del av den växande staden vid sidan av bostäder och transport. Istället för att kulturen och stadens kommersiella utveckling ska stå i polemik, kanske de måste hitta ett sätt att förena sina intressen och gagna varandra?
Kvar återstår frågan om hur allt detta ser ut efter Brexit. Här får vi av naturliga skäl inga svar eftersom det inte gått många dagar sedan artikel 50 aktiverades, men det blir tydligt att kulturen antingen kan ses som något som ska skyddas och bevaras, eller å andra sidan som ett instrument för att främja ett sammanhållet land, alternativt ett sammanhållet Europa. Kanske kan man ana att företrädare för kulturen i Storbritannien kommer verka för det senare då 96 % av de verksamma inom kreativa näringar röstade emot brexit enligt Creative Industries Federations (http://www.creativeindustriesfederation.com/news/brexit-report-the-impact-of-leaving-the-eu-on-the-uks-creative-industries).
Text: Elias Kautsky