Kan EU och medlemsstaterna, genom samordning, bättre utnyttja de resurser som EU:s medlemländer har i form av nationella kulturinstitut, utländska beskickningar, biståndskontor etc. i tredje land, i syfte att bl.a. öka synligheten och att främja europeiska värden och prioriteringar?
Jag har i flera tidigare blogginlägg berört denna fråga i dess olika utvecklingsskeden. Mitt intryck är att man nu, genom en KEA-studie som tidigare i veckan presenterades i Europaparlamentet (http://www.europarl.europa.eu/committees/en/cult/home.html;jsessionid=CBEFB87C1EDA9D8 D778E2A2B43541119.node2), tagit ytterligare några steg för att försöka staka ut riktningen för hur kulturens roll ska kunna utvecklas i EU:s utrikesrelationer.
Studien fokuserar främst på europeiska nationella kulturinstituts verksamhet utomlands – med särskilt fokus på 3:e land. Huvudsyftet med studien är att undersöka vilken roll de nationella kulturinstituten kan spela i en ny europeisk strategi för kulturen i EU:s utrikesrelationer. Definitionen av ”kulturella relationer” görs bred och inkluderar den kulturella och kreativa sektorn, utbildning, utveckling/bistånd, civilsamhället, idrott etc.
29 kulturinstitut från 22 medlemsstater omfattas av studien. Man konstaterar bl.a. att det finns stora skillnader mellan MS olika kulturinstitut vad gäller storlek, styrning, förvaltning, budget etc. De 29 kulturinstituten har totalt 2170 kontor (varav 1253 fördelade på 156 länder i 3:e land), omfattande ca 30 000 personer och med en omsättning på över 3,2 miljarder euro/år.
Inte oväntat visar studien att huvudparten av dessa institut har ett mandat och uppdrag som fokuserar på främjandet av respektive lands nationella kultur och språk. Ett allt större intresse för och deltagande i EUNIC (europeiskt nätverk för nationella kulturinstitut)och MORE EUROPE visar dock på ett ökat intresse för utvecklandet av mer gemensamma projekt. För EU:s delegationer i 3:e land finns det ett antal fördelar med ett närmare samarbete med de nationella instituten, inte minst p.g.a. att EU-delegationerna oftast saknar personer med specifika kunskaper om kulturella relationer.
Studien konstaterar att en del samarbete redan förekommer men att potentialen är stor och att fler gemensamma främjandeinsatser skulle bidra till ökad synlighet för EU. Som potentiella problem nämns att instituten normalt sett inte har något ”EU-mandat”, att det saknas en gemensam syn på vad kulturdiplomati är samt att det är stora skillnader mellan instituten och att det p.g.a. detta finns en risk att verksamheten ”monopoliseras” av de största och mest resursstarka instituten.
Studien ger några rekommendationer om vad som behöver göras för att utveckla detta samarbete. Man föreslår bl.a. att de nationella kulturinstituten också ges ett tydligt EU-mandat för sin verksamhet. Rent konkret föreslås ett MoU mellan EEAS (European External Action Service), kommissionen och en organisation som representerar de nationella kulturinstituten (EUNIC?) som bl.a. lägger fast krav på öppenhet, konsultation etc. Man föreslår vidare att utgångspunkten för insatserna bör vara i linje med de förslag som lagts fast i ”Preparatory action for culture in external relations” där ömsesidighet och långsiktighet är ledorden snarare än nationell främjande. Syftet är att förbättra relationerna mellan människor i hela världen och främja dialog för att möta utmaningar som fred och säkerhet, migration, jämställdhet, rättvisa, yttrandefrihet etc.
Kommissionen var också på plats i EP och redovisade kort för sitt samarbete med EEAS om ett gemensamt meddelande om en ny europeisk strategi för kulturen i EU:s utrikesrelationer. Planen är att EU:s höge representant, Frederica Mogherini, ska presentera idéerna i strategin på det europeiska kulturforum som äger rum den 19-20 april i Bryssel.
Sett från ett svenskt perspektiv, där vi oftast får förlita oss på att ambassaderna kan avdela en del resurser för kulturfrämjande/utbyte och att vårt kulturinstitut, SI, i princip inte har några kontor utomlands, torde ju ett närmare samarbete genom EUNIC el. direkt med några av de större instituten kunna stärka vår synlighet. Om stora institut som Goethe, Institute Francais, British Council (?) etc. får ett tydligare ”EU-mandat” ökar ju sannolikt möjligheterna för andra MS, utan samma resurser utomlands, att både bidra gemensamt och dra nytta av deras arbete och nätverk. Att ledorden i rekommendationerna är ömsesidighet och långsiktighet i syfte att öka förståelsen mellan människor (snarare än ensidigt nationellt främjande) ligger ju också väl i linje med hur vi själva ser på de svenska kulturrådens verksamhet.